milenabergquist

Igår såg jag Matakuten på TV-4 och jag tycker att det är toppen att Bert Karlsson, Melker Andersson, Carola Magnusson med flera gör sitt för våra barn ska få äta nyttig och god mat i skolorna. Programmet var skrämmande. Skolorna de besökte, och de är tyvärr inga undantag, serverar barnen uteslutande halv och helfabrikat fulla med elände. De unga vars kroppar ska växa sig starka och friska får varje dag i sig massor av kemiska och konstgjorda ingredienser som vi vet kan orsaka allehanda sjukdomar. Det är inte vetenskapligt bevisat, kanske någon invänder, men det ska väl för farao räcka med en enda ynka misstanke för att vi ska låta bli. Våra barn måste få det allra bästa.

Redan när mina barn, som nu är vuxna, gick i skolan fick jag leva rövare för att de bland annat skulle få dricka mjölk till maten och att de skulle slippa att ha Lätta på smörgåsarna. Och det gick. Med detta vill jag uppmana alla ni som har skolbarn att ställa krav på maten i skolan. Förr gick det alldeles utmärkt att laga mat från grunden i skolorna. Det måste gå även idag.

Ibland kan jag inte låta bli att undra vart det sunda förnuftet tagit vägen. Livsmedelsverket - vad gör de? Inte ett skvatt. Livsmedelsindustrin borde skämmas. Upphandlarna i kommunerna likaså. Det borde vara en absolut självklarhet att våra barn får hemlagad mat gjord på de bästa av råvaror, ekologiska och närproducerade. Basta!

Liten brödbulle med doft av karl-johansvamp, smör och mesost.
En alldeles fantastisk krabbklo från Västkusten i något friskt havssmakande och med persiljerot med mera. Några friterade rotfruktschips att själv strö över härligheten. "Det smakar verkligen hav", suckade A njutningsfullt, som satt bredvid mig.

Sedan den absolut godaste och möraste råddjursfilé jag någonsin ätit, aningen späckad med egenrimmat fläsk från Domta Gård (finns på Cajsa Warg). Till detta små, små kluttar av mos, bland annat på selleri och potatis. Potatismoset var toppat med tryffel som för övrigt kommer från Gotland med post till Lux i vadderade påsar. Till detta en lätt men mustig fond och små, små brysselkål. Under en av de små brysslarna låg lite mer av fläsket - så gott. Och så chokladdoppat äpple med havtornssorbet som avslutning. Friskt dessertvin på äpple till.

"Tänk vilket jobb vi har", sa A när vi gick därifrån.

Anledningen till denna ljuvliga presslunch var dels för att visa upp Jens Fagers för Lux specialtillverkade tallrikar och för att berätta om nya krogen B.A.R som öppnar den 6 november. B.A.R står för Blasieholmens Akvarium och Restaurang. De kommer att servera framför allt fisk och skaldjur. Och, till min stora förtjusning, kommer de att satsa på att servera nykokt hummer från Sverige och Nordamerika. Det är bland annat dessa som kommer att få bo i akvariet. Lasse kommer att bli överlycklig. När vi var i nordöstra Kanada förra året åt han färsk, kokt eller ångad, hummer i nio dagar i följd. Det var hummersäsong.

Jag hade aldrig varit på Lux tidigare och efter denna lunch bara längtar jag tillbaka. En enstjärnig krog som denna är ju inget ställe man springer till stup i kvarten, men det kanske däremot B.A.R blir. Henrik Norströms och hans kollegors ambition är att detta ska bli ett enkelt ställe med mycket god kvalitet på råvarorna. Och prisvärt. De lovar till och med att hummern kommer att bli billigare än på andra ställen i stan - underbart.
De kommer också att ha öppet från morgon till kväll bland annat för take-a-way.

Förresten har Henrik Norström, som verkar vara en synnerligen vänlig och ödmjuk person, nyss kommit med en mycket vacker kokbok. I den presenterar han också alla sina svenska leverantörer på ett charmigt sätt. Boken är utgiven av förlaget Hall & Sterner. Henrik vände sig först till ett av våra stora förlag, som tackade nej eftersom det inte bara var en receptbok. Så korkat, så omodernt, säger jag bara i dessa underbara tider av närodlat och ekologiskt.

De stora förlagen har en tendens att missa godbitarna. Så var ju även fallet med min före detta kollega Mats-Eric Nilssons första bok, Hemlige kocken. Då sa ett annat av de stora förlagen att "den inte ingick i deras femårsplan". Hm. Idag är Mats-Eric tjänstledig från SvD för att resa land och rike omkring och föreläsa. Boken blev en supersuccé. Men det var en parentes. Så här ser Henriks bok ut.

Här är min senaste krönika i SvD för de som inte läste förra veckans Magasin. Ibland lägger de ut den på nätet och ibland inte. Nu låg den tydligen inte där.

Jag är fortfarande fylld av alla dessa inspirerande möten med människorna i BC. Jag och fotografen Ann Lindberg hade ett fantastiskt flyt när vi reste runt i vår svarta Mustang Cabriolet - ja, ni läste rätt. Döm om vår förvåning vi skulle hämta ut vår lilla hyrbil (billigaste varianten) på Budget car i Vancouver. "This is you car", sa killen och räckte över nyckeln. Just den dagen regnade det, men två dagar senaste så blev den högsommarväder igen. Gissa om vi njöt. Two Swedish ladies in a cab". Att den sedan drog typ 1,5 liter milen är en annan historia.

Och jag skojar inte när jag berättar att Ann blev uppgraderad till 1:a klass på flyget över och fick "sova i en koja", som hon uttryckte det. Air Canada, som för övrigt är ett alldeles utmärkt trevligt flygbolag där man får välja film som kör igång när som helst. Jag såg Grey Gardens på hemresan, två gånger efter varandra. En alldeles ljuvlig film med Drew Barrymore och Jessica Lange. Kolla på http://www.youtube.com/watch?v=tW5ryhrzYC4

Här är krönikan. Och SNÄLLA, kommentera gärna. Vore så roligt att få lite mer kontakt med er där ute i cyberspace.

 

Hållbart liv

Jag har skrivit om det tidigare, om vikten av att följa sin längtan. Och att göra det utan att veta vad som kommer att hända, att släppa den kontroll som vi ändå aldrig har. De senaste dagarna har jag om och om igen fått erfara hur fantastiskt livet kan bli om man vågar förändra sitt liv.

Jag är nämligen i skrivande stund i sydvästra Kanada på en liten och sagolikt vacker ö som heter Salt Spring Island. Det är tidig morgon och allt som hörs är ett amfibieplan som lämnar hamnen nedanför hotellet. Ön består av massor av enorma träd, små hagar och fält och sjöar. Nästan alla lever av jordbruk eller genom olika småföretag. Och alla gör det ekologiskt, hållbart och medvetet. Inte en här och en där som hemma, utan jag menar alla. Nästan allt ön producerar konsumeras också här. Människorna inser att för att de alla ska kunna överleva så här långt från fastlandet och göra det på ett hållbart sätt, måste de stötta varandra. Och maten är ljuvlig så det är ingen uppoffring.

På bondens marknad – 10 gånger så stor som i Stockholm – fanns allt från krukor, smycken till körsbärspajer, ost och mörkt lila paprikor.  Där stod de som vi mött på vår rundresa dagarna innan. Brödkvinnan med ett bageri i trädgården där väggarna tas bort om sommaren som bakar foccacias med färska plommon, blåbär och råsocker. Familjen som tillverkar getostar dekorerade med blommor. Lavendelkvinnan, psykoterapeuten som tillsammans med sin man, före detta biokemist, i ett träskjul tillverkar de mest underbara oljor. Vintillverkaren som flyttade till ön för att pensionera sig och nu gör prisbelönt pinot noir.

Och så bonden och hans fru som trotsat allt ”förnuft” och flyttat från bördiga Kaliforniens jättefält och nu framgångsrikt börjat odla ekologiskt uppe vid ett berg och dit folk vallfärdar för att lära sig.

Alla har de några gemensamma nämnare: De hade en längtan efter naturen, är jätteglada att de från början inte visste vad de gav sig in på, och de har lyckats skapa framgångrika verksamheter. Och alla vill de leva och arbeta utan att missbruka jordens resurser.

”Vi lever på många lager av drömmar. Det är viktigt att vi förvaltar vår gård och lämnar över den till nästa generation i ett ännu bättre skick än när vi kom”, sa bonden Michael Ableman.

----

Tillägg: Jag tror att vi måste tänka hållbart på alla plan i våra liv, oavsett vad det gäller. Jag ska i alla fall försöka så gott jag kan.

 

Nu ska jag laga lammfilé med sallad. Trevlig lördagskväll.

Rosen nedanför växer utanför The Empress Hotel i Victoria. (Kära A, om du läser detta - vilken sort är det?)

 

 

 

 

 

 

Hej alla kära vänner och läsare. Nu är jag tillbaka i bloggosfären, eller vad det heter. Jag vill börja med att presentera L, min älskade man, som heter Lasse. Och så backar jag tillbaka ett par veckor för att berätta lite mer om min fantastiska månad på den nordamerikanska kontinenten.
Här är då alltså Lasse, högst upp på Independent pass som ligger några mil söder om Aspen. Vägen som ringlar sig uppåt och uppåt och uppåt är bara öppen sommartid. Vidunderligt vacker väg med spökstad, bäckar, dalar och berg med snöiga toppar. Som ni ser på skylten står Lasse på platsen där kontinenten delar sig (förstår inte riktigt, men ändå) och bäcken bakom åt höger rinner ut i Atlanten och åt vänster i Stilla vattnet. Häftigt va?

Som jag skrivit tidigare är Aspen ett måste för alla älskare av friluftsliv, cowboys, fräsch mat, skidor och musik. Här finns både en opera och på sommaren hålls en gigantisk festival dit dirigenter och musiker från hela världen styr kosan.
Lasse och jag har bestämt att återvända nästa år när vi har varit i OS i Vancouver. Han tänker åka skidor och jag ämnar njuta av livet som vanligt.

Underbart liv här på Salt Spring Island. Vi bor på Hastings House i Ganges. Denna ö är så underbar att hälften kunde vara nog. Läs om den på http://www.saltspringisland.org
Ligger ensam i min dubbelsäng och det är absolut tyst ute, bara en fågel. Solen håller på att gå upp över havet, som tyvärr är typ 8 grader varmt. Vi bor i en renoverad cottage från sekelskiftet med blommor på soffor och gardiner, öppen spis. Nyss levererades en nybakt muffins till dörren och snart blir det bacon och äggröra i huvudhuset. Skriver mer snart.

Här kommer ett underbart exempel på en ung man som njuter av det han gör och som släpper fram sin själ.

http://www.youtube.com/watch?v=mzj9z8QDTfU&feature=PlayList&p=iPSWjN5P6Vs

Morgonhälsningar från Mille i Vancouver

Utanför hotellfönstret borras det, vilket det faktiskt gör över mer eller mindre hela Vancouver som förbereder sig för OS 2010. Och gissa vem som ska dit? Det ska jag. Min L ska nämligen vara volontär och jag ska följa med. Han ska göra något i damernas skidbackar, jämna ut snön på något sätt. Ni kommer kunna se honom på TV. Mig kommer man dock inte se så mycket av. Jag ämnar åka längdskidor i min ensamhet, skriva på något kul och laga mat åt L och vår vän A som också ska vara volontär. 

För övrigt är detta också ett bevis på att allt är möjligt! Att vara OS-volontär är något L länge drömt om. Han slängde iväg en ansökan och 1,5 år senare är det verklighet. Han fick uppdraget bland hundratusentals sökande.

Allt som oftast hindrar vi oss själva att få det vi drömmer om genom att avfärda till och med tanken på att något sådant skulle vara möjligt. "Jag är för gammal", "Jag har inte råd", "Det är alldeles för många som vill samma sak", kan det låta.
Jag är helt övertygad om att bara man försöker finns hur stora möjligheter som helst att nå dit man vill.

De nästkommande 11 dagarna kommer ni förmodligen inte höra så mycket av mig. Jag ska jobba här i British Colombia för Svenska Dagbladet. Just nu sitter jag och väntar på min kära fotograf Ann L som är på väg från Sverige. Och när vi jobbar, så jobbar vi. Från morgon till kväll. Jag kan ju avslöja att vi bland annat ska göra resereportage och dessa kommer att handla mycket om mat. Och här finns det ljuvlig sådan. Skaldjuren från Stilla havet är så färska att de spritter på tallriken.
Jag har redan hunnit med en ensam, men mycket trevlig lunch på The Water Café. Fritata med små räkor, zuccini, rödlök, cheddarost. Till det en blandad grön sallad på babyblad och decimeterlånga, mycket tunna och mycket frasiga pommes. Gott, gott.

Att vara vuxen med råge är så befriande skönt. Jag trivs väldigt bra med mina 51 år. Bland annat så slipper jag jaga runt efter "måsten" när jag är i en storstad. Jag har alltid varit mindre road av monument och olika turistbegivenheter, aldrig känt lusten att se "allt" men ändå känt mig "tvungen" att hänga med. Nu gör jag bara det som faller mig in. Nu reser jag ju förstås med min L och det innebär kompromisser, men vi har aldrig några problem med vad vi vill göra. Vi reser fantastiskt bra tillsammans.
Idag har vi unnat oss en mycket lat dag i denna underbara metropol. Lång promenad längs med Hudson river. Vi bor i Meat Packing district. Sedan en ännu längre frukost på Pastis, vårt favvisställe mitt emot Hotel Gansevoort där vi bor. Se bilden. Och till detta en café au lait - ljuvligt efter allt amerikanskt kaffeblask.

Så en promenad på de charmiga gatorna i West Village med lång paus på en bänk i livliga, folkliga parken, Washington square Park. Full av jazzmusiker, hundägare och studenter som precis återvänt till storstan och det närliggande universitetet.

Lunchen blev lika lång den på Little Owl, rekommenderad av Martin Gehlin som skriver åt SvD. Vi delade på en sallad med gula betor, spröda gröna blad, rostade solrosfrön och riven parmesan. Efter det åt jag en pasta med en mjukskalig krabba (soft shell crab). Till det drack vi utmärkt vitt vin. Eftersom L råkade bita på en bit ståltråd som råkat slita sig loss från restaurangens spis fick vi en billig lunch. Tack och lov ingen skada skedd.
Efter det lullade vi hem och latade oss vid hotellets pool på taket. Bättre dag i N Y kan jag inte tänka mig.

Igår hann vi dessutom träffa mycket goda vännerna L och C, New Yorkbor, och åt Southern food med modern touch i East Village. Efter det gick vi till ett efterrättsställe och åt coconut cupcakes. Mums filibaba. Jag älskar New York!!!