Mille och Madonna
Mina systrar ska gå och se Madonna i Göteborg på lördag. Eftersom jag inte är så förtjust i konserter med massor av människor i publiken, är jag inte så avundsjuk - bara lite. Men vad är en konsert mot min berättelse. Hör här vad jag var med om för ungefär 10 år sedan:
Under en weekend i London besökte och jag och min exman Pradas skobutik på Sloane Street och jag stod och provade skor, rejäla saker med rågummisulor, väl anpassade till svenskt ruskväder. Butiken var tom förutom en tunn, liten kvinna i min ålder som också provade skor. Hon hade en stor svart man med sig. Exmaken som annars satt och vilade på en soffa en bit bort gick diskret förbi mig och viskade med huvudet lite nedböjt: ”Ser du vem det är?” Jag tittade. Det var Madonna. Jag fortsatte och prova svarta, grova och hon provade rosa flip-flops med klackar. Vi såg ungefär likadana ut, lätt sminkade, slitna jeans, varsin stickad tröja, vi tittade på varandra och log lite grann. Det var ju bara hon och jag och våra följeslagare i butiken så tidigt på förmiddagen. Ingen av oss var mer glamourös än den andra. En världskändis och en helt okänd svensk kvinna som inte vågade välja det hon verkligen ville ha. Jag gick därifrån med de svarta skorna med sulor tjocka som traktordäck. Madonna med ett par sexiga partyskor med tofs, glitter och höga klackar. Jag hade mina skor på mig en enda gång. Sedan stod de där i garderoben i flera år tills jag gav bort dem till Stadsmissionen. Tänk den som fick fynda ett par nästan oanvända Pradadojor ovetande om att dessa inhandlades tillsammans med Madonna. Länge tänkte jag på de svarta skorna och önskade att jag hade köpt flip-flops i stället, som Madonna. Utanför den exklusiva butiken stod en vinröd jaguar, felparkerad. Klart att det var hennes.
Det var ett tecken från universum till mig: "Lyssna på Madonna - det är en kvinna som vågar gå sin egen väg. Det borde du också göra."
Idag skulle jag absolut köpt flip-flopsen.
Under en weekend i London besökte och jag och min exman Pradas skobutik på Sloane Street och jag stod och provade skor, rejäla saker med rågummisulor, väl anpassade till svenskt ruskväder. Butiken var tom förutom en tunn, liten kvinna i min ålder som också provade skor. Hon hade en stor svart man med sig. Exmaken som annars satt och vilade på en soffa en bit bort gick diskret förbi mig och viskade med huvudet lite nedböjt: ”Ser du vem det är?” Jag tittade. Det var Madonna. Jag fortsatte och prova svarta, grova och hon provade rosa flip-flops med klackar. Vi såg ungefär likadana ut, lätt sminkade, slitna jeans, varsin stickad tröja, vi tittade på varandra och log lite grann. Det var ju bara hon och jag och våra följeslagare i butiken så tidigt på förmiddagen. Ingen av oss var mer glamourös än den andra. En världskändis och en helt okänd svensk kvinna som inte vågade välja det hon verkligen ville ha. Jag gick därifrån med de svarta skorna med sulor tjocka som traktordäck. Madonna med ett par sexiga partyskor med tofs, glitter och höga klackar. Jag hade mina skor på mig en enda gång. Sedan stod de där i garderoben i flera år tills jag gav bort dem till Stadsmissionen. Tänk den som fick fynda ett par nästan oanvända Pradadojor ovetande om att dessa inhandlades tillsammans med Madonna. Länge tänkte jag på de svarta skorna och önskade att jag hade köpt flip-flops i stället, som Madonna. Utanför den exklusiva butiken stod en vinröd jaguar, felparkerad. Klart att det var hennes.
Det var ett tecken från universum till mig: "Lyssna på Madonna - det är en kvinna som vågar gå sin egen väg. Det borde du också göra."
Idag skulle jag absolut köpt flip-flopsen.
Kommentarer
Trackback
