milenabergquist

Volontären har en lite märklig ny knöl på ena knät. Fast den pratar vi inte om, säger han. Han bad därför i alla fall chefen att få vara runner idag. Det skulle vara mycket mera stillsamt, trodde han ja. Han fick skida kors och tvärs och upp och ner bland annat med hinkar fyllda med vatten, buntar med nya nät (när de kraschat i näten) och kånka nya pinnar i tjocka buntar över axeln. Han var trött, men mycket solbränd och glad.

Medan han jobbade i Super G-backen tog jag bilen och for till Mount Currie, cirka 4 mil norrut för att besöka Lil'vat nations Pow wow for honoring the olympic athletes. Mount Currie är reservatet för denna first nations tribe. Pow wow:en hålls nu i helgen i den lilla stadens nybyggda gymnastiksal.
En pow wow är en fest då de dansar, sjunger och trummar, klädda i sina traditionella oerhört vackra dräkter. Den mycket slitna staden (de kallar det stad men det är mer som en liten by) Mount Currie måste ligga på en av jordens absolut vackraste platser, i en dalgång, delad av en brusande flod, helt omgiven av höga mörkblå skog- och snöklädda berg.

Jag var nog den enda vita människan där, men ikväll skulle de tyska olympierna hedra dem med sin närvaro. Det var en omtumlande upplevelse och jag blev mycket rörd, fick bita mig i läppen för att inte gråta. Måste sett lite märkligt ut. En hel gymnastiksal full av indianer och så en enda medelålders rödlätt kvinna med ögonen fulla av tårar. De bara tittade på mig lite vänligt och nickade.

Trummornas rytmiska dunkanden gick rakt in i mitt hjärta. De äldre männen i fantastiska dräkter: en med björnskinn på ryggen, en med vargskinn, en med buffalohuvud, en med örnens alla fjädrar. Unga vackra män och kvinnor med färgexploderande kläder. Små flickor och en liