milenabergquist

Jag fick ett mejl från en god vän som jag inte träffat på många år. Hon skrev bland annat:

"Det märks att du mår bra och att du njuter av livet....har du inga motgångar
alls eller är livet bara som bäst?!
En arbetskamrat till mig...hon har bara motgångar...hur kommer det sig att
livet är så olika.???"

Det är sant, jag njuter verkligen av livet och visst har jag motgångar, eller utmaningar som jag hellre väljer att kalla dem.

Jag har lärt mig att tro på lagen om lika - the law of attraction" som den heter på engelska. Allt handlar om energier och genom att njuta och glädjas kopplar jag liksom upp mig på dessa energifrekvenser. Ju mer tacksam och lycklig jag är för allt som sker runtomkring mig, dessto mer glädje och njutning kommer i min väg. Alltså: det jag lägger energi på får jag mer av.  Om jag kan glädjas av allt smått, som nyplockade, smörstekta kantareller, svalorna som bygger bo på vårt hus, paddan som hoppar på min grusgång, så är det som om livet förser mig med ännu mer saker att glädjas åt.

Och lagen om lika gör ju förstås att det också kan bli precis tvärtom, den som fokuserar på problem, motgångar, sjukdomar - får mer av detta.

 "Så enkelt kan det väl inte vara", kanske någon invänder, men tänk om? Att vända sina tankar, att välja att se utmaningar i "motgångar" kan låta enkelt, men det är ett arbete som kräver övning. Det kan ta tid, men jag väljer att öva dagligen för jag har märkt att det ger tydliga resultat.

Jag tror att det handlar hur vi väljer att se saker. Om vi ser glaset som halvtomt eller halvfullt. Om vi ser möjligheter eller problem. Nästan allt i livet går att se något gott och ljust i, även om det ter sig dystert. Motgången kan ju också vara det som gör att vi utvecklas som människor. Jag frågar mig alltid när en "motgång" dyker upp - vad kan jag lära mig av det här? Alltid finns det något.

Jag tror att vi människor själva skapar våra liv genom våra val. Jag tror att vi själva är ansvariga för hur vi har det. Och det fina i kråksången är att vi alltid kan göra nya val, varje sekund, varje minut, varje dag.

På bilden: Piren i Norrebro. Så vackert, så rofyllt. En bild att glädjas av när det stormar ute, som det gör just nu. Vilket ju i och för sig är rätt skönt för då slipper jag gå upp ur sängen fast klockan är halv två på eftermiddagen.

Inte långt från Hovs hallar ligger Norrebro hamn. Den är inte stor och här finns inga vräkiga jätteyatchar, bara ett tjugotal småbåtar, en radda färggranna båthus av trä och en lång pir som skyddar hamnen. Längst ut finns en badtrappa. Soliga dagar sitter folk här och solar och fikar. Och många kommer för att ta ett dopp.
L och jag tycker det är underbart att åka ner en stund på seneftermiddagen med varsin stol, varsin bulle, varsin bok och lite kaffe. Sedan sitter vi där och njuter av hela faderuttan. Och tjuvlyssnar på folk. Följande konversation pågick intill oss för ett par dagar sedan. Jag försökte koncentrera mig på min bok, men det gick bara inte. Sällskapet bestod av mamma, pappa, vuxen dotter och hennes pojkvän.
"Vad ska vi äta till middag?", frågar mamman.
"Vi har ju ätit allting", säger dottern.
"Jag tycker vi gör bryta", säger pojkvännen vars dialekt avslöjar att han är uppifrån, medan de andra troligen hör hemma i Göteborgstrakten.
"Vad sjutton är det?", frågar pappan.
"Jo, man tar tunnbröd, krossar det i en tallrik, klickar över hjortronsylt och häller mjölk runt. Och sedan på toppen en skiva stekt falukorv", säger pojkvännen.
Tystnad. Mamman och pappan tittar på varandra ytterst tveksamt.
"Det är jättegott, liksom surt och sött", insisterar pojkvännen.
Inget svar.
"Jag tycker vi lagar köttbullar", säger mamman och fortsätter:
"Vi har ju allt som behövs utom köttfärsen".
"Ja", säger pappan, märkbart lättad över att slippa brytet. "Och så kan vi ju liva upp det hela med....", han tänker, tystnad. Jag väntar med spänning på vad han tänker piffa upp köttbullarna med.
"Med blomkål,", säger han glatt varpå dottern tittar lite irriterat på honom och suckar:
"Vi kan ju grilla hamburgare."
"Nej, då måste vi ju köpa grillkol, tändvätska och bröd och..." invänder mamman.
Tystnad en lång stund.
"Köttbullar blir bra. Det har vi ju faktiskt inte ätit. Vi har ju ätit allt annat", säger mamman igen. Och jag undrar förstås över hur länge de egentligen har firat semester tillsammans när de nu har hunnit äta allt.
"Och blomkål", säger pappan och tittar uppfordrande på dottern.
"Ja, gör köttbullar då. Men har vi ströbröd?", säger hon lite uppgivet.
Tystnad igen. Vågorna slår mot piren.
"Jag vet! Jag vet vad vi inte har ätit", utbrister pojkvännen lyckligt och sätter sig upp. Alla tittar på honom. Jag med, lite diskret över bokkanten.
"Vi kan äta torsk med äggsås".
Då kan L inte hålla sig längre. Han gapskrattar, lägger boken över ansiktet och håller nästan på att tippa fällstolen bakåt. Eftersom han läser Olle Carlssons "Religion för ateister" så jag förstår att han också tjuvlyssnat.
"Är den så rolig boken", frågar jag lite generat liksom för att rädda situationen. I ögonvrån ser jag hur familjen tittar på L.
"Ja, himmel", svarar han och skrattar ännu mer.

