milenabergquist

Det är härligt att vara ensam, men just i detta nu, denna lite gråmörka augustiförmiddag, saknar jag Lasse så jag nästan vill gråta. Eller äsch, jag gråter en skvätt. Över att inte få hans morgonkram, över att sommaren lider mot sitt slut, över att det är så fuktigt så att parketten rest sig i vardagsrummet. När jag ändå håller på kan jag gråta över att mina söner är så långt härifrån, Tom i Stockholm och Ville i Lund. Och över Tom som flyttar hemifrån i nästa vecka. Och över Sotis, den svarta katten som dog. Och över att pappa är sjuk. Och att rosorna blommat över.

Nu när jag bölat färdigt unnar jag mig en glad bild från kvällen på Stora hotellet i Fjällbacka. Det var en fin sommarkväll.

Jag känner mig så oändligt rik när jag nu har fyllt vårt lilla kylskåp, det som står i pannrummet, med Mor Agnes inlagda gurka. Mor Agnes är min kära vän Ciccis mammas mor och receptet är fantastiskt. Och när jag har stoppat sex burkar förvälld karl-johan i frysen.

Det finns knappt något som gör mig lyckligare än att hitta svamp, att se de där tjocka brunhattade delikatesserna sticka upp ur mossan. Igår var det också precis i rättan tid, inte en mask.





Sommarens vackraste bukett kommer inte från min trädgård. Den kommer från Bissa Segersson i Hovs Hallar. Bissa är en ny vän. Jag är så glad för alla mina nya vänner här nere.

Kattvik i morse. Klart vatten, inga maneter och solglitter. Lite kyligare än förra veckan, men fortfarande kan jag simma två varv runt flotten. Morgonbad är verkligen bland det absolut bästa jag vet. Det lilla motståndet när jag går i, för att sedan låta mig omslukas av det stora salta. Ljuvligt!

Men i början av juli såg min trädgård ut så här:



Digitalis bland stenarna intill huset.















Aningen igenväxt trädgård, men vacker. Jag är så tacksam över att få njuta av den varje dag. Ska sätta igång att jobba med den vilken dag som helst. När andan faller på.

Ätes antingen på Vintage by Nina i Ängelholm:



Kalvfärsbullar och chorizomacka.

Eller hos Lena Mölder på Lycklig utanför Båstad:



Lenas berömda haloumisallad - to die for!

Lasse och jag åkte till Fjällbacka för att hälsa på Ville som har jobbat på Stora hotellet som kock i sommar. Helt otroligt med tanke på den unge mannens ytterst knappa matlagningskunskaper när han flyttade hemifrån för ett par år sedan. Nu har han grillat på längden och tvären hela sommaren och undrar själv om grilloset någonsin kommer att försvinna från hans kropp.



Ville och Lasse utanför Stora hotellets minipub. Evert var en känd Fjällbackapersonlighet.

Dagen för vårt besök var Ville ledig och guidade oss runt i denna idylliska lilla ort vid havet.
Han bjöd på lunch på Bryggan. Fick oss att klättra upp på Vetteberget. Det är där helvetesklyftan ligger, den från Ronja Rövardotter, ni vet.



Och fixade en båttur med en charmig och kunnig Fjällbackabo vars namn jag nu glömt. Återkommer om det.



Besökets absoluta höjdpunkt var middagen på Stora hotellet. Hotellets ägare är också fiskare och han hade dragit upp de godaste och färskaste havskräftor jag har ätit i hela mitt liv. När dessa skaldjur brukar nå Stockholm har köttet på något sätt sladdrat till sig. Nu var de alldeles fasta och smakade ljuvligt. Till förrätt fick vi ett gäng gratinerade

och till huvudrätt en jättetallrik kokta.

Dessutom några delikata krabbklor. Vi åt och vi åt och kunde ändå inte äta upp alla. Som tur var fick vi sällskap av några av Villes kompisar som tömde faten i ett nafs.

Vid ett bord lite längre bort satt Birgit Hemberg, legendarisk chefredaktör på Allt om Mat och frossade kräftor precis som vi. Hon och hennes dotter hade rest ner ända från Värmland för att få äta skaldjur på Stora hotellet.


Stora hotellet var också en behaglig och lite udda upplevelse att bo på. Vi bodde i rummet Casablanca med detta mycket originella badrum.

Lite märkligt, men roligt med denna internationella touch i en så urtypisk svensk sommarstad som Fjällbacka.

Glada åkte vi hem. Man behöver verkligen inte resa till storstäder för att få energi och inspiration.

PS. Missa inte bageriet!