Magiska möten
Vi serverades en fyra rätters frukost på White Doe Inn: En liten fruktsallad bestående av melon och jordgubbar, sedan grits - en typisk sydstatsrätt bestående av en slags vit majsgröt toppad med ost och smör (ganska otäckt men kul att prova), sedan en friterad smörgås med skinka och ost och till detta två små korvar. Sist men inte minst björnbärsstrudle. När vi fick gritsen var jag tvungen att fråga de andra vid vårt bord var det var och sedan var matsamtalen igång. Paret vid samma bord kom från ursprungligen från Alabama och bodde nu i North Carolina. När den friterade mackan kom sa mannen: "They'll frye a stone here in the South if they could eat it!" Och det stämmer. Kvällen innan var jag tvungen att prova friterade ostron och det var delikat, faktiskt.
Det bästa med att bo på b&b är alla möten med människor. När frukosten denna gång var avslutat blev vi inbjudna till parets, Gary & Jackie Skeltons, plantage i North Carolina. Vilken lycka! De verkar jättetrevliga och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att komma i ett sådant hus.
Innan dess åkte vi ut på den smala sandremsan utanför Roanoke island som leder till sommarparadiset Hatteras. Den här vägen måste skottas - sand!
Och vilka stränder - kilometerlånga och helt tomma så här års. Bara vi!
Husen på denna smala landremsa var byggda på pålar i princip på stranden.
När det stormar kan vattnet bara forsa under. Farvattnet utanför är ökända och djupen fulla av gamla vrak. Fyren i Hatteras är USA:s mest berömda och varnar än i dag sjöfarare för sandgrund och lömska strömmar.
I Frisco, mitt på remsan, låg ett indianreservat. Där höll för dagen en pow wow och det kunde vi inte missa.
Och jag fick till min stora lycka dansa med i en vänskapsdans.
Sedan åt vi "indian bread" som egentligen har en sorglig historia. När indianerna höll på att svälta ihjäl i reservaten skickade regeringen bönor, ris och mjöl. Bönerna och riset gick åt snabbt, men kvar var allt detta vita mjöl. Kvinnorna hittade på att fritera det. Det är som en osöt brödmunk som antingens serveras med florsocker, eller chili. Gott och roligt att höra en av reservatets män berätta.
Det bästa med att bo på b&b är alla möten med människor. När frukosten denna gång var avslutat blev vi inbjudna till parets, Gary & Jackie Skeltons, plantage i North Carolina. Vilken lycka! De verkar jättetrevliga och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att komma i ett sådant hus.
Innan dess åkte vi ut på den smala sandremsan utanför Roanoke island som leder till sommarparadiset Hatteras. Den här vägen måste skottas - sand!
Och vilka stränder - kilometerlånga och helt tomma så här års. Bara vi!
Husen på denna smala landremsa var byggda på pålar i princip på stranden.
När det stormar kan vattnet bara forsa under. Farvattnet utanför är ökända och djupen fulla av gamla vrak. Fyren i Hatteras är USA:s mest berömda och varnar än i dag sjöfarare för sandgrund och lömska strömmar.
I Frisco, mitt på remsan, låg ett indianreservat. Där höll för dagen en pow wow och det kunde vi inte missa.
Och jag fick till min stora lycka dansa med i en vänskapsdans.
Sedan åt vi "indian bread" som egentligen har en sorglig historia. När indianerna höll på att svälta ihjäl i reservaten skickade regeringen bönor, ris och mjöl. Bönerna och riset gick åt snabbt, men kvar var allt detta vita mjöl. Kvinnorna hittade på att fritera det. Det är som en osöt brödmunk som antingens serveras med florsocker, eller chili. Gott och roligt att höra en av reservatets män berätta.
Kommentarer
Trackback
