milenabergquist

Iskallt och blåsigt när vi kom. Idag strålande sol och kanske 25 grader. På Park Avenue blommade 60 000 vita tulpaner, Central park var full av solbadare och på Union Square var det bondens marknad. Vår i New York - kan det bli bättre?

Vi bor på ett helt okej hotell vid Time Sqare. Inte mitt favvisområde, men tyst, trots att vi är omringade av teatrar. Visst vore det kul att se någon föreställning, men Lasse och jag kom fram till att vi hellre äter. Igår var vi på stimmiga, stökiga och alltid knökfulla Pastis. I kväll ska vi på en italienare vid namn Pulino's Bar & pizzeria i Bowery. I morgon åker Lasse till Antigua för att segla hem och jag får en ensam dag innan jag flyger. Det blir yoga och lite annat.



Inte långt från hotellet.



Till vissa snabbmatställen är det längre kö än andra. Detta gatustånd serverade gyros, lamm i pita osv. Tyvärr var vi inte hungriga.



För studenterna vid University of New York var det jordgubbens dag med gratis jordgubbstårta, 180 feet lång.

På måndag är jag hemma i Sverige igen - det ska bli härligt! Tack alla ni som följt med på våra äventyr.

Våra nya kompisar, Gary och Jackie, insisterade på att vi skulle hälsa på dem på vägen mot New York. Och jag var inte nödbädd, tvärtom, hela vägen igenom North Carolina ut mot kusten satt jag och önskande att jag skulle få komma in i något av dessa vackra hus av vitt trä. Och Gary och Jackie, verkade så himla trevliga människor. Sagt och gjort, vi styrde kosan till Cedar Lane, som deras plantage heter. På vägen åkte vi genom en annan del av naturreservatet där vi sett björnen och plötsligt ropade Lasse till. Han hade också sett en sköldpadda på en stock i The Alligator River. Så, nu blev jag trodd. Han som inte trodde mig när jag sa att jag sett en. Vi vände om, men den lilla rackarn hade hoppat ner i det stilla och svarta vattnet. Vår uppmärksamhet var dock skärpt och plötsligt skrek jag: "En krokodil!" Lasse tvärnitade och ja, där låg en grå jätte. Det var knappt jag vågade gå ut ur bilen för att föreviga detta tillfälle. Så vacker! Men här är han eller hon:



Gary och Jackie hade bott i North Carolina i 8 år och varken sett en björn eller en alligator.

Först bjöd de oss på lunch inne i supervackra staden Tarboro. Sedan gav Jackie oss en historisk tur i staden, med en alldeles bedårande kyrkogård vid en Episcopalkyrka, någon slags släkting till katolska kyrkan. Azaleor i alla färger och det var med sorg i hjärtat vi såg alla dessa barngravar från början av 1800-talet. Det var inte lätt på den tiden.

Sedan bjöd de oss hem till Cedar Lane, byggt 1845.



De köpte huset för 7 år sedan på en exekutiv auktion. Då var det mycket förfallet och nästan övervuxet av allt det gröna. Pietetsfullt har de renoverat och det var så vackert gjort. Mycket engelskt med nio öppna spisar och ett helt ljuvligt kök. Köket låg tidigare i ett hus bredvid, alldeles intill. De gjorde så då det begav sig för att minska brandrisken och för att det blev olidligt hett om sommaren. När det fann öppna spisen i köket, som de nu anslutit till huset, bakom en vägg, hängde grytor och sleva kvar. Huset var ursprungligen en bröllopsgåva från en fader till en dotter och enligt historien hade de varit snälla människor som behandlade slavarna väl. Här bodde slavarna, ett rum med en spis:



Snacka om att känna historiens vingslag. När de flyttade dit var det svarta killar som hjälpte till. När de sedan åt lunch alla tillsammans vid matsalsbordet inne i huset, var alla märkbart rörda, berättade Gary. Det är inte länge sedan.

