Nu i Vancouver

Utanför hotellfönstret borras det, vilket det faktiskt gör över mer eller mindre hela Vancouver som förbereder sig för OS 2010. Och gissa vem som ska dit? Det ska jag. Min L ska nämligen vara volontär och jag ska följa med. Han ska göra något i damernas skidbackar, jämna ut snön på något sätt. Ni kommer kunna se honom på TV. Mig kommer man dock inte se så mycket av. Jag ämnar åka längdskidor i min ensamhet, skriva på något kul och laga mat åt L och vår vän A som också ska vara volontär. 

För övrigt är detta också ett bevis på att allt är möjligt! Att vara OS-volontär är något L länge drömt om. Han slängde iväg en ansökan och 1,5 år senare är det verklighet. Han fick uppdraget bland hundratusentals sökande.

Allt som oftast hindrar vi oss själva att få det vi drömmer om genom att avfärda till och med tanken på att något sådant skulle vara möjligt. "Jag är för gammal", "Jag har inte råd", "Det är alldeles för många som vill samma sak", kan det låta.
Jag är helt övertygad om att bara man försöker finns hur stora möjligheter som helst att nå dit man vill.

De nästkommande 11 dagarna kommer ni förmodligen inte höra så mycket av mig. Jag ska jobba här i British Colombia för Svenska Dagbladet. Just nu sitter jag och väntar på min kära fotograf Ann L som är på väg från Sverige. Och när vi jobbar, så jobbar vi. Från morgon till kväll. Jag kan ju avslöja att vi bland annat ska göra resereportage och dessa kommer att handla mycket om mat. Och här finns det ljuvlig sådan. Skaldjuren från Stilla havet är så färska att de spritter på tallriken.
Jag har redan hunnit med en ensam, men mycket trevlig lunch på The Water Café. Fritata med små räkor, zuccini, rödlök, cheddarost. Till det en blandad grön sallad på babyblad och decimeterlånga, mycket tunna och mycket frasiga pommes. Gott, gott.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0