En plats i mitt hjärta

När vi började närma oss Abiquiú blev jag så berörd att tårarna kom. Jag fick den där starka känslan av igenkännande. Här har jag varit förut. Detta är en plats jag älskar.



Och jag är inte ensam. Många har kommit till New Mexico, förälskat sig handlöst och stannat. En av dem var konstnären Georgia O'Keeffe. Hon kom, blev betagen, åkte tillbaka till New York för att sedan återvända till Abiquiú och Ghost Range 12 år senare. Tyvärr var både hennes hus i Abuqiú och på Ghost Range stängda så här års. Men, jag se området och jag ska ju tillbaka. Jag skulle också kunna flytta hit, köpa mig en förfallen ranch i en dal omgiven av berg.




Nu är det för långt bort från mina älskade barn, min familj och kära vänner. Men man vet ju aldrig. Våra nya kompisar Jane & Pete från Albuquerque (vem kan komma ihåg hur det stavas?) berättade när vi åt middag igår om Janes mamma. Hon har nyligen köpt sig en ranch i New Mexico för att föda upp hästar. Och hon är precis 80 år fyllda!

Vägen genom den här delen av New Mexico kallas Red rock road och landskapet är overkligt vackert i mina ögon. Vilka berg!
"Dead people can't speak, but rocks can". Stod det någonstans. An old indian saying. Till mig talar bergen.








När man reser i USA ska man ta bakvägarna. Det är som att åka tillbaka i tiden och se resterna av det som en gång var. Och hitta pärlor även om de inte är så välputsade på utsidan:





Green Chili - en flerårig vinnare i N M's stora årliga chilitävling. De små friterade bröden heter Sopapilas. Goda. Mysigt hål i väggen med sju bord.



I El Rito finns många hus jag skulle vilja rädda. Ge nytt liv. Hoppas det kommer andra som gör det.



Fast indianerna tror att gamla hus ska dö. När det är dags, precis som människor.



Ändrade planer

Taos Ski Valley har inte tillräckligt med snö, tycker skidåkaren. Därför far vi till Telluride i Colorado på tisdag i nästa vecka. Mig spelar det ingen roll. Jag hänger gärna med. Nya spännande platser att upptäcka. Skriva går överallt och jag kommer ändå att åka tillbaka till Taos med omnejd snart. Därför åkte vi till Santa Fe en sväng idag. Bara att följa Rio Grande söderut. Frågan var när vi skulle tanka: Vilken pump?



Tyvärr var museet stängt idag. Annars hade det ju varit något för Lasse. För övrigt vann GranTurismo Resumés Entusiastpris igår! Hurra! Beviset på att kreativitet är inte något som minskar med åldern. Tvärtom. Heja gubbar! För er som inte vet så är Gran Turismo Lasses och Gunnar Dackevalls nya tidning. Superfin. Mycket läsning. Välgjord!



Santa Fe är som Taos betydligt rikare storasyster. Rent, elegant, exklusivt och mycket, mycket vackert. God lunch på ekologiska Cafe Pasquals. Fräscht, gott och mycket, mycket trevligt. När kommer något liknande till Stockholm? Jag längtar. Blir lite ledsen när jag läser på facebook att en känd stockholmskrögare, som jag annars tycker mycket om, gör hamburgare av black angus från Argentina. Känns väldigt omodernt. Det finns svenskt kött som är precis lika gott. Dyrare? Ja. Konstigt nog. Det borde vara tvärtom, med tanke på transporten. Men jag äter hellre en dyr svensk köttbit i Sverige och en dyr köttbit från New Mexico i New Mexico en gång i halvåret än billigt importerat kött. Ja, nu blev det en avstickare. Tillbaka till Santa Fe.

Het salsa, svarta bönor, grillade grönsaker, guacamole och grillat gräsuppfött kött från NM.

Nu är vi hemma igen och fullmånen lyser som en lampa på himlen. Den sista fullmånen i Vattumannens tecken och så nära jorden just nu. Och extra nära Taos som ligger på så hög höjd. Samma måne här som hos er. Låt den inspirera er. Mig gör den lycklig.







The Gorge och en vacker indian

Sov hela natten - underbart! Att sova gott är en gåva. Upp i gryningen för meditation. Sedan skriva, frukost och utflykt.