Underbara och så generösa människor. "I hope this is the beginning of a long and lasting friendship", skrev Jacke dagen efter. Det hoppas Lasse och jag också.

Vi serverades en fyra rätters frukost på White Doe Inn: En liten fruktsallad bestående av melon och jordgubbar, sedan grits - en typisk sydstatsrätt bestående av en slags vit majsgröt toppad med ost och smör (ganska otäckt men kul att prova), sedan en friterad smörgås med skinka och ost och till detta två små korvar. Sist men inte minst björnbärsstrudle. När vi fick gritsen var jag tvungen att fråga de andra vid vårt bord var det var och sedan var matsamtalen igång. Paret vid samma bord kom från ursprungligen från Alabama och bodde nu i North Carolina. När den friterade mackan kom sa mannen: "They'll frye a stone here in the South if they could eat it!" Och det stämmer. Kvällen innan var jag tvungen att prova friterade ostron och det var delikat, faktiskt.

Det bästa med att bo på b&b är alla möten med människor. När frukosten denna gång var avslutat blev vi inbjudna till parets, Gary & Jackie Skeltons, plantage i North Carolina. Vilken lycka! De verkar jättetrevliga och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att komma i ett sådant hus.

Innan dess åkte vi ut på den smala sandremsan utanför Roanoke island som leder till sommarparadiset Hatteras. Den här vägen måste skottas - sand!



Och vilka stränder - kilometerlånga och helt tomma så här års. Bara vi!



Husen på denna smala landremsa var byggda på pålar i princip på stranden.



När det stormar kan vattnet bara forsa under. Farvattnet utanför är ökända och djupen fulla av gamla vrak. Fyren i Hatteras är USA:s mest berömda och varnar än i dag sjöfarare för sandgrund och lömska strömmar.



I Frisco, mitt på remsan, låg ett indianreservat. Där höll för dagen en pow wow och det kunde vi inte missa.










Och jag fick till min stora lycka dansa med i en vänskapsdans.



Sedan åt vi "indian bread" som egentligen har en sorglig historia. När indianerna höll på att svälta ihjäl i reservaten skickade regeringen bönor, ris och mjöl. Bönerna och riset gick åt snabbt, men kvar var allt detta vita mjöl. Kvinnorna hittade på att fritera det. Det är som en osöt brödmunk som antingens serveras med florsocker, eller chili. Gott och roligt att höra en av reservatets män berätta.

I love North Carolina! Färska söta jordgubbar, den där långsamma släpiga dialekt, riktig så kallad comfort food och landskapet. Vi åkte rakt igenom ut mot Atlantkusten. På vägen åkte vi genom jordbrukslandskap och det tog ett tag innan jag insåg att vi verkligen var i Södern med sin mörka historia. Längs med småvägarna låg tobaks- och bomullsplantagerna på rad. Stora, oftast vita fantastiskt vackra trähus med pelare och alltid en frontporch med gungstolar i trä. Och så bakom husen oftast förfallna lador och betydligt mindre hus för slavarna. Många av de gamla plantagerna från början av 1800-talet är öde och håller på att rasa samman eller överväxas med murgröna. Jag skulle vilja rädda dem alla. De kostar ingenting!
Flera av dessa gamla kolonialstäder - det var här det första engelska barnet föddes på amerikansk mark - är halvtomma, på grund av lågkonjukturen. Vissa med eldsjälar är levande med historiska festivaler, öppna hus i historiska hem, fortfarande gasljuslampor osv. Ett bra exempel är Tarboro - värt att besöka!

På väg ut mot Manteo åkte vi igenom enorma naturreservat och längs med en smal flod som hette Aligator River. När jag som mest spanade efter krokodiler skrek Lasse: En björn! Och mycket riktigt, 5 meter från vägen stod en svart bjässe. Tyvärr hade vi en bil precis bakom oss så vi kunde inte stanna. Och så såg jag en sköldpadda på en stock, fast Lasse trodde mig inte.

