När mattan rycks undan

Långa perioder rullar livet bara på i sina hjulspår men så plötsligt händer något som gör att allt blir annorlunda. Min kompis A skulle bara täcka poolen och satte igång att rullla över tyget då hon tappade greppet, ramlade och armen gick tvärs av. Benpiporna pekade rakt ut genom skinnet. Nu är hon sjukskriven till slutet av augusti och tvingas att sitta där stilla i sin vilstol och läsa. Alla krukor får vara oplanterade, trädgårdslandet orensat och inte en text blir skriven. Och hon njuter, trots att hon är handikappad. Och stillasittandet har fått henne att fundera på framtiden.

Själv har jag yogat i flera veckor varje morgon nere hos Karin Björkegren i Båstad och jag är helt kär i yogan. Aldrig tidigare har jag njutit så av en träningsform. Först morgondopp i Kattvik, sedan yoga klockan 07.30 i en studio med stora fönster ut mot en gammal trädgård med knotiga äppelträd och massor av halvmeterhög lavendel. Träning i en och en halv timme och sedan köpa frallor med vallmofrön på bageriet vid torget. Väl hemma en till synes evighetslång frukost med SvD.
En dag i början av förra veckan började jag känna lite värk i ryggslutet på vänster sida, men det gick bort när jag tränade så jag struntade i värken och tränade på. I fredags gick det dock inte över hur mycket jag än böjde och tänjde. Efter yogan kunde jag knappt gå och i helgen blev jag i princip liggande på golvet eller långsamt vankande av och an med mina tankar.

Nu är jag ju av den övertygelsen att allt i livet har en mening och när vi inte lyssnar på oss själva och bara går på så hjälper universum till. Något händer och vi tvingas att ta en inre titt på hur vi egentligen har det, hur vi egentligen mår. Jag har haft en ledsen person i familjen och i min iver att få honom att må bättre tappade jag bort mig själv. Jag glömde att lita på att det ofta räcker med att finnas som stöd och att lyssna, men jag kan inte fixa livet för andra människor, bara för mig själv. Vi kan bara ta ansvar för vårt eget välmående. När någon i ens närhet är sorgsen är det svårt att inte låta sig dras in i det och glömma allt underbart och fantastiskt runtomkring. Jag glömde att njuta av de svarta körsbären i skogen, av fågeldrillet i kvällningen och av lönnens enorma, täta krona på gården.

Min värk har gett sig, min ledsna familjemedlem har blivit mycket gladare och i dag fyller min yngsta son 19 år. Nu ska jag, Molly och L ner till Kattvik och morgondoppa oss. Och idag skiner solen efter allt regn.


Kommentarer
Postat av: Ann-Mari Svensson



Ja, visst är det trist att det finns trist och att ens människor är ledsna och man kan inte pigga upp dem. Det är enklare att se en tillknycklad arm, även om det är trist och ont, aj,för den som har armen.



Men det går inte att känna gladhet, om man inte får vara ledsen och arg ibland, säger min femåriga dotterdotter full av livsvisdom.

Så talar hon när hon har blivit av med "arget" och alla är vänner igen. Och hennes mormor är glad, fast det var hon som fick arget över sig, för den lilla flickan säger ifrån och inte tiger som mormor gjorde när hon var liten. Sådana tigande små flickor blir liksom aldrig av med arget. Ledsen och arg tror jag i grunden är samma känsla...

Vi läser Millan och gillar henne mycket. Tack för henne!

Hälsningar

Ann-Mari i Kalmar ( Hemavan i september?)



2009-07-22 @ 11:40:34
Postat av: Gunnela Ståhle

Hej Milena

Här skriver en bloggande "pensionär", som fortfarande ägnar en del av sitt engagemang åt företaget Svenskt Sigill, när hon inte driver djurskydd och konsumentfrågor. Som du säger är det så viktigt att bara vara och njuta av de små händelserna i livet. Att koltrasten fortfarande sjunger, att gulmåran doftar så ljuvligt, att lavendeln prunkar i krukorna, att kantarellerna lyser gula i mossan och att rågeten, kidet och bocken ger mig en nästan sinnlig upplevelse nästan varje dag. Att man fortfarande får gå över ängen varje morgon där hunden vällustigt rullar sig i gräset och hämta sitt Svenska Dagblad. De gula och röda hallonen mognar nu, så snart är det skördedags. Och sedan kommer mörkret, men den tiden den sorgen. Välkommen till min blogg www.gunnela.nu önskar supportern

Gunnela

2009-07-23 @ 15:24:51
URL: http://gunnela.nu
Postat av: karin

Milena, vi saknar dig i studion. man saknar alltid de elever som blir kära i yogan ;)

Jag tror verkligen på att allt man är med om sätter sig i kroppen och att man måste lyssna på kroppen, för den har en del att säga en.

Så, bra där, att du nu gör det. Vill mest bara säga att du är välkommen ner till pomonaallen när det känns lite bättre i ryggen.Och man måste alltid säga till sin yogalärare om man får ont någonstans. det är inte meningen att man ska få ont, snarare att man ska bli stärkt!!!

Kram Karin

Postat av: Jan Roostal

Hej Mille,

evighetslång frukost med SvD, det låter underbart, har jag också haft i dag, på min sagolika balkong och verkligen njutit av livet, känt tacksamhet över det jag har o inte tänkt på det jag saknar. Vi har alla vårt kors att bära brukar jag säga. Själv har jag mist mina två absolut bästa vänner, en har jag nog tråkigt nog, bland mycket översvallande beröm kritiserat för mycket, kunde han inte ha sagt något, innan han fimpade mig? Den andre har blivit ruinerat sig själv o familjen och blivit psykiskt sjuk. Han har verkligen "valt" sin sjukdom, i stället för att ta itu med sin smärta. Kan inte nå honom, han saknar insikt o vägrar ta emot hjälp. För en gångs skull har jag lyckats ganska bra med att hålla mitt medberoende i schack. Det är ju inte det som händer mig egentligen, som skapar mitt liv, utan mina tankar och vad jag tänker om saker. Någon sade att enligt Buddhismen så bottnar alla olycka i att vi vägrar släppa taget och det ligger nog mycket i det. Jag har egentligen ett mycket bra liv och ännu bättre ska det bli.

Däremot tycker jag synd om den psykiskt sjuke vännen, hans rara fru och framför allt de två små barnen som kommer få stora sår att bära med sig i livet.

2009-07-26 @ 17:19:13
URL: http://jan-roostal-om-alltet.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0