Efter ett tag blir det tyst, både på L och familjen som plockar ihop sitt. Jag försöker läsa vidare i Lyckan, kärleken och meningen med livet som jag verkligen tycker om.

"Då så. Då blir det köttbullar", säger pappan medan de går bort mot parkeringen.
"Med blomkål" säger pojkvännen.

Inte långt från Grevie ligger Kvinnaböske krog och hotell. Ett charmigt halmtaksklätt hus med restaurang och sex rum, http://www.kvinnaboske.se.
Sedan 1 maj i år drivs stället av en nyazeeländare och vid grytorna basar en kocka, också från samma land, dock inte fru, ifall någon undrar.
Själva matsalen påminner om en fransk bykrog och vid vackert väder kan man sitta ute och äta. Perfekt miljö för den som vill ha barn med sig och inte tvingar dem att sitta still under hela middagen.
Menyn är till synes mycket svensk med allt möjligt gott från Bjäre och Härjedalen (kanske för att nyazeeländaren också driver en skilodge i Vemdalen som ju inte alls ligger i Härjedalen, men...) som färsk fisk, bjärepotatis, hjortron och rencarpaccio.När vi var där härom kvällen var ju sjäva renen slut och istället erbjöds man känguru. Här hoppar råvarorna kors och tvärs över jordklotet. Det känns förlåtet den här gången med tanke på ägarens ursprung. Ja, inte för att de har kängurus på Nya Zeeland... I alla fall var det inte vi som beställde carpaccion utan det gjorde gänget från Dalarna vid grannbordet och de sa att köttet var jättegott och smakade som oxfilé. Jag som är en envis typ och gillar det närodlade kommer inte att smaka, men å andra sidan tycker jag ju om att vara nyfiken. Vi får se.

Jag åt den godaste vegetariska rätt jag ätit på länge. Längst ner på tallriken låg en bädd av färsk bladspenat. På den en härligt timjansmakande polenabit med stekta champinjoner. Ovanpå tronade ett mycket vackert torn (vackrare i verkligheten än på bild) bestående av grillade grönsaker och grillad halloumi. Fräscht och gott. Det hemlagade kumminknäckebrödet till förrätten gick inte heller av för hackor.