Vi åkte till The Gorge - en underbar ravin mitt ute på platån en kvart från Taos. Vi visste att bron skulle komma, men det gjorde den så oväntat att det svajade lite lätt i huvudet några sekunder. Helt plötsligt befann vi oss på bron. Och cirka 300 meter ner flöt Rio Grande, USA:s tredje längsta flod. Svindlande. Det är ett ord som återkommer här, har jag märkt. Vi ställde bilen och gick över bron. En vithövdad örn cirklade en bit bort och på kanten till stupet gick tre bergsgetter och betade från torra buskar.







Och så lunch på Guadalajara Grill - mexikansk grön chili med refried beans och guacamole. Godast var den här lilla söta chilin, när jag väl kommit på att man skulle rensa bort kärnorna först. Först tog jag en hel tugga och det skulle jag inte gjort. Sedan såg jag en kille komma med en hel hög och eftersom han satt bakom mig fick Lasse spana och tala om för mig vad han gjorde med dem. Han rensade och rensade.



Handlade nyskördade rädisor på en Farmers Market. Stor skyltar längs vägen och sedan den minsta marknaden jag sett. Men ikväll ska vi äta färsk spenat och rädisor med salt. Och så varsin biff från trakten men den köpte vi på Cid's. Denna grocery store är som en dröm. Här är det precis om jag önskar att det vore överallt. Nästan allt är ekologiskt. Det som inte är det är i minoritet, inte tvärtom. Och ni skulle se hyllorna med ekologiskt schampo, hälsokost...

I en liten butik nära The Pueblo köpte jag en underbart vacker turkos av en 95-åring indian. Han var lika vacker som turkosen. När vi pratat en stund tog han fram sina gömda gobitar. "I seldom show them these days, but I can see you appreciate this", sa han och med darrande händer packade upp de vackraste och mest delikata arbeten jag någonsin sett. Några tusen dollar...Lasse blev helt svettig och gick ut för att få luft när han såg mig. När jag blivit rik på mina böcker ska jag åka tillbaka hit och köpa ett av dem. Se vilken man! Jag ska gå dit igen innan jag åker hem. Bara för att prata.



Det börjar nu dofta från köket och jag hör pepparkvarnen gå på högvarv. Jag har det bra jag. Ute är det stjärnklart och fullmåne.





Underbara, underbara New Mexico

Taos ligger på en platå omgiven av berg och är en urgammal stad. Trakten har varit bebodd i mer än 1000 år av Anastazi-indianerna. Sedan kom spanjorerna på 15-1600-talet och kulturerna blandades. På slutet av 1800-talet blev det amerikanskt. Nu är det en salig blandning och ibland är det verkligen svårt att tro att man är i USA. Nästan alla husen är av brun, beige och rosa lera.

I Taos Pueblo, som ligger strax utanför Taos finns 1000-åriga hus och där bor fortfarande Taos indianer. Det är den enda levande indianbyn i USA som både är på UNESCOs världarvslista och klassad som en nationell historiskt värdefull plats. Indianerna, The first Nation, fick tillbaka sin plats och marken så sent som förra året av den amerikanska regeringen. Tyvärr är det stängt för besökare just nu, men jag hoppas att få komma tid som reporter på torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas.

Taos ligger högt på cirka 2600 meters höjd och luften är klar och så enormt syrerik, känns det som. Här finns inga industrier, inga motorvägar. Många idrottare har höghöjdsträning här. Jag kommer att vara kvick som en bergsget när jag kommer hem. För att inte tala om Lasse som åker skidor i Taos Ski Valley på cirka 4000 meters höjd.

Naturen är storslagen och en spännande blandning mellan öken, prärie, skog, hagmark och berg. I dag har vi varit på utflykt i bergen och i den absoluta vildmarken. Det är så svindlande vackert och naturen skiftar så ofta. Röda berg och sedan runt hörnan en dal med fruktodling. Och sedan runt nästa bergstopp total öken täckt av låga salviabuskar.



Strax söder om Taos på väg till Penasco. Det var så brant att Lasse fick för sig att jag skulle ha hjälm. Han tyckte det var lite roligt. Hm.



Mycket litet och charmigt skidområde. Det ligger på vägen mot:



Hela världen finns i New Mexico. En bit bort ligger Cordova och Los Angeles.