Manteo är en ljuvlig lite sommarstad på ön Roanoke och vi hittade det härligaste bed & breakfast: The White Doe Inn. Jag säger bara: Lovely. Kolla azaleorna!





Så här skulle jag tillbringa mycket tid om jag hade en plantage, eller ett townhouse som detta nära havet.



Och rummen:





Vi sov som stockar i en himmelssäng.

Vi hälsade på Beth, min amerikanska "syster" i Cleveland, Tennessee. Jag bodde i hennes familj i Nebraska som utbytesstudent för 34 år sedan. Tänk vad ett år av ens liv kan sätta tydliga spår.

Sedan åkte vi över bergen till North Carolina. Så vackert, så grönt och ödsligt igen.





Här finns inga gamla träd. Allt höggs ner av stora skogsbolag vid sekelskiftet, allt - vartenda träd, många flera tusen år gamla och enorma. Indianerna grät och det gjorde de nybyggare som bosatt sig i området också. Ekosystemen förstördes totalt, jorden försvann från kullarna och bränder rasade. Tack och lov lyssnade politikerna på de förtvivlade människorna och redan 1911 stiftades en lag om att vårda skogen och skörda med försiktighet. Nu, över 100 år sedan, håller naturen långsamt på att återhämta sig. Tänker på att vi fortfarande gör precis likadant i Sverige - kalhugger och skapar stora sår i naturen, så svåra att läka. Ett träd kan ta flera hundra år på sig att växa, och kan fällas ner på några sekunder.

Lunch i en blå diner - dagens pot roast med bönor och friterad zuccini.



På andra sidan bergen kom vi in i Cherokeeindianernas reservat. Det låg så vackert i en dal vid en flod, men staden Cherokee var som ett Sodom och Gomorra: kasinon, souvenirbutiker, julbutiker, nöjesland. Så sorgligt att se, men vem är jag att döma? De föstes dit, fick den "sämsta" marken och nu har de hittat ett sätt att tjäna pengar. Kändes dock som om de sålt sin själ, jag ville bara därifrån. Det ville dock inte de tusentals, måste ha varit så många, bikers som skulle fira helgen där upp.

Så körde vi in i Oklaholma och strax blev det så kulligt, grönt, frodigt och vackert igen. Här gick vita kor på gröna ängar och det luktade friskt. Och sedan in i Tennessee och lika prunkande junigrönt (som tidig svensk sommar) där. Sjöar där det växte träd i vattnet. Vita storkar-typ vid strandkanten. Bokskogar och vita hus i kolonialstil. Vi är i södern, det hörs tydligt på den släpiga dialekten. "How are you, all." Men ett all som liksom släpar efter.



Det är så härligt att glida fram genom ett ständigt föränderligt landskap och inte riktigt veta vart man ska hamna. Hur ser det ut bakom nästa kulle? Att bila är meditativt. Jag jobbar också i bilen. Skriver nu på Millan fyra, en stund varje dag tills batterierna tar slut. Det känns jättekul för Millan är också på bilsemester, fast i Frankrike.

Middag på Jim & Nick's, ett riktigt barbqueplace, Tennessee är känt för sin grillade gris, där allt gjordes från scratch. Maten kändes som hemlagad och godast av allt var efterrätten: coconut cream pie. En sorts pie med någon sors kolaliknande kokosfyllning, toppat med ett berg av grädde. Vilken total kaloribomb, men härlig.

Sedan Nashville. Där var Jon Bon Jovi också. Vi gled in i centrum, såg en skylt med Hampton Inn, en kedja vi tycker är helt okej, stannade och gick in i receptionen. Har ni något rum? Nej, tyvärr det är fullt, sa den kvinliga receptionisten. Jon Bon Jovi har koncert i kväll. Men, vi har ju det där rummet, sa den manlige receptionisten. Jaha, det där, sa hon. Det utan tv. Vi behöver ingen tv, sa jag. Fast vi får väl rummet för ett reducerat pris, sa Lasse. Sure, sa hon och drog av 149 dollar!!! Vilket flyt. Ett rum, fast alla hotell i stan var fulla. Ett stenkast från Nashvilles Broadway. Och vi ser ändå aldrig på tv, utom en kväll när Lasse skulle se en aktionfilm som aldrig tog slut på grund av alla reklamavbrott.