L tyckte att kvällens höjdare var det danska ölet - Maj Bock från Herslevs bryggeri. Vackert kastanjefärgat bryggt på vetemalt, humle och gaer - vad nu det är?
Apropå danskt öl så har det ploppat upp över 100 småbryggerier över hela Danmark under de senaste åren. Många restauranger, Noma är bara ett exempel, satsar stort på att kombinera mat och öl. Och bryggerierna frodas, kanske beroende på att man i Danmark får köpa öl direkt på bryggeriet, vilket vi ju inte kan här i Sverige som fortfarande lider av överförmynderifasoner och vi tvingas gå till systemet för att handla våra starkare varor. Därför har småbryggerier också mycket svårare att hävda sig här och ta plats på Systemets hyllor. Hoppas att detta snart ändras och att vi snart kan köpa både öl och vin direkt hos de som producerar (ja, det finns vinodlare i Sverige). Visst är Systemet duktiga på vin, men jag vill kunna handla dessa varor på samma sätt som tyskar och fransmän, något annat känns kränkande. Så det så.

I övrigt gläds jag åt undersökningen från Kanada, kolla SvD.se, som visar att de som äter kolhydrater är smalast. Det har jag väl alltid trott. Hur många feta svenskar såg vi på 50-talet? Då åt vi ju knappt något annat än potatis. Resultaten från undersökningen bekräftar bara min tes om att bantningsmetoder inte fungerar så bra. Det är så himla tråkigt i längden att banta att nästan alla slutar och blir ännu tjockare. Det finns bara ett sätt: Äta mindre portioner och röra sig mer. Och göra som min mormor - lita till det sunda förnuftet, lyssna till sin kropp och äta lite av varje. Själv skulle jag avlida så här års om jag inte fick äta nötig, fast, nyupptagen färskpotatis med smör, eller rödbetor med smör, eller spagetti (vanlig - utan tillsatta fibrer) med färska gula ekologiska skånska tomater från Tant Grön. Mer om Tant Grön en annan dag.

Igår kväll grillade vi helt fantastiska t-bone steaks från Heberleins i Förslöv. Bara lite flingsalt och peppar, mer behövs inte, tycker jag, när köttet är av riktigt fin kvalitet. Denna gång var det från biffkor av rasen Limousin uppväxta på Bjärehalvöns gröna kullar. Jag äter inte så mycket kött och gör jag det så vill jag att djuren ska ha ett gott liv så länge de lever. Enkelt. Annars får det vara.
Heberleins är en charkuteributik som verkligen är värd en omväg. De tillverkar allt själva av svenskt kött. Ljuvliga korvar, skinkor och läckrast av allt är det honungsgriljerade och plommonspäckade fläsket. "To die for", som min vän A brukar uttrycka det. Jag skulle kunna leva på det. Och alltid har de något gott på extrapris som senast lite grov och krämig leverpastej för 9 kr/hg.
Till biffarna stekte jag tunna skivor potatis i olivolja tills de fick fin färg och lät dem sedan eftersteka en stund i ugnen. Och så vitlökssmör och massor av nyplockade, kokta vaxbönor. Både vaxbönor och haricotes verts ska kokas mjuka, tycker jag. Det är så himla trist när de serveras nästan råa då smaken blir besk och konsistensen är lite hårig. Passa på förresten att frossa nu när svenska finns. Alltså, koka till de är mjuka, klicka på lite smör och så flingsalt eller varför inte det nya svenska saltet Storm. Så gott och lite kul med innehållsförteckningen där det står "Hållbarhet: minst 5 miljoner år."

Åter till gårdagens middag. Pricken över i:et var ett vin vi fått av A och G. En australiensisk shiraz vid namn Black Dog från 2004. Kraftigt, kyddigt och ändå lent och vänligt. Färgen var som det står på flaskans baksida "as black as the inside of a dog". G hade inhandlat denna flaska i Köpenhamn då den inte finns på systemet här hemma. Summa sumarum: En av sommarens bästa middagar.

Tips just nu: Köp svarta vinbär, eller tigg från någon med buske. Ha i filen - så gott. Och så nyttigt. Går lika bra med blåbär och hallon, förstås. Det gäller att passa på nu och ladda kroppen med alla dessa härliga delikatesser.