Vi åkte förbi små byar som Vadito och Penasco. Intill den sistnämnda besökte vi Picuri's Pueblo, en också mycket gammal pueblo. Vacker, spännande och sorglig på en och samma gång. Fattigt. Så gudomligt vackert åt ena hållet och så skräpigt och förfallet om du tittar åt det andra. Kyrkan var från början av 1700-talet och nyligen renoverad. Ljuvliga naiva altarbilder. Religion för länge sedan påtvingad av spanjorerna.


Kyrkan var tom och ödslig. En kille som jobbade på The register office öppnade för oss. Däremot pågick det saker upp i pueblon. Det rök ur ett hål i marken. En steg gick ner i hålet. Vi frågade byggkillar från en närbelägen pueblo som satt i en bil och åt lunch vad det var och det var en kiva. Ett heligt rum för ceremonier, danser och annat. Förbjudet för turister. Åh, den som fick klättra ner i dessa underjordiska rum, utan dörrar, utan fönster.



På 1700-talet bodde det 300 personer här, sedan dess har antalet gått upp och ner på grund av stamkrig och smittkoppor med mera. Idag bor här fortfarande lika många. Alla bor inte i den gamla delen utan i nyare delar en bit bort.


Aldrig sett så många olika kors på en gång, i snidat trä, metall, pinnar och av sten. Den här mannen stred för sitt land under andra världskriget och kom aldrig hem levande. Men knappast kan man vila på en vackrare plats.

Dessa kyrkor - de är helt bedårande. Här är en i Los Trampas.



Och så till sist den allra vackraste i Chimayó - en sanctuary, helgedom för mängder av pilgrimmer. Nu var det Lasse och jag och typ fem till. Underbart stilla. En väldigt andlig plats som sägs hela människor genom sitt heliga vatten. I kyrkan finns också ett rum med en grop i jordgolvet fylld av helande jord. Lite vatten och lite jord finns nu i min ryggsäck. I den lilla butiken som hörde till kunde man köpa flaskor och burkar att fylla. Det gjorde jag och dessutom köpte jag ett litet kors av plåt och med två turkoser. Tillverkad av kyrkans gamla plåttak.
Tänk er när rosen blommar som klänger vid porten.



Fota inuti fick man inte, men det var så vackert. Dessa naiva färggranna helgon är så glada i alla sin helighet. Det tycker jag mycket om.

New Mexico är fattigt. På grund av det har det aldrig exploaterats på samma sätt som många andra delar av USA. Därav kanske det orörda och det enkla. Och så ligger staten nära himlen. Engergin är hög och lätt. "Jag kom hit från New York när jag var 20 och blev kvar", sa arkitekten som jobbade i smyckesboden intill Rancho de Chimayo där vi åt rancheros huevos och chilistark faitas. Hon blev kvar, som så många andra. Jag skulle lätt kunna stanna är i bergen, vore det inte för barn och familj. Det är en magisk plats på jorden.

Taos, New Mexico

Svindlande vackert väder när vi åkte från Colorado Springs, det var där vi övernattade, men det fattade jag inte förrän vi åkte mot Taos. En resa på cirka 4 timmar. Nu gjorde vi oss ingen brådska. Frukost på hotellet med odrickbart kaffe. Detta nödgade oss att stanna på vårt favoritställe. Räddaren vid kaffenöd i USA.
Appelfrittern var Lasses. Eftersom jag inte får äta mjöl på grund av ond mage tog jag bara två tuggor. Mums.

Vidare på till synes ändlösa vägar. Fortfarande i Colorado. Långt borta syns The Spanish Peaks.



Efter passet La Veta stannade vi i Fort Garland och köpte lite salvia och ett armband hos den här indianen. Jättetrevlig kille som satt där och läste och lyssnade på Mozart i sin lilla butik i denna lilla avfolkad håla, vidunderligt vackert belägen. Han berättade att en svensk vid namn Kent hade ett hus här uppe i bergen och att han kom hela vägen från Sweden, en gång om året. Efternamnet kom han inte ihåg. Kent - vem är du?



"Gotta have lots of stuff", som han sa.

Nu är vi framme i Taos och har sovit första natten i vårt alldeles bedårande lilla lerhus från 1800-talets början. Alla väggar är målade i blått, orange, gult och rött. Det ligger på La Loma Plaza, en "settlement" av spanjorer från mitten av 1700-talet. Bredvid vårt hus ligger ett litet kapell. Från de små fönstren ser man bergen. Magiskt!

