Underbara, underbara New Mexico

Taos ligger på en platå omgiven av berg och är en urgammal stad. Trakten har varit bebodd i mer än 1000 år av Anastazi-indianerna. Sedan kom spanjorerna på 15-1600-talet och kulturerna blandades. På slutet av 1800-talet blev det amerikanskt. Nu är det en salig blandning och ibland är det verkligen svårt att tro att man är i USA. Nästan alla husen är av brun, beige och rosa lera.

I Taos Pueblo, som ligger strax utanför Taos finns 1000-åriga hus och där bor fortfarande Taos indianer. Det är den enda levande indianbyn i USA som både är på UNESCOs världarvslista och klassad som en nationell historiskt värdefull plats. Indianerna, The first Nation, fick tillbaka sin plats och marken så sent som förra året av den amerikanska regeringen. Tyvärr är det stängt för besökare just nu, men jag hoppas att få komma tid som reporter på torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas.

Taos ligger högt på cirka 2600 meters höjd och luften är klar och så enormt syrerik, känns det som. Här finns inga industrier, inga motorvägar. Många idrottare har höghöjdsträning här. Jag kommer att vara kvick som en bergsget när jag kommer hem. För att inte tala om Lasse som åker skidor i Taos Ski Valley på cirka 4000 meters höjd.

Naturen är storslagen och en spännande blandning mellan öken, prärie, skog, hagmark och berg. I dag har vi varit på utflykt i bergen och i den absoluta vildmarken. Det är så svindlande vackert och naturen skiftar så ofta. Röda berg och sedan runt hörnan en dal med fruktodling. Och sedan runt nästa bergstopp total öken täckt av låga salviabuskar.



Strax söder om Taos på väg till Penasco. Det var så brant att Lasse fick för sig att jag skulle ha hjälm. Han tyckte det var lite roligt. Hm.



Mycket litet och charmigt skidområde. Det ligger på vägen mot:



Hela världen finns i New Mexico. En bit bort ligger Cordova och Los Angeles.

Vi åkte förbi små byar som Vadito och Penasco. Intill den sistnämnda besökte vi Picuri's Pueblo, en också mycket gammal pueblo. Vacker, spännande och sorglig på en och samma gång. Fattigt. Så gudomligt vackert åt ena hållet och så skräpigt och förfallet om du tittar åt det andra. Kyrkan var från början av 1700-talet och nyligen renoverad. Ljuvliga naiva altarbilder. Religion för länge sedan påtvingad av spanjorerna.


Kyrkan var tom och ödslig. En kille som jobbade på The register office öppnade för oss. Däremot pågick det saker upp i pueblon. Det rök ur ett hål i marken. En steg gick ner i hålet. Vi frågade byggkillar från en närbelägen pueblo som satt i en bil och åt lunch vad det var och det var en kiva. Ett heligt rum för ceremonier, danser och annat. Förbjudet för turister. Åh, den som fick klättra ner i dessa underjordiska rum, utan dörrar, utan fönster.



På 1700-talet bodde det 300 personer här, sedan dess har antalet gått upp och ner på grund av stamkrig och smittkoppor med mera. Idag bor här fortfarande lika många. Alla bor inte i den gamla delen utan i nyare delar en bit bort.


Aldrig sett så många olika kors på en gång, i snidat trä, metall, pinnar och av sten. Den här mannen stred för sitt land under andra världskriget och kom aldrig hem levande. Men knappast kan man vila på en vackrare plats.

Dessa kyrkor - de är helt bedårande. Här är en i Los Trampas.



Och så till sist den allra vackraste i Chimayó - en sanctuary, helgedom för mängder av pilgrimmer. Nu var det Lasse och jag och typ fem till. Underbart stilla. En väldigt andlig plats som sägs hela människor genom sitt heliga vatten. I kyrkan finns också ett rum med en grop i jordgolvet fylld av helande jord. Lite vatten och lite jord finns nu i min ryggsäck. I den lilla butiken som hörde till kunde man köpa flaskor och burkar att fylla. Det gjorde jag och dessutom köpte jag ett litet kors av plåt och med två turkoser. Tillverkad av kyrkans gamla plåttak.
Tänk er när rosen blommar som klänger vid porten.



Fota inuti fick man inte, men det var så vackert. Dessa naiva färggranna helgon är så glada i alla sin helighet. Det tycker jag mycket om.

New Mexico är fattigt. På grund av det har det aldrig exploaterats på samma sätt som många andra delar av USA. Därav kanske det orörda och det enkla. Och så ligger staten nära himlen. Engergin är hög och lätt. "Jag kom hit från New York när jag var 20 och blev kvar", sa arkitekten som jobbade i smyckesboden intill Rancho de Chimayo där vi åt rancheros huevos och chilistark faitas. Hon blev kvar, som så många andra. Jag skulle lätt kunna stanna är i bergen, vore det inte för barn och familj. Det är en magisk plats på jorden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0