På äventyr med Fj Cruisern
OS-volontären har tyvärr drabbats av en inflammerad häl. Lugn, bara lugn, han går hos en sjukgymnast och får elbehandling.
Därav blev det dock ingen träning idag utan istället en tur över bergen till lilla guldrushstaden Lillooet, 13 mil nordöst om Whistler. Helt fantastiskt vacker resa. Först upp till staden Pemberton och Pemberton valley, en riktig cowboydal med rancher och hästar. Sedan möts man av en annan värld så långt från Whistlers codominiums och jättehotell där kungen och Silvia kommer att bo tillsammans med andra världsdigniteter. I Mount Currie bor många av områdets ursprungsbefolkning och de bor i shacks, hyddliknande lapptäckshus, trailers och i saker som man inte vet är hus eller inte. Jag kan knappt tänka mig någon vackrare stans att bo på och ändå denna misär. Kanske är det bara jag som dömer, eller inte. Ska ta reda på mer medan jag är här.
Efter Mount C så bar det bara uppåt och uppåt i absolut total vildmark. 10 mil utan ett hus, inte ens en hydda bara möte med någon enstaka bil. Bara skog, bäckar, sjöar, enfiliga broar byggda av trä och dramatiska snöklädda berg. Vägen var bar och som kallast var det 1 plus. Det är något så storslaget med denna orörda och vilda natur. Jag blir så fylld av ödmjukhet och känner min litenhet som människa. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev lite nervös när det började dyka upp skyltar med lavinvarning titt som tätt.
Solen sken och snön på bergssidorna såg oroväckande tung ut.
Lasse var förstås oförskräckt som vanligt och körde rally så snabbt han fick för mig. Jag kunde se hur han njöt när det skvätte vatten, grus och snö ända upp på vindrutan.
Några stopp fick det bli på vägen och ja, breathtaking views som de säger. Kolla här:
I den här sjön lär det finnas fantastiska formationer under vattnet, cirka 15000 år gamla och skapade av mikroorganismer, vars like lär inte finnas någon annanstans på jorden.
Sedan kom vi alltså fram till Lillooet som ligger vid Frazer River och är basen för många dåtida guldrushstäder. Lillooet hade över 15 000 invånare i mitten av 1800-talet, nu drygt 2000. Snacka om in the middle of nowhere. Då det begav sig var området fullt av lycksökare, många chineser och engelsmän. Det var svårt att ta sig fram med mulor på den tiden och en av de mer excentriska britterna importerade 23 kameler till staden. De funkade dock inte så bra, luktade illa och trivdes inte i bergslandskapet. En vacker bro blev dock döpt efter dessa djur.
Med tanke på vägen vi åkte fascineras man av tanken att de på 1800-talet kunde ta sig fram genom denna dramatiska natur överhuvud taget.
Vi åt en god chili, körsbärsbakelse med grädde och drack latte till lunch. Vänlig stad med många indianer. Känns lite konstigt att skriva indianer. Här använder de inte det ordet längre utan pratar om natives, first nations och aboriginals.
Märkligt ändå - bara 13 mil från OS-byn och ändå så långt borta, som i en annan del av världen och i en annan tid.
För övrigt var det här som många av USA:s och Kanadas japanska befolkning evakuerades och tvingades bo under andra värdskriget. De tog dem så långt bort de kunde.
Kaféet i Lillooet.
I mig finns en längtan att bosätta mig på en så här avlägsen plats. Jag vet inte vad det är som lockar. Kanske bodde jag här i något tidigare liv. Eller så är det en dröm om ett enklare liv bortom tunnelbanor och motorvägar.
Därav blev det dock ingen träning idag utan istället en tur över bergen till lilla guldrushstaden Lillooet, 13 mil nordöst om Whistler. Helt fantastiskt vacker resa. Först upp till staden Pemberton och Pemberton valley, en riktig cowboydal med rancher och hästar. Sedan möts man av en annan värld så långt från Whistlers codominiums och jättehotell där kungen och Silvia kommer att bo tillsammans med andra världsdigniteter. I Mount Currie bor många av områdets ursprungsbefolkning och de bor i shacks, hyddliknande lapptäckshus, trailers och i saker som man inte vet är hus eller inte. Jag kan knappt tänka mig någon vackrare stans att bo på och ändå denna misär. Kanske är det bara jag som dömer, eller inte. Ska ta reda på mer medan jag är här.
Efter Mount C så bar det bara uppåt och uppåt i absolut total vildmark. 10 mil utan ett hus, inte ens en hydda bara möte med någon enstaka bil. Bara skog, bäckar, sjöar, enfiliga broar byggda av trä och dramatiska snöklädda berg. Vägen var bar och som kallast var det 1 plus. Det är något så storslaget med denna orörda och vilda natur. Jag blir så fylld av ödmjukhet och känner min litenhet som människa. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev lite nervös när det började dyka upp skyltar med lavinvarning titt som tätt.
Solen sken och snön på bergssidorna såg oroväckande tung ut.
Lasse var förstås oförskräckt som vanligt och körde rally så snabbt han fick för mig. Jag kunde se hur han njöt när det skvätte vatten, grus och snö ända upp på vindrutan.
Några stopp fick det bli på vägen och ja, breathtaking views som de säger. Kolla här:
I den här sjön lär det finnas fantastiska formationer under vattnet, cirka 15000 år gamla och skapade av mikroorganismer, vars like lär inte finnas någon annanstans på jorden.
Sedan kom vi alltså fram till Lillooet som ligger vid Frazer River och är basen för många dåtida guldrushstäder. Lillooet hade över 15 000 invånare i mitten av 1800-talet, nu drygt 2000. Snacka om in the middle of nowhere. Då det begav sig var området fullt av lycksökare, många chineser och engelsmän. Det var svårt att ta sig fram med mulor på den tiden och en av de mer excentriska britterna importerade 23 kameler till staden. De funkade dock inte så bra, luktade illa och trivdes inte i bergslandskapet. En vacker bro blev dock döpt efter dessa djur.
Med tanke på vägen vi åkte fascineras man av tanken att de på 1800-talet kunde ta sig fram genom denna dramatiska natur överhuvud taget.
Vi åt en god chili, körsbärsbakelse med grädde och drack latte till lunch. Vänlig stad med många indianer. Känns lite konstigt att skriva indianer. Här använder de inte det ordet längre utan pratar om natives, first nations och aboriginals.
Märkligt ändå - bara 13 mil från OS-byn och ändå så långt borta, som i en annan del av världen och i en annan tid.
För övrigt var det här som många av USA:s och Kanadas japanska befolkning evakuerades och tvingades bo under andra värdskriget. De tog dem så långt bort de kunde.
Kaféet i Lillooet.
I mig finns en längtan att bosätta mig på en så här avlägsen plats. Jag vet inte vad det är som lockar. Kanske bodde jag här i något tidigare liv. Eller så är det en dröm om ett enklare liv bortom tunnelbanor och motorvägar.
Kommentarer
Postat av: sofie
ser helt ljuvligt ut!
Trackback