Idag har jag skrivit och ätit lunch i solen. Och köpt en fågel av trä till Lasse i en alldeles underbar lite butik med konst från trakten. Jag blev liksom fast där i en timme. Damen gav mig alla sina bästa Taostips och ritade kartor på baksidan av vykort. Himmel vad mycket det finns att upptäcka.




Sitter i ett badkar

Klockan är mellan fyra och fem på natten och vi befinner oss någonstans mellan Denver och Colorado Springs. Jag är klarvaken och för att inte väcka Lasse sitter jag i badkaret och skriver. Det susar svagt från en fläkt annars är det tyst.

Himlen var aftonblå när vi landade i Denver. Solen hade precis gått ner bakom The Rockies i väster och Venus lyste starkt. När vi klev ut från flygplatsen kände jag mig hemma på något sätt. Jag älskar den höga luften i Colorado och ljuset.

Det var cirka 6 grader varmt, ingen snö.

Reflektion: Vi var inte incheckade hela vägen. Bara från Arlanda till Chicago. Där skulle vi gå till gaten för att få våra boardingkort. Planet till Denver var överbokat och flera människor stod upprörda och diskuterade framme vid disken. Stämningen var aningen nervös. Jag är nu mera kolugn vid alla sådana tillfällen. Jag vet att allt är precis som det ska vara och det är ingen idé att hetsa upp sig över något, bara att flyta på. Skulle vi inte komma med så vad skulle det göra... Allt har en mening.

Bakom oss stod ett annat svenskt par i vår ålder. Han var stressad, hon var orolig. De pratade om hur United Airlines kunde fullboka, vad som skulle ske. Han bad henne ta fram det gamla boardingkortet med bagagetagen på. Hon hittade den inte. "Skärp dig!", "Skärp dig nu för fan!", väste han om och om igen med iskall röst. Jag vände mig om. Hon var röd i ansiktet och fumlade i sin väska. Han var askgrå. Så sorgligt att se och höra. Inte gjorde han situationen bättre - tvärtom. Tänk om han lagt armen om henne istället och sagt: "Ta det lugnt lilla gullegumman. Det ligger där någonstans. Allt ordnar sig." Tänk om hon sagt "Tala inte till mig med den tonen. Jag ser att du är rädd, gullegubben. Men allt ordnar sig".

Och allt ordnar sig. Det gör ju alltid det. De behövde inte ens bevisa att deras väskor redan var lastade på planet. Och det vet vi ju att de låter inte ett plan lyfta med väskor utan ägare ombord. Vi kom med. Våra och parets boardingkort låg så fint där och väntade på disken.

Nu börjar det bli lite hårt mot rumpan. Kanske ska krypa ner i sängen igen.

Krönikor

Jag har fått läsarmejl från SvD och många är ledsna för att mina krönikor inte läggs ut på svd:s webb. Här kommer höstens krönikor för lässugna.

September:

Jag kände inte en kotte här i Skåne när vi köpte huset. Nu, två år senare, har jag så många nya härliga vänner. Först är det kvinnorna. Nästan alla jag har mött är egna företagare som stannar kvar när familjen åkt till stan och när dimman lagt sig över kullarna. Precis som jag njuter de av stillheten och den begynnande hösten. Och de finns där när mörkret ibland blir lite väl mörkt och bjuder in till middag eller en kopp te. Aldrig hade jag kunnat ana att de bara skulle stå där med öppna famnar.

Sedan är det grannarna, Kenneth, Mia och Johannes. De driver lantbruk och hjälper oss med allt. ”Jag skulle behöva lite gödsel till syrenerna”, sa jag i förbifarten när Kenneth kom förbi vallande en dräktig kossa. Samma kväll stod en traktorskopa med gammal kodynga vid häcken. Mia tittar till huset när vi inte är här och Johannes klipper gräset.

Att lära känna Kattviksborna, där jag morgonbadar, har tagit lite längre tid, men nu är jag ”kompis” med gubben närmast parkeringen. Han som flyttat från Handen till sin sommarstuga, den han nu låtit flytta med lyftkran för att kunna bygga nytt, trots att han snart är 80 år. ”Folk tycker jag är tokig som gör av med så mycket pengar när jag är så gammal”, sa han och berättade att han ville ha det riktigt bekvämt på ålders höst. Jag tycker han gör alldeles rätt.