Tips nummer två: Den som ändå är i närheten av Förslöv bör ta vägen ner mot Båstad och fika eller äta lunch på Lycklig. Jättegott, personligt och charmigt. Där finns fågelbad gjorda av stora blomkrukefat. I mitten har ägarinnan Lena Mölder satt porslinsfigurer i form av fåglar, ekorrar och grodor. L blev så inspirerad att han köpte tre porslinsfåglar och en svan på loppisen som var i Hov idag. När jag i skrivande stund tittar ut genom fönstret ser jag honom sätta upp ett vitt duvpar i lönnen. Kitschigt, men underbart. Ska bli kul att se vad han tänker göra med svanen.


Bilden ovan är från sydvästra Kanada, men kunde vara från Bjäre.

Våra vänner N och T kom på besök. Med sig hade de den största vetelängd jag någonsin sett, minst en halv meter, nybakad och fortfarande varm från Torekovs bageri. Eftersom de inte hade varit här tidigare gick vi först en guidad tur i trädgården. Längden lade vi på köksbordet. Molly hängde också med, till en början i alla fall.



När vi kom tillbaka in i huset ligger vår stora, snälla bullmastifftik i hallen, lite tryckt mot pannrumsdörren och ser verkligen skum ut. Där brukar hon aldrig ligga. Väl ute i köket säger L: "Vad är det som ligger på golvet?". Och vi ser spridda smulor och en brun papperspåse. Längden är försvunnen och vi fick oss alla ett gott skratt. Aldrig tidigare har hon snott något från bord eller köksbänkar. Men vetelängder kan hon tydligen inte motstå och vem kan det?

Igår fyllde min yngste son Tom 19 år och det var också han som bakade denna ljuvliga körsbärspaj. Receptet publicerades i SvD och finns nu på http://www.tasteline.com/Recept/Agent_Coopers_korsbarspaj
En riktig sommardröm tillagad av skånska söta, rödgula bigarråer. Jag är så stolt över min son att jag pyser som en ugnsomelett.

Till huvudrätt hade han önskat sig en gammaldags slottsstek med sås och grönsaker. Den lagades däremot av mig och exmaken och himmel vad gott det blev. Tom hade valt ut ett recept ur en av mina favoritkokböcker, Mannerströms Husmanskonst. En ekologisk fransyska på 2,3 kilo från Ändebols gård, pudrades med ett par matskedar engelsk pulversenap och kryddades med salt och peppar. Sedan fick den puttra i en gryta på spisen i 1,5 timme omgiven av buljong, lättöl, morötter, lök, lagerblad, vitpeppar och kryddpeppar. Buljongen silades, reducerades till en tredjedel och fick puttra ihop en stund med vispgrädde. En klick svartvinbärsgelé gjorde som vanligt susen.

Att unga inte tycker om väl lagad husmanskonst är en myt. Vi njöt alla, från Tom 19 år till farfar 87, av det tunt skivade möra köttet, den mustiga såsen, härligt mjölig Böstepotatis och lätt kokta morötter, sockerärtor och blomkål - också från Böste. Och gelé förstås. Riktig sommarmat!

Jag är verkligen så stolt och glad över att båda mina söner tycker om att laga mat och är lika intresserade av att hitta bra råvaror som jag. Att de också uppskattar allt det underbara som finns att njuta av just nu.
Bredvid körsbärspajen på bilden ser ni Jamie Olivers bok Matrevolution - lär dig laga mat på nolltid. En fantastiskt trevlig kokbok som jag gav Tom i present. Ska köpa den till mig själv också. Sedan fick han Sju sorters kakor - ett måste i alla kokbokshyllor.

"Godaste middagen hittills", sa L. Återigen. Det allra enklaste kan vara det läckraste.  På bordet: Röda "Sillapärer" från Bertils gårdsbutik, "Sommarsill" från Kaj's rökeri nere vid Segeltorp (massor av dill och kryddpeppar), varmrökt lax från Kaj's (man får den nyrökt inslagen i tidningspapper), örtig sås (crème fraiche, dill, persilja, gräslök, majonäs, peppar) och sist men inte minst: Matjessill (den ser inte så rolig ut för jag glömde att ta ägghacket först och sedan gräslöken) men så himla god. Så här gör man:

Öppna en burk god matjessill. Skär sillen i bitar. Lägg på ett fat. Koka ett par ägg i 10 min. Skala och hacka. Lägg över sillen. Toppa med massor av hackad gräslök och häll sedan över brynt smör. Mums!