Krabba på kvällen, varm och nykokt, bästa grejen i Nashville. Inte så kul stad annars, om jag ska vara ärlig, inte så roliga energier, lite slabbigt på något sätt. Säkert kul för många, men inte för mig.

Det luktade för många kor på för liten yta, en otäck lukt som fick mig att må lite illa. Det var någon slag stora insamlingsplatser för tusentals kor som stod tätt, tätt i stora inhägnader. Kanske för att äta upp sig inför slakt. Otäkt. Ännu en gång kände jag hur viktigt det är för mig att bara äta kött från djur som jag vet har haft det bra.
Det nordvästra hörn av Texas vi åkte igenom var inte kul, kyligt, grått, platt i till synes evigheter, skräpigt och så denna kolukt.





Här i Amarillo, satt Lasse i finkan för cirka 40 år sedan. Polisen haffade denna då unge svensk med långt blont hår och sa att han kört för fort, vilket han inte hade, säger Lasse. Han fick ringa ett samtal och ringde då till typ ett bilförbund, den enda han kunde komma på, och de löste ut honom morgonen därpå.

Först var han lite osäker på om det var rätt polisstation, men när han vände blicken mot andra sidan gatan kände han igen själva fängelset. Och bara den som själv suttit där inne och skakat galler kan ju veta detta.

Vi var sugna på kaffe, riktigt kaffe i Las Croces, en utbredd ganska tråkig och söndagssömning stad i sydvästra New Mexico, nästan på gränsen till Mexico. Knappade in Starbucks på navigatorn men när vi kom till utsatt adress hade stället stängt. Då åkte vi på vinst och förlust åt andra hållet och hittade La Mesilla, en gammal, liten stad med små söta lerhus och en vacker plaza där det var söndagsmarknad och där kyrkklockorna slog varje halv- och heltimme.





Levande musik spelades från ett kafé, bikers puttrade runt på upphottade cyklar och jag fick en burk chili av Don Louis de la någongting (burken med hans namn är i bilen).



Köpte också en hel klase av vacker chili. Den dinglar nu i ett snöre, fastknuten i taket inne i bilen.



Och så blev vår söndagseftermiddag helt ljuvlig. Ett litet kafé vid torget hade utmärkt capuccino som vi intog på en bänk. Lasse köpte ett vackert silverarmband av en navajoindian.

Inte bara Lasse och jag gillade den lilla staden. Det gjorde också Billy the Kid och Pancho Villa. På den tiden gick det vilt till, nu var det så fridfullt och småputtrigt.

I lördags var vi på ett heldagsseminarium med Esther och Jerry Hicks i Phoenix, Arizona. Mycket spännande. Kika gärna på deras hemsida och lyssna på några videoklipp. http://www.abraham-hicks.com/lawofattractionsource/index.php Allt i livet går ut på att ha roligt, enligt dem. Det är precis vad jag alltid trott. De säger också att vi skapar allt som sker i våra liv. Våra känslor guidar oss så att vi kan vara i vårt flöde, i samklang med vår själ. Då flyter allt så lätt och enkelt. När vi tappar kontakten med den vi innerst inne är, med flödet, med glädjen då mår vi dåligt, blir stressade och sjuka. Men genom övningar att vända negativa tankar och se på det som är bra i vårt liv, i det vi upplever, kan vi komma i kontakt igen. Meditation är också en fantastisk väg.