Och så är jag badvän med fiskardottern som också flyttade tillbaka som pensionär och bor med sina katter i huset där hon växte upp. ”I slutet av september är det fullmåne, då måste du komma och dricka vin, sa hon härom dagen och berättade om månstrålarna på vattnet.

Jag är så tacksam över alla dessa underbara människor som kommit i min väg. Så låt inte rädslan över att bli ensam stå i vägen för att flytta dit du längtar. Nya vänner väntar om man vågar.

 

Oktober

Många av oss fastnar. Vi fastnar i mönster, på arbetsplatser, i relationer som inte längre glädjer eller gagnar oss och som ibland till och med gör oss skada. Vi fastnar i hem och på platser där vi inte längre trivs. Vi fastnar av rädsla.

Men inte alla. En som verkligen vågade kasta loss är min nya kompis Lena. När hennes son tog studenten deklarerade han att han tänkte flytta till Halland. Och Lena som länge längtat till Skåne, inte långt därifrån, sålde allt hon ägde och hade och drog söderut hon med. Hon behöll så mycket som rymdes i två stora resväskor och tog tåget till Båstad. Där checkade hon in på ett vintertomt pensionat. Ägaren var bortrest och länge låtsades hon att det var hon som ägde stället, men till slut var det dags att skaffa ett eget hem. Så köpte hon sig en Volvo och började åka och titta på hus till salu. Länge hade hon spanat på ett gult och vitt alldeles intill järnvägsspåren i den gudomligt vackra Sinarpsdalen. Inte visste hon varför, men stenhusen kallade på hennes uppmärksamhet. En dag var det vita till salu och hon köpte det då ganska omoderna huset. Långsamt har hon förvandlat en relativt ordinär 20-talslåda med massor av små trånga rum till ett urläckert och modernt hem. Till hennes hjälp kom sen också kärleken. Lena blev förälskad i en lokal snickare som flyttade in med massor av vackra danska designmöbler och som hjälpte till att riva nästan alla innerväggar och öppna upp stora fönster som gjort att huset i den lite trolska skuggan av hallandsåsen nu flödar av ljus. Här blandas hans stilrenhet med hennes samling kitsch på ett sällsamt humoristiskt sätt. Ett gammalt uthus har dessutom förvandlats till bistro där Lena gjort succé med supergod mat. Så här års bara öppet på helgerna. Behöver jag nämna att Lenas ställe heter Lycklig?

 

November:

Efter sorg kommer ny glädje även om det först är svårt att se. Först flyttade barnen, en efter en, till egna vuxna liv. Minstingens rum har blivit mitt arbetsrum och även om jag njuter av att ha ett alldeles eget, känner jag ett hugg av saknad efter honom och de andra varje gång jag kliver över tröskeln. Men, de finns ju bara ett telefonsamtal bort och som lite tröst har vi täckt en hel vägg med fotografier av dem i alla åldrar.

För några veckor sedan lämnade Molly oss också. Vår älskade stora vackra bullmastiff som gett oss så mycket kärlek. Ingen kommer längre och väcker mig genom att lägga sitt jättestora huvud tätt intill mitt och låta som ett sömnigt lejon. Ingen fiser under middagsbordet och ingen ligger vid mina fötter och snarkar när jag skriver. Hon var gammal redan när vi fick henne men vi kunde inte motstå denna stolta hemlösa dam på 52 kilo. I nästan två år berikade hon våra liv och jag är så tacksam för varje dag.

Dagen då hon for vidare till hundhimlen grät jag från morgon till kväll. Jag grät så jag var svullen till oigenkännlighet. Sambon grät nästan lika mycket han, men skärpte till sig då och då för att kunna jobba. Det kan låta märkligt men det var som om den nya förlusten drog med sig gamla då jag inte tillåtit mig att sörja fullt ut. Det var befriande skönt.

Några dagar senare slogs jag av en insikt som fick golvet att svaja.  För första gången på snart 24 år har jag inte ansvar för någon annan än mig själv. Jag delar mitt liv med Lasse, men jag har inte ansvar för honom. När jag berättade om denna nya skälvande livsfas insåg han att han också var ansvarsfri, för första gången på 32 år. Vi korkade upp en flaska champagne och skålade för Molly, för oss och för oändliga möjligheter. Bubblet med några eftersläntrande tårar smakade ljuvligt.

