Mille på spaning när det är 3 dagar kvar med mera

Jag skulle ge mig ut och styrkegå i den vackra soliga kvällen. Se så fint det såg ut på berget:




Jag tog vägen genom byn för att se hur det hade gått med förberedelserna och nu hade det gått undan kan jag säga.
Lekplatsen vid sidan av prisceremoniplatsen som bara var en lerhög för tio dagar sedan var klar.



Byn var dessutom fylld av idrottsmän och landslagsmän. Och dito kvinnor men inte så många. Mamma och mina bonusdöttrar skulle vara här för nu talades det franska i vart och vart annat hörn. De var överallt. Och inte de rotvälskfransktalande kanadensarna utan riktiga. Det hörde mitt skarpa öra.
Några sådana vågade jag dock inte smygfota så jag tog några slovener istället.



Idag lyckades jag också haffa en bild på gårdagens förövare i videoaffären. När jag i lugnan ro stod och valde bland filmerna på hyllan (valde tyvärr en ganska tråkig sådan som hette Cairo någonting) kände jag hur något kom farande rakt upp i ändalykten och hoppade till av förvåning och ilska. Så här såg han ut:



Ganska lik mig faktiskt. Inte så konstigt att han fattade tycke. Matte bad så mycket om ursäkt.

Och döm om min förvåning när jag kom hem. Då möttes jag av den här synen:



OS-volontären på biltaket. Han hade varit in The Whistler Weasel house, det är ett tält där alla som jobbar som volontärer inom utförsåkningen dricker öl och umgås efter dagens strapatser, och glömt nycklarna. Nu tänkte han ta sig in altanvägen. Tur att jag kom för där hade jag nogsamt låst.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0