Mille och Molly
Idag vill jag slå ett slag för omplaceringshundar. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna knyta an så till en gammal hund. Molly är 7 år och jag har haft henne sedan i februari. (Gå gärna in på min hemsida om ni vill läsa krönikan jag skrev om hur vi fick tag i henne. Det är en ganska fantastisk historia om att livet föser oss i rätt riktning om vi följer vårt hjärta.) Och jag är helt, huvudlöst förälskad i denna stora dam med enorm integritet och stil. I skrivande stund har hon lagt sig i augustisolen som lyser in från balkongen, inte långt från där jag sitter.
Denna bullmastiff är precis vad jag önskade mig när L och jag letade efter en lämplig hundras. Hon ligger där stilla när jag sitter och skriver. Hon följer gladeligen med mig på vad som helst och hon vaktar huset i Skåne. Inte genom att skälla och jaga folk som går förbi. Nej, hon sitter på terrassen med högt huvud och iakttar på avstånd. Det är som om hon visste att bara hennes utseende ger tillräcklgt med respekt. Inget kan få henne ur balans.
När jag var ensam i förra veckan och satt vid köksbordet och skrev låg hon i sin korg och snarkade högt. Terrassdörren var öppen och det var knäppt tyst ute och ganska mörkt. Plötsligt bröts tystnaden av ett ljudligt brak inte långt från huset. På tudelen av en sekund stod Molly ute på terrassen och spanade ut i mörkret. Där stod hon länge och väl, men eftersom inget mer hände låg hon snart i korgen igen och snarkade. Men nu vet jag att hon hör även när hon sover som tyngst.
Så om ni funderar på att skaffa en hund kan jag verkligen rekommendera att ta en vuxen vovve som behöver ett hem.
Bilden nedanför kommer alla ni som har Bullmastifftidningen att få se i nästa nummer. Då kommer nämligen Mollys uppfödare Vera Celander skriva om mig och Molly och på så sätt vill hon uppmana folk att öppna sina hem för en hund som inte har något.
Denna bullmastiff är precis vad jag önskade mig när L och jag letade efter en lämplig hundras. Hon ligger där stilla när jag sitter och skriver. Hon följer gladeligen med mig på vad som helst och hon vaktar huset i Skåne. Inte genom att skälla och jaga folk som går förbi. Nej, hon sitter på terrassen med högt huvud och iakttar på avstånd. Det är som om hon visste att bara hennes utseende ger tillräcklgt med respekt. Inget kan få henne ur balans.
När jag var ensam i förra veckan och satt vid köksbordet och skrev låg hon i sin korg och snarkade högt. Terrassdörren var öppen och det var knäppt tyst ute och ganska mörkt. Plötsligt bröts tystnaden av ett ljudligt brak inte långt från huset. På tudelen av en sekund stod Molly ute på terrassen och spanade ut i mörkret. Där stod hon länge och väl, men eftersom inget mer hände låg hon snart i korgen igen och snarkade. Men nu vet jag att hon hör även när hon sover som tyngst.
Så om ni funderar på att skaffa en hund kan jag verkligen rekommendera att ta en vuxen vovve som behöver ett hem.
Bilden nedanför kommer alla ni som har Bullmastifftidningen att få se i nästa nummer. Då kommer nämligen Mollys uppfödare Vera Celander skriva om mig och Molly och på så sätt vill hon uppmana folk att öppna sina hem för en hund som inte har något.
Kommentarer
Trackback
