milenabergquist

Visst är det märkligt. Här nere på landet i Skåne trodde jag att jag skulle sitta ensam och skriva på min nästa bok. Kanske göra ett och annat jobb, men annars vara ett med tystnaden och stillheten. Det blev precis tvärtom. Här nere händer det mer än det gjort i Stockholm på många år. Jag har träffat en drös med nya, mycket intressanta och spännande människor. Jag får inbjudningar till allt möjligt och oväntade saker inträffar hela tiden om jag så bara åker till ICA i Västra Karup. Det var inte vad jag hade tänkt mig, men det är härligt. Jag tänker flyta med och se vad allt det nya leder mig. Förr kunde jag dras med i projekt och skeenden för att jag var rädd att hamna utanför, för att jag var rädd att missa något, för att jag ville vara med i "rätt" sammanhang. Så är det inte längre. Nu kan jag välja med omsorg och göra saker jag verkligen vill och känner glädje över. Och skriva på boken, det hinner jag ändå.

Min kära vän C sa härom dagen att det är viktigt att paddla medströms och inte kämpa mot strömmarna, det blir så tungt då. Och känns det motigt där i kajaken, eller vad man nu sitter i, släpp bara paddeln. Kajaken hittar sin väg ändå.



Bara en vacker lilja.