Så Lasse och jag flödar vidare på vår helt otroliga resa. När vi åkte från Pheonix mot Tuscon hade öknen börjat blomma.  Vilken explosion! Vilken förändring från den torra bruna öknen vi åkte igenom dagen innan. Nu lyste marken i gulaste gult, orange, kritvitt och knallrosa. Så vackert och inget kan som naturen sätta oss i kontakt med vår själ.



Detta fantastiska landskap. Aldrig hade jag anat att öknen kunde vara så skiftande och så vackert. Ibland åker man många mil genom samma natur och så bakom en krök är det som att vara i en annan värld.



Lite läbbigt kan det dock vara att gå på toa.

På väg till Phoenix genom en evighet av öken bestämde vi oss för att stanna och tanka. Den lilla ökenstaden hette Winslow och eftersom vi var trötta tog vi in på närmaste motel. Väl där googlade jag bara på staden för att veta var vi var och då kunde jag läsa att det var här det berömda hörnet låg: "I was standing in the corner of Winslow Arizona..." från Eagleslåten Take it Easy: http://www.youtube.com/watch?v=OPospvRqP_s

Dessutom upptäckte jag att i staden låg också La Posada Hotel, ett av amerikas få bevarade järnvägshotell från mitten av 1800-talet. Här låg också en av Arizonas bästa krogar med typisk south west cuisine. Vi drack margeritas i glas stora som baljor, åt blåsvart flortunnt indianskt bröd med något hummusliknande och sedan en het indiancassoulet med arizonalamm, anklår och elk-korv och mörka bönor i mörkt röd sås. Elk är världens största hjort som lever i öknen, by the way.



Brödet bakas på stora hällar, lite som vårt tunnbröd, fast mycket tunnare.



Visst är livet underbart och föser dit vi ska. Mitt i öknen, i en håla fanns allt detta underbara. Dessutom var motellet fräscht och vi sov som små barn.

Hi, hi. Lurade. Det är Trinidad, Colorado. Där åt vi lunch på ett café på väg ner mot Santa Fe. Denna lilla gruvstad ligger precis innan gränsen till New Mexico. Dessa underbara amerikanska namn, som berättar så lite och ändå så mycket på samma gång. De sätter i alla fall igång min fantasi. Staden före hette Walsenburg! Och sedan Santa Fe, Den heliga tron (tack Anna!). Vilken ljuvlig liten stad (75 000 invånare) och vilken spännande arkitektur - bortom allt jag tidigare sett.



Det gamla torget. Träden höll precis på att slå ut.



Vid The Governors Palace sålde indianerna sina smycken. Staden är turistig, men på ett elegant sätt. Inte en massa tingeltangel vid varje gathörn. Massor av gallerier med lokalt konsthantverk. Och som sagt husen är fantastiska, adobe houses, byggda av lera.





Jesus på dörren och hemliga gröna saker i översta lådan.



USA:s allra äldsta, från 1600 talet. Och den allra äldsta kyrkan låg alldeles intill:



Med den allra vackraste altartavla med naivistiska helgon. På en skylt i kyrkan, också 1600-tal men ligger på mycket äldre helig plats, stod att om man upplevde något märkligt, var det bara vänliga själar på besök. Jag kände bara stor frid, så nog var de omhändertagande.



Här bodde vi, mycket vackert inrett med antikviteter och indiankonst, ny och gammal.



The Anasazi var de indianer som bodde i trakten för mycket länge sedan, typ 1200 före kristus.