 

December:

Nu har snön lagt sitt vita täcke över hela Sverige. Ända sedan jag var barn har jag älskat att se flingorna falla. Det är som om världen stillar sig något. Och ger mig tillåtelse att göra detsamma.

Nu befinner vi oss i årets mörkaste månad. Bristen på ljus kan göra oss trötta och ledsna. Att föra en kamp mot mörkret, kylan som letar sig in i kroppen eller snön blir en kamp vi aldrig kan vinna. Vi bor ju i ett land i norr. Naturen kan vi inte kontrollera. Däremot kan vi kontrollera hur vi förhåller oss till den. Och vi kan ta den till hjälp, låta oss omslutas av mörkret istället för att plågas av det. Vi kan acceptera att allt är precis som det ska vara och göra som djuren, gå i ide så mycket det bara går. Sitta som fåglarna tätt, tätt ihop och kura, istället för att försöka göra av med energi vi inte har. Vi behöver lite vintervila vi med.

Många tror att man kan köra på i samma takt året runt, att vi alltid kan prestera på topp och när det inte går tror vi att det är något fel på oss. Istället försöker vi lägga in en ännu en växel och sedan kraschar vi på ett eller annat sätt.

Så varför inte sluta fred med snön, mörkret och tungsinnet. Stanna inne. Våga må lite dåligt, det hör också till livet. Ligga i soffan och läsa. Koka te, doppa skorpor. Laga värmande grytor och bjuda in några vänner. Se sex avsnitt på raken av Desperat Housewives med gott samvete. Eller böla ut ordentligen till en gammal snyftare. Lägg dig i badkaret och låt vattnet hjälpa dig att hitta lugnet. Det finns där i dig och längtar efter utrymme.

Jag tänker på den klassiska bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Klokt.

Så svep en filt om dina axlar och vänta till ljuset återvänder. Det gör det alltid.

 

 


Total stillhet råder

Hej ni kära tappra vilka ni nu är som trots att jag inte skrivit sedan i september envisas med att gå in och kolla. Idag har ni inte gjort det förgäves.
Jag njuter av stillheten på Bäckatorp. Håller på att putsa klart Millan fyra - Millan och slottets hemlighet, eller vad den nu ska heta. Jag är så oändligt tacksam för att jag har så goda läsare. Min syster Anna, min vän Magdi och min kompis Ulf. Nu väntar jag också på synpunkter från Teresa, 10 år. Sedan åker manuset iväg till förlaget. Boken kommer ut 2012.

Ifall ni inte redan vet det så är 2012 ett år för disciplin, struktur, planering, ording och reda. Passar mig perfekt då jag har fyra andra manus att slutföra. Jag har fått stränga order uppifrån att inte bara skriva halva böcker, utan faktiskt skriva klart de jag påbörjat. Och det är det jag nu gör. Disciplin är min ledstjärna. Fast nu har jag lunchpaus. Och innan jag tar tag i Millan igen ska jag gå ut på promenad. In i dimman. För den ligger tät över vita fält här på Bjäre.

Kram på er och må 2011 bli ett fantastiskt år.


Som allra vackrast just nu

5,5 grader ute. Morgondopp i Kattvik. Vattnet cirka 17 grader. Tidigt på morgonen glittrar inte morgonsolen i vattnet, den lyser som guld. Bättre start på morgonen kan det inte bli.

Alla som är i närheten av Båstad och gillar mat - ät middag på Sand. Trevligt, vällagat, vackert och äntligen har krogen verkligen fattat att verkligen använda allt gott som Skåne har att bjuda på så här års. Mumsi, mumsi.

Saknad

Det är härligt att vara ensam, men just i detta nu, denna lite gråmörka augustiförmiddag, saknar jag Lasse så jag nästan vill gråta. Eller äsch, jag gråter en skvätt. Över att inte få hans morgonkram, över att sommaren lider mot sitt slut, över att det är så fuktigt så att parketten rest sig i vardagsrummet. När jag ändå håller på kan jag gråta över att mina söner är så långt härifrån, Tom i Stockholm och Ville i Lund. Och över Tom som flyttar hemifrån i nästa vecka. Och över Sotis, den svarta katten som dog. Och över att pappa är sjuk. Och att rosorna blommat över.

Nu när jag bölat färdigt unnar jag mig en glad bild från kvällen på Stora hotellet i Fjällbacka. Det var en fin sommarkväll.



