milenabergquist

Helgens krönika i SvD Magasinet för er som inte har Svenskan. Kram Mille

Vi var på väg ut mot kusten genom ett försommarvarmt North Carolina. Vägen kantades av de vackraste vita trähus från tidigt 1800-tal med klassiska pelare och gungstolsförsedda verandor. Många renoverade och många så förfallna och nästan övervuxna av allt det gröna. ”Åh, jag vill rädda dessa hus och jag vill se hur de ser ut inuti”, sa jag till Lasse medan vi njöt av färden.

Morgonen därpå vid frukostbordet på White Inn Doe, bed & breakfaststället vi bodde på, mötte vi Jackie och Gary. Vi började samtala, så som man ofta gör på dessa ställen, och jag ställde frågor om den vita majsgröt vi hade i skålarna, om Södern och om husen jag förälskat mig i.

”You must come and visit us on your way back. We own one of those houses”, sa Jackie och berättade att de köpt sin plantage på exekutiv auktion och nu varsamt renoverat.

Kvällen efter satt vi i matsalen hos detta härliga par och åt barbequed pork och pratade om husets mörka historia då slavarna bodde i den lilla stugan bakom. Nu var Cedar Lane fyllt av värme och generositet.

I Santa Fe, New Mexico, fascinerades jag av alla lerhusen (adobe houses) vars arkitektur jag aldrig sett. Vilken lycka att då bli bjuden på chilihet middag hemma hos Lisa och Paul i deras rosa låga hus utan en rät vinkel. Enkelt på utsidan och så elegant inuti.

Under resor tidigare i livet gick jag bara och trånade. Kastade längtansfulla blickar in genom fönsterlucksstängda fönster i Spanien, kikade genom nyckelhål i portar i Italien och spanade över trädgårdsmurar i England. Jag ville in, jag ville se hur de bodde och få en inblick i deras liv, men jag trodde inte det var möjligt och förblev utanför.

Nu vet jag att allt är möjligt när jag följer min själs väg och tror på tankens kraft. Då skapas magi och dörrar öppnas.