Alligator och middag på en plantage
Våra nya kompisar, Gary och Jackie, insisterade på att vi skulle hälsa på dem på vägen mot New York. Och jag var inte nödbädd, tvärtom, hela vägen igenom North Carolina ut mot kusten satt jag och önskande att jag skulle få komma in i något av dessa vackra hus av vitt trä. Och Gary och Jackie, verkade så himla trevliga människor. Sagt och gjort, vi styrde kosan till Cedar Lane, som deras plantage heter. På vägen åkte vi genom en annan del av naturreservatet där vi sett björnen och plötsligt ropade Lasse till. Han hade också sett en sköldpadda på en stock i The Alligator River. Så, nu blev jag trodd. Han som inte trodde mig när jag sa att jag sett en. Vi vände om, men den lilla rackarn hade hoppat ner i det stilla och svarta vattnet. Vår uppmärksamhet var dock skärpt och plötsligt skrek jag: "En krokodil!" Lasse tvärnitade och ja, där låg en grå jätte. Det var knappt jag vågade gå ut ur bilen för att föreviga detta tillfälle. Så vacker! Men här är han eller hon:
Gary och Jackie hade bott i North Carolina i 8 år och varken sett en björn eller en alligator.
Först bjöd de oss på lunch inne i supervackra staden Tarboro. Sedan gav Jackie oss en historisk tur i staden, med en alldeles bedårande kyrkogård vid en Episcopalkyrka, någon slags släkting till katolska kyrkan. Azaleor i alla färger och det var med sorg i hjärtat vi såg alla dessa barngravar från början av 1800-talet. Det var inte lätt på den tiden.
Sedan bjöd de oss hem till Cedar Lane, byggt 1845.
De köpte huset för 7 år sedan på en exekutiv auktion. Då var det mycket förfallet och nästan övervuxet av allt det gröna. Pietetsfullt har de renoverat och det var så vackert gjort. Mycket engelskt med nio öppna spisar och ett helt ljuvligt kök. Köket låg tidigare i ett hus bredvid, alldeles intill. De gjorde så då det begav sig för att minska brandrisken och för att det blev olidligt hett om sommaren. När det fann öppna spisen i köket, som de nu anslutit till huset, bakom en vägg, hängde grytor och sleva kvar. Huset var ursprungligen en bröllopsgåva från en fader till en dotter och enligt historien hade de varit snälla människor som behandlade slavarna väl. Här bodde slavarna, ett rum med en spis:
Snacka om att känna historiens vingslag. När de flyttade dit var det svarta killar som hjälpte till. När de sedan åt lunch alla tillsammans vid matsalsbordet inne i huset, var alla märkbart rörda, berättade Gary. Det är inte länge sedan.
Underbara och så generösa människor. "I hope this is the beginning of a long and lasting friendship", skrev Jacke dagen efter. Det hoppas Lasse och jag också.
Gary och Jackie hade bott i North Carolina i 8 år och varken sett en björn eller en alligator.
Först bjöd de oss på lunch inne i supervackra staden Tarboro. Sedan gav Jackie oss en historisk tur i staden, med en alldeles bedårande kyrkogård vid en Episcopalkyrka, någon slags släkting till katolska kyrkan. Azaleor i alla färger och det var med sorg i hjärtat vi såg alla dessa barngravar från början av 1800-talet. Det var inte lätt på den tiden.
Sedan bjöd de oss hem till Cedar Lane, byggt 1845.
De köpte huset för 7 år sedan på en exekutiv auktion. Då var det mycket förfallet och nästan övervuxet av allt det gröna. Pietetsfullt har de renoverat och det var så vackert gjort. Mycket engelskt med nio öppna spisar och ett helt ljuvligt kök. Köket låg tidigare i ett hus bredvid, alldeles intill. De gjorde så då det begav sig för att minska brandrisken och för att det blev olidligt hett om sommaren. När det fann öppna spisen i köket, som de nu anslutit till huset, bakom en vägg, hängde grytor och sleva kvar. Huset var ursprungligen en bröllopsgåva från en fader till en dotter och enligt historien hade de varit snälla människor som behandlade slavarna väl. Här bodde slavarna, ett rum med en spis:
Snacka om att känna historiens vingslag. När de flyttade dit var det svarta killar som hjälpte till. När de sedan åt lunch alla tillsammans vid matsalsbordet inne i huset, var alla märkbart rörda, berättade Gary. Det är inte länge sedan.
Underbara och så generösa människor. "I hope this is the beginning of a long and lasting friendship", skrev Jacke dagen efter. Det hoppas Lasse och jag också.
Kommentarer
Trackback