Långa perioder rullar livet bara på i sina hjulspår men så plötsligt händer något som gör att allt blir annorlunda. Min kompis A skulle bara täcka poolen och satte igång att rullla över tyget då hon tappade greppet, ramlade och armen gick tvärs av. Benpiporna pekade rakt ut genom skinnet. Nu är hon sjukskriven till slutet av augusti och tvingas att sitta där stilla i sin vilstol och läsa. Alla krukor får vara oplanterade, trädgårdslandet orensat och inte en text blir skriven. Och hon njuter, trots att hon är handikappad. Och stillasittandet har fått henne att fundera på framtiden.

Själv har jag yogat i flera veckor varje morgon nere hos Karin Björkegren i Båstad och jag är helt kär i yogan. Aldrig tidigare har jag njutit så av en träningsform. Först morgondopp i Kattvik, sedan yoga klockan 07.30 i en studio med stora fönster ut mot en gammal trädgård med knotiga äppelträd och massor av halvmeterhög lavendel. Träning i en och en halv timme och sedan köpa frallor med vallmofrön på bageriet vid torget. Väl hemma en till synes evighetslång frukost med SvD.
En dag i början av förra veckan började jag känna lite värk i ryggslutet på vänster sida, men det gick bort när jag tränade så jag struntade i värken och tränade på. I fredags gick det dock inte över hur mycket jag än böjde och tänjde. Efter yogan kunde jag knappt gå och i helgen blev jag i princip liggande på golvet eller långsamt vankande av och an med mina tankar.

Nu är jag ju av den övertygelsen att allt i livet har en mening och när vi inte lyssnar på oss själva och bara går på så hjälper universum till. Något händer och vi tvingas att ta en inre titt på hur vi egentligen har det, hur vi egentligen mår. Jag har haft en ledsen person i familjen och i min iver att få honom att må bättre tappade jag bort mig själv. Jag glömde att lita på att det ofta räcker med att finnas som stöd och att lyssna, men jag kan inte fixa livet för andra människor, bara för mig själv. Vi kan bara ta ansvar för vårt eget välmående. När någon i ens närhet är sorgsen är det svårt att inte låta sig dras in i det och glömma allt underbart och fantastiskt runtomkring. Jag glömde att njuta av de svarta körsbären i skogen, av fågeldrillet i kvällningen och av lönnens enorma, täta krona på gården.

Min värk har gett sig, min ledsna familjemedlem har blivit mycket gladare och i dag fyller min yngsta son 19 år. Nu ska jag, Molly och L ner till Kattvik och morgondoppa oss. Och idag skiner solen efter allt regn.

I går var jag hos Helena Rääf som driver Lanthandeln i Hallavara, mitt emellan Båstad och Torekov. Tro inte att hon säljer tomater och ägg, det är inredning i butiken numer. Helena har en sällsynt förmåga att skapa skönhet kring sig och jag kan verkligen rekommendera ett besök i hennes butik för alla som tycker om vackra saker och inredning. Jag vill ha allt, speciellt en handmålad liten byrå som är helt ljuvlig. Helena är speciellt duktig på tyger. Var hon nosar upp dem  är en gåta, men hon har verkligen en gåva. Åk dit! Igår var det vernissage i butiken. Det var Susanna Evers som ställde ut sina smycken i färgstarka stenar och silver. Speciellt ett hallonrött armband kan jag inte glömma. Susanna jobbade tidigare som projektledare i mediavärlden och satsar nu på att göra smycken. Jag blir alltid så glad över människor som vågar följa en längtan.

Äntligen har jag en trädgård i Skåne och det märks verkligen att det är en annan klimatzon än i Stockholmstrakten. Se på min laduvägg - vilken ros! Det är en New Dawn, tror jag. Och det är inte den enda, jag har 9 sorters till. Bland annat en lila klängros vars like jag aldrig tidigare sett. Ska ta en bild. Tills dess får ni nöja er med New Dawnen.Ska förresten fråga min före detta kollega trädgårdsreportern Agneta Ullenius, hon kanske vet. På svd.se hittar ni hennes blogg. Det hon inte kan svara på när det gäller trädgård, kan ingen.