milenabergquist

Som jag skrev i min krönika i SvD i lördags finns det vissa platser som får ens hjärta att klappa lite hårdare. Efter 5 timmars resa varav 4 genom total ödemark nådde vi igår vårt mål Tofino. Trots att det öste ner under hela vår vistelse blev jag helt förälskad och Lasse likaså. Det är en gammal hamnstad som ända fram till slutet av 50-talet inte kunde nås annat än via vattnet. First nations har ju bott där i tusentals år och de första vita kom i slutet av 1700-talet. På slutet av 60-talet hittade hippiesarna dit och människor som sökte ett alternativt sätt att leva, bortom det mesta. Fram till 2000 var det ett öde ställe om vintern men nu har ett par resorts gjort att människor åker hit året runt. Hippiesarna har blivit äldre, men finns kvar och nu kommer också surfare från hela världen för att utmana vågorna som kan bli många meter höga vid storm. Ett litet hippiehus med grånad hippie inuti.



Hur som helst är det så ruffigt och charmigt, helt befriat från McDonalds och alla andra snabbmatkedjor, bara det en njutning. Däremot kan man köpa nyfångad Dungeress crabs i hamnen. I vattnen utanför passerar tusentals valar på väg från Mexico till Alaska. Och när våren kommer och björnarna vaknar söker de sig ner till vattnet för att fånga krabbor och annat mumsigt.





Tofino ligger på en liten smal halvö vid kanten av Stilla havet. Naturen består av fantastisk regnskog och mängder av vilda djur. Tack vara miljökämpar och first nationsbefolkningen har mycket av denna alldeles unika natur bevarats.

Nu bodde vi på Wickaninnish Inn, mycket vackert ställe öppnat av Tofinos doktor och drivs nu av hans son Charlie. Inte lika personligt som Sooke Harbour House, men så vackert. Byggt i trä och sten med utsmyckningar av first nations och lokala hantverkare. Stora fönster ut mot träden och stranden.



Vi tog en långpromis längs med havet och tittade på surfarna och vågorna. När man ser trädbumlingarna på stranden förstår man vilken kraft som finns i vågorna. Det hade varit tsunamivarning dagen innan vi kom, men nu var det relativt lugnt.





Nätt liten stock, eller hur?

I alla fall blev vi så förtjusta och insåg att det finns så mycket att göra och att se att vi bara måste tillbaka. Kanske nästa sommar och då stanna länge. Paddla med first nationsfolket, äta krabba, vandra längs havet, besöka varma källor, grottor och åka sjöflygplan till de orörda öarna utanför, varndra i regnskog och njuta av tystnaden.

För mig är just tystnaden och orörd natur höjden av lyx.