Skördetid

Jag känner mig så oändligt rik när jag nu har fyllt vårt lilla kylskåp, det som står i pannrummet, med Mor Agnes inlagda gurka. Mor Agnes är min kära vän Ciccis mammas mor och receptet är fantastiskt. Och när jag har stoppat sex burkar förvälld karl-johan i frysen.

Det finns knappt något som gör mig lyckligare än att hitta svamp, att se de där tjocka brunhattade delikatesserna sticka upp ur mossan. Igår var det också precis i rättan tid, inte en mask.





Sommarens vackraste bukett kommer inte från min trädgård. Den kommer från Bissa Segersson i Hovs Hallar. Bissa är en ny vän. Jag är så glad för alla mina nya vänner här nere.


Sommarens sista andetag

Kattvik i morse. Klart vatten, inga maneter och solglitter. Lite kyligare än förra veckan, men fortfarande kan jag simma två varv runt flotten. Morgonbad är verkligen bland det absolut bästa jag vet. Det lilla motståndet när jag går i, för att sedan låta mig omslukas av det stora salta. Ljuvligt!


Nu har rosorna blommat ut

Men i början av juli såg min trädgård ut så här:



Digitalis bland stenarna intill huset.















Aningen igenväxt trädgård, men vacker. Jag är så tacksam över att få njuta av den varje dag. Ska sätta igång att jobba med den vilken dag som helst. När andan faller på.

Godaste lunchen

Ätes antingen på Vintage by Nina i Ängelholm:



Kalvfärsbullar och chorizomacka.

Eller hos Lena Mölder på Lycklig utanför Båstad:



Lenas berömda haloumisallad - to die for!


Västkustpärla

Lasse och jag åkte till Fjällbacka för att hälsa på Ville som har jobbat på Stora hotellet som kock i sommar. Helt otroligt med tanke på den unge mannens ytterst knappa matlagningskunskaper när han flyttade hemifrån för ett par år sedan. Nu har han grillat på längden och tvären hela sommaren och undrar själv om grilloset någonsin kommer att försvinna från hans kropp.



Ville och Lasse utanför Stora hotellets minipub. Evert var en känd Fjällbackapersonlighet.

Dagen för vårt besök var Ville ledig och guidade oss runt i denna idylliska lilla ort vid havet.
Han bjöd på lunch på Bryggan. Fick oss att klättra upp på Vetteberget. Det är där helvetesklyftan ligger, den från Ronja Rövardotter, ni vet.



Och fixade en båttur med en charmig och kunnig Fjällbackabo vars namn jag nu glömt. Återkommer om det.



Besökets absoluta höjdpunkt var middagen på Stora hotellet. Hotellets ägare är också fiskare och han hade dragit upp de godaste och färskaste havskräftor jag har ätit i hela mitt liv. När dessa skaldjur brukar nå Stockholm har köttet på något sätt sladdrat till sig. Nu var de alldeles fasta och smakade ljuvligt. Till förrätt fick vi ett gäng gratinerade

och till huvudrätt en jättetallrik kokta.

Dessutom några delikata krabbklor. Vi åt och vi åt och kunde ändå inte äta upp alla. Som tur var fick vi sällskap av några av Villes kompisar som tömde faten i ett nafs.

Vid ett bord lite längre bort satt Birgit Hemberg, legendarisk chefredaktör på Allt om Mat och frossade kräftor precis som vi. Hon och hennes dotter hade rest ner ända från Värmland för att få äta skaldjur på Stora hotellet.


Stora hotellet var också en behaglig och lite udda upplevelse att bo på. Vi bodde i rummet Casablanca med detta mycket originella badrum.

Lite märkligt, men roligt med denna internationella touch i en så urtypisk svensk sommarstad som Fjällbacka.

Glada åkte vi hem. Man behöver verkligen inte resa till storstäder för att få energi och inspiration.

PS. Missa inte bageriet!



Solsting

Jag ville inte vara sämre än resten av gänget och knatade ut på en promenad, trots värmen. Och där fick jag för att inte lyssna på min kropp som var slö redan innan vi gick iväg. Efter en halvtimmes knatande över stock och sten började det gunga under fötterna och snart låg jag på marken. Vi var mitt ute bland hagar och ängar utan mobiltelefoner och andra moderniteter. Tom fick gå tillbaka till senast passerade gård och hämta vatten. Lasse och Thomas hämtade FJ Cruisern medan Titti höll i mina fötter. Efter en halvtimmes gräsläge under skuggande träd kom Tom springade med iskallt vatten. Och snart kom Lasse guppande på kostigen med bilen. Jag var räddad.