Att vi kom till Santa Fe berodde på ännu ett spännande möte i Boulder för flera veckor sedan. Vid frukostbordet på det Bed & Breakfast vi bodde på satt en kvinna från Santa Fe. Hon heter Lisa och bor med sin man i Santa Fe. "You must come and stay with us". Nu valde vi att bo på hotell men vi åt en härlig middag hemma hos henne och hennes man Paul. Lisa är advokat och jobbar för Navajoindianerna. Han åt guvenören. Så gästfria och trevliga människor. Som turist är det ju fantastiskt att få komma hem till någon. De bor i ett lerhus från 1920-talet - så vackert. Inte en rät vinkel. Bara vita väggar, mörka bjälkar i taket och små fönster. De bjöd på ost, kex och jättestora oliver. Sedan en ljuvlig sallad med fläskfilé, apelsiner, avokado och chili. Maten i Santa Fe är speciell, spansk/mexikanskt inspirerad med massor av chili, spiskummin, koriander och annat gott.
Fantastiskt gott åt vi också på restaurangen Aqua Santa - den godaste kolsvarta linssoppa jag ätit med knapriga krutonger stora som större knappnålshuvuden. Matreportage ska göras vid hemkomsten till Sverige. Jag blev superinspirerad.


Bäst av allt i Santa Fe - Georgia O'Keefeemuseet. Jag är helt kär i henne. Hennes målningar påverkade mig så starkt, jag blev så rörd. Stora färgstarka blommor, öde landskap. Så enkelt på något sätt. Ett lerhus med en dörr. Hon älskade New Mexico och kämpade i 13 år för att få sitt drömhus där, en gammal öde ranch mitt ute i öknen. Där ligger ett berg hon älskade. Hon sa: "God told me if I painted the mountain often enough, he'd give it to me. I think he did."

Bäst av allt på Maui var morgonbaden. Jag älskar att morgonbada! Före klockan 9 var vattnet stilla och stranden nästan tom. Bara jag, Lasse och några till.





Damen med hunden var alltid där när vi kom ner. Alltid klädd i rosa. Den lilla voffsingen dansade kring henne och den tunna spretiga pälsen stod rakt ut.



Och mannen som gjorde någon sorts yoga, eller bad han?



Ska vi hoppa i, eller?



Och här flyter min älskling.



Frukost efteråt på vårt favvisfik. En capuccino och en rostad, smörad sesambagel med guavasylt. Mumis.
Tack Maui, tack Larry och Lenette som vi fick bo hos och tack livet för att det för oss till fantastiska platser.

Smala, mycket smala, vindlande vägar på sydsidan där jag bad en lite bön inför varje krök av vägen. Ibland nära havet, ibland 300 meter upp, alldeles invid branta stup. Som tur var träffade vi en valguide, född på ön, som sa till oss att ta vänstervarvet runt, för att vara närmast berget och inte kanten. För övrigt såg vi en späckhuggare från utkiksposten där guiden satt och valspanade. Mäktigt. När han var barn på 50-talet, fanns cirka 1000 späckhuggare i Hawaiis vatten, idag 18000. Det finns hopp på denna jord. Om bara nu ryssarna, japanerna och jag skäms att säga det, våra grannar norrmännen, slutade jaga, skulle de bli ännu fler. Men, det är en annan historia.



Ni ser vägen här alldeles invid berget. Fem minuter senare...



Som tur var fanns det förfriskningar på vägen.



Och svindlande utsikter.



Och träd jag inte visste fanns.



Och en människa med en passion.



Och dessa små birdies.

Efter en natt i den lilla fiskebyn Hana körde vi vidare runt Maui som verkligen är kontrasternas ö. Innan vi kom dit åkte vi i timtal genom tropisk djungel med lianer och vilda höns och efter Hana befann vi oss plötsligt i en engelskliknande pastoral idyll med gröna frodiga hagar med feta betande svarta kor, små byar med låga färgglada trähus med plåttak bakom stengärdsgårdar och de mest fantastiska häckar av gul hibiskus och höga träd av blåregn.

Mitt i allt detta vackra fick jag ett sms från min bästa vän att hennes pappa stilla hade dött. Jag försökte ringa henne men kontakten bröts efter bara någon minut.

Efter ytterligare en timmes resa förvandlades hagmarken till prärie med kaktusar och träd med rosa och vita blommor i grenändarna och där alldeles invid havet låg plötsligt en öde kyrka. Inte en människa i närheten, bara vi, vinden och havets bränningar nedanför. Där kunde jag säga adjö till min väns far, vilket kändes väldigt bra.

