90-års kalas på amerikanskt vis
När jag var 17 år kom jag som utbytesstudent till Herman, Nebraska, en liten stad ute på prärien med 320 invånare. Det var ett fantastiskt år med dates, thanksgiving, rodeos, tornados och så mycket mer. Och bäst av allt var att familjen jag kom till, The Fryes, på ett så självklart sätt tog emot mig med öppna armar. Från första dagen räknade de mig som en medlem av familjen.
Idag fyllde min amerikanska mamma Lil 90 år och vi firade henne tillsammans med hela hennes nu mycket stora familj. Hon och Bud, min "pappa" bor på ålderdomshemmet Shalimar Gardens i Fremont Nebraska. Det bjöds på knallröd punch, salta nötter och kaka med vitblå frosting. Och sedan grillades stora biffar ute i trädgården för den närmaste familjen. Till det bjöds det vitkladdiga lite söta amerikanska sallader och ice tea. Biffarna var förstås utmärkta. Nebraska är känt för sitt kött och överallt där det inte växer majs och sojabönor går det svarta "Black angus".
Till efterrätt var det creme puffs - små krämfyllda petit choux (hur nu det stavas). Supersöta, supergoda men med en ingredienslista på baksidan av kartongen som skulle få Mats-Eric Nilsson att svimma. Well, well. I Aspen fanns knappt en krog, ett kafé som inte hade närodlat eller ekologiskt på menyn, men här ute har de en del kvar att lära.
Det var ett viktigt år, det där året bland majsfält, kyrkor (det fanns 3 i Herman) och hamburgare, det förstår jag nu. Jag fick nya infallsvinklar på livet och jag fick massor av kärlek, från människor jag aldrig tidigare träffat och inte ens var släkt med.
Idag fyllde min amerikanska mamma Lil 90 år och vi firade henne tillsammans med hela hennes nu mycket stora familj. Hon och Bud, min "pappa" bor på ålderdomshemmet Shalimar Gardens i Fremont Nebraska. Det bjöds på knallröd punch, salta nötter och kaka med vitblå frosting. Och sedan grillades stora biffar ute i trädgården för den närmaste familjen. Till det bjöds det vitkladdiga lite söta amerikanska sallader och ice tea. Biffarna var förstås utmärkta. Nebraska är känt för sitt kött och överallt där det inte växer majs och sojabönor går det svarta "Black angus".
Till efterrätt var det creme puffs - små krämfyllda petit choux (hur nu det stavas). Supersöta, supergoda men med en ingredienslista på baksidan av kartongen som skulle få Mats-Eric Nilsson att svimma. Well, well. I Aspen fanns knappt en krog, ett kafé som inte hade närodlat eller ekologiskt på menyn, men här ute har de en del kvar att lära.
Det var ett viktigt år, det där året bland majsfält, kyrkor (det fanns 3 i Herman) och hamburgare, det förstår jag nu. Jag fick nya infallsvinklar på livet och jag fick massor av kärlek, från människor jag aldrig tidigare träffat och inte ens var släkt med.
Kommentarer
Trackback