Det tog några timmar, men nu känner jag mig återställd. Märklig känsla när kroppens värmereglage slutar fungera.

Thomas lagade ljuvlig pasta putanesca och Titti gjorde en yoghurtefterrätt med jordgubbar. Mumsi, mumsi. Efter en omskakande upplevelse som dagens känner jag mig så ödmjuk och full av kärlek till livet. Sällan har mat smakat så bra.


Lycka

Lasse är hemma från sin seglats, solbränd, långhårig och på något sätt mer stillsam. Millanböckerna har tagit ännu ett kliv mot TV-serie. Vi stormtrivs i vår nya lägenhet på Norr Mälarstrand. Nu på Bäckatorp, långfrukost i vårt nya vackra kök och utanför skiner solen. På bordet står nyplockade, doftande liljekonvaljer. Alla barnen är friska. I Båstad är det Pärans dag. Livet är så gott, så gott.






Om att vara i sitt flöde

Helgens krönika i SvD Magasinet för er som inte har Svenskan. Kram Mille

 

Vi var på väg ut mot kusten genom ett försommarvarmt North Carolina. Vägen kantades av de vackraste vita trähus från tidigt 1800-tal med klassiska pelare och gungstolsförsedda verandor. Många renoverade och många så förfallna och nästan övervuxna av allt det gröna. ”Åh, jag vill rädda dessa hus och jag vill se hur de ser ut inuti”, sa jag till Lasse medan vi njöt av färden.

Morgonen därpå vid frukostbordet på White Inn Doe, bed & breakfaststället vi bodde på, mötte vi Jackie och Gary. Vi började samtala, så som man ofta gör på dessa ställen, och jag ställde frågor om den vita majsgröt vi hade i skålarna, om Södern och om husen jag förälskat mig i.

”You must come and visit us on your way back. We own one of those houses”, sa Jackie och berättade att de köpt sin plantage på exekutiv auktion och nu varsamt renoverat.

Kvällen efter satt vi i matsalen hos detta härliga par och åt barbequed pork och pratade om husets mörka historia då slavarna bodde i den lilla stugan bakom. Nu var Cedar Lane fyllt av värme och generositet.

I Santa Fe, New Mexico, fascinerades jag av alla lerhusen (adobe houses) vars arkitektur jag aldrig sett. Vilken lycka att då bli bjuden på chilihet middag hemma hos Lisa och Paul i deras rosa låga hus utan en rät vinkel. Enkelt på utsidan och så elegant inuti.

Under resor tidigare i livet gick jag bara och trånade. Kastade längtansfulla blickar in genom fönsterlucksstängda fönster i Spanien, kikade genom nyckelhål i portar i Italien och spanade över trädgårdsmurar i England. Jag ville in, jag ville se hur de bodde och få en inblick i deras liv, men jag trodde inte det var möjligt och förblev utanför.

Nu vet jag att allt är möjligt när jag följer min själs väg och tror på tankens kraft. Då skapas magi och dörrar öppnas.


Finn din livsuppgift

Jag tror att alla människor har en alldeles speciell livsuppgift. Jag tror att alla kan bli "stora". Det finns inga "små" människor. Vi bär alla storhet inom oss. Det gäller att gå inom alla självpåtagna lager av rädslor, skydd, strategier och föreställningar och hitta sin kärna, flödet, själen. Och låta livet fylla oss varje dag med känslor, glädje och kärlek. Det finns många olika sätt att börja söka efter sig själv. Gå i terapi, börja meditera, yoga, visats mycket ute i naturen, läs böcker... Sök. Och du ska finna. Livets magi blir tydlig.

Just nu kan jag rekommendera Robin Sharmas bok Finn din livsuppgift med munken som sålde sin Ferrari. Lättsam och stark läsning med tydlig vägledning för den som vill leva mer medvetet.

Jag vet att böcker talar olika till olika människor. Kanske är den en bok för dig.

Krama varandra mer

http://www.youtube.com/watch?v=qPDknKJM2iQ&feature=player_embedded#!

Det duggar i Skåne och vår lönn är översållad med limegröna blommor. Längtar efter Lasse och hans kramar.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0