Fåglar vars läten jag aldrig hört sjunger i gryningen.

Här är vi nu:



Hana, Maui, Hawaii. Denna resa är fantastisk, en verklig gåva. Tänk att få vara med när den man delar sitt liv med förverkligar sina drömmar. Och att ha tid att låta allt bara komma och vara flexibel. Att låta livet fösa en vidare och inte säga nej för att man redan bestämt en färdväg.

När vi var i Whistler kom Lasse på att han hade en gammal racekompis i Seattle som också hade ett hus i Creekside. Lasse mejlade, fick svar direkt. Larry var på väg upp till Whistler. När vi träffades sa han: "You must come to our house on Maui". Och vi tackade jag och passade på när vi ändå var på den här delen av jordklotet. Vi hoppade på ett flyg från Denver till Los Angeles och vidare. Kom igår kväll.

Det tog tre timmar på slingrade vidunderligt vackra vägar att komma hit till Hana, genom frodig, varm, fuktig och knallgrön djungel med gigantiska träd och växter jag bara sett i miniformat i blomsterhandeln: fikusar, hibiskusar, kokospalmer, bananträd... Och vattenfall med små dammar överallt.





Vackert så man nästan smäller av. Och på en grind satt fyra enorma och färgsprakande papegojor på rad. Tyvärr kunde vi inte stanna och fota. Men stannade gjorde vi och åt coconut shrimp till lunch. Tillagade i det här köket:






I natt ska vi bo på hotell för dessa vägar där det stupar ner mot havet vill man inte fara i mörkret. Krogar finns det inte så många av här därför har vi handlat lite gott i en milt sagt primitiv livsmedelsbutik med plåttak och typ jordgolv, (korv och chips), och på bondens marknad där vi köpte macadamianötter, färska gröna bönor, papaja, pyttebananer, tomater och bananbröd. Vilken fest!

Dessa kast. Från Denver och The flat iron - som plåtån där kallas, nedanför The Rockies till denna paradisö i Stilla havet. Ursäkta om jag är tjatig, men tänk så vidunderligt vacker denna vår jord är. Och vad tacksamma vi ska vara som får vara en del av den.

Lite yoga vid havet får avsluta för idag. Regn på väg in, men vad gör det när det är minst 27 grader varmt.

Vi åt middag på Frasca Food & Wine, en italiensk krog här i Boulder. Den har vid ett flertal tillfällen befunnit sig på amerikanska top 40-listan. Fullbokat, men vi chansade och efter lite smörprat fick vi vänta 10 minuter på bord och blev bjudna på varsitt glas vitt. Mycket gott på menyn med inspiration från Friuli. Rå, tunt skivad och marinerad Colorado-forell, gnocci med hummer och sedan ett fantastiskt Coloradolamm med späda grönsaker - på min tallrik. Lasse som gärna provar nya saker bestämde sig för att äta sitt livs första pärlhöna. Han tvekade dock lite att sätta besticken i denna lilla stekta birdie. Kändes barbariskt, på något sätt, sa han.



Mycket delikat, men inte särskilt mättande. Tur att han beställde små fluffiga munkar med krämfyllning, glass och lemon curd till efterrätt.

Gör de inget annat än äter, kanske du tänker nu. Jo det kan du lita på. På eftermiddagen besteg vi ett av bergen intill Boulder och fick den här utsikten.

Denver är en jättestad, men har ett ganska trevligt city. När Lasse var där för 30 år sedan var hela den inre delen totalt nedgånget som i många amerikanska städer. Nu är många av de gamla tegelhusen renoverade och spårvagnar och gratis schuttles tar folk hit och dit. Många gånger tror man att allt kostar i detta land, men så är inte fallet. Gratis kommunaltrafik i Stockholm har jag alltid önskat.


