Rut på Skäret
Tom och jag åt middag hos Rut i fredags. Ja, Rutan är sedan länge död men hennes ande lever kvar i det gamla huset där hon en gång hade keramikverkstad och sedemera krog. Hon var en av de berömda Systrarna Lundgren vars släktingar än i dag driver det berömda kaféet tvärs över gatan och vars lätta vaniljhjärtan jag kan drömma om.
Hon ler nog i sin himmel, Rut, l i alla fall när det gäller maten. Är ni i närheten: åk dit och pröva äggakakan. Denna skånska variant på ugnspannkaka var så fluffig att den kunde ha lättat från tallriken om inte det rökta och knaperstekta fläsket hållit den på plats i den heta gjutjärnspannan. Smörstekta äppelskivor och läckert, knappt rörda lingon till. Mums.
Det var så gott och så vackert presenterat på tallrikarna och stället borde vara fullproppat en fredagkväll. Nu var det inte så, bara ett fåtal gäster som hade letat sig dit i höstmörkret. Varför? Beror det på priserna? Varför lägger vi svenska så lite av vår budget på att äta ute? Var höll alla grannar hus?
Kanske beror det på att Rut saknas, eller någon ställföreträdande Rut. Någon som kunde svara på frågor om vart lammet kom ifrån, om det var stjärnanis i rödvinssåsen och som kunde tipsa om rätt vin till rätt maträtt. Någon med en massa matkunskap, en personlighet. Av kocken såg vi intet, ingen ägare syntes heller till. Den unga tjejen som serverade gjorde sitt bästa, men det räckte liksom inte för att göra kvällen till en optimal upplevelse. Jag hoppas innerligt att det var en udda kväll, att hovmästaren var tillfälligt bortrest och att den lilla röda stugan i vanliga fall är knökfull om helgerna.
Så här ser det ut:
Hon ler nog i sin himmel, Rut, l i alla fall när det gäller maten. Är ni i närheten: åk dit och pröva äggakakan. Denna skånska variant på ugnspannkaka var så fluffig att den kunde ha lättat från tallriken om inte det rökta och knaperstekta fläsket hållit den på plats i den heta gjutjärnspannan. Smörstekta äppelskivor och läckert, knappt rörda lingon till. Mums.
Det var så gott och så vackert presenterat på tallrikarna och stället borde vara fullproppat en fredagkväll. Nu var det inte så, bara ett fåtal gäster som hade letat sig dit i höstmörkret. Varför? Beror det på priserna? Varför lägger vi svenska så lite av vår budget på att äta ute? Var höll alla grannar hus?
Kanske beror det på att Rut saknas, eller någon ställföreträdande Rut. Någon som kunde svara på frågor om vart lammet kom ifrån, om det var stjärnanis i rödvinssåsen och som kunde tipsa om rätt vin till rätt maträtt. Någon med en massa matkunskap, en personlighet. Av kocken såg vi intet, ingen ägare syntes heller till. Den unga tjejen som serverade gjorde sitt bästa, men det räckte liksom inte för att göra kvällen till en optimal upplevelse. Jag hoppas innerligt att det var en udda kväll, att hovmästaren var tillfälligt bortrest och att den lilla röda stugan i vanliga fall är knökfull om helgerna.
Så här ser det ut:
Kommentarer
Trackback