Fast Boulder är så mycket charmigare, bara en halvtimmes resa norrut. Här ligger University of Colorado och här finns också den där hippiekänslan som jag gillar så mycket i Aspen, Tuffino, Victoria, Vancouver...
Hög medvetenhet, mycket ekologiskt och närodlat överallt. Vänligt.





Soppa i solskenet.

Min kompis Sinclair Philip på Sook Harbour House är en guldgruva när det gäller restaurangtips. Ni måste gå på six89 i Carbondale, skrev han i ett mejl. En av Colorados bästa krogar - i lilla Carbondale. Vi hade åkt förbi flera gånger och sagt: "Där ser det trevligt ut!". Och det var det - ljuvligt. Så gott, vällagat, kul och billigt! Jag åt en dagens special-förrätt som var musselsoppa med vita bönor, mums. Och sedan åt jag forever braised lamb med en massa gott - se menyn nedan. Avslutade med en liten brödpuddig med kardemummaglass och vispgrädde. Är väldigt svag för just puddingar. Lasse njöt en sallad, så krispig att det kändes som om vi dragit upp den ur eget trädgårdsland, med grönmögelost och tunt skivade nyskördade rädisor, en köttbit från trakten, gräsuppfödd förstås, med maderiasås med mera. Och så avslutade han med en lite sötsalt caramel puddding. Varsitt glas vin från Colorado - en merlot och en cabernet franc och trots att vi beställde glas fick vi provsmaka, det gillar jag, och så fick man en liten karaff. Kvällens höjdare var tunna, handskurna tryffelpommes frites. Det ska friteras i sommar på Bjäre - det kan jag säga.



Milles evighetskokta lamm, som föll samman redan på tallriken, med små kronärtskockor, lök, små ungsstekta potatisar.



Lasses kött, med färsk spenat och superknaprika friterade lökpinnar och kolla in pommesen i bakgrunden.



Och morgonen därpå var det dags att säga hej då till Aspen med tårar i ögonen.



Tidningens högkvarter.



Mitt favoritkafé - Main Street Bakery.



Och hej då alla söta små hus. I det ljusblå ligger Matsuhisa - sushifavoriten.



Och hej då Carbondale igen. Det fick bli en lite fat belly burger till lunch. Sedan tog vi oss över passen till Boulder. Högst upp var det snöstorm och minus 6 grader och när vi kommit över var det 17 grader varmt i Denver.

PS. Efter två dagars snöstorm kom solen den sista dagen i Aspen och Lasse åkte upp i backen. I gondolan mötte han några "locals" som visade honom åk han inte visste fanns. Härligt avslut på en underbar månad. Jag gick min favorithike och sa adjö till The Roaring Fork River.

Snön vräker ner över Aspen och återigen är allt vitt. Skönt och stillsamt. Skärtorsdagskvällen ämnar vi fira med knäckebröd, två burkar Abba-sill (tomat och lök - allt som fanns), gräslök och kokta ägg. Allt inköpt på City Market. Någon snaps blir det dock inte, för det fanns bara vodka och det duger inte åt oss. Men öl blir det, skummande röd ale direkt från bryggeriet. Lasse har varit där och fyllt på.



Så trevligt, så miljövänligt och bra för bryggeriet och Aspen. Jag önskar att våra svenska politiker snart tänker om när det gäller förhållandet för mikrobryggerier i Sverige. Så att de och våra vinodlare får sälja sina produkter direkt. Precis som här och i resten av Europa. Påska på nu alla nära och kära! Kram Mille och Lasse

Tio minuters promenad från vårt hus ligger John Denvers park och också hans minneslund eller vad man ska kalla det. På några stenar har man graverat några av hans sånger. Så enkelt och vackert. Första gången jag gick förbi var de nästa täckta av snö, nu syns marken här och där. Några vissnade rosor ligger vid en av stenarna. Invid monumentet rinner The Roaring Fork vars brus aldrig tystnar.
Hans sånger är på något sätt Colorado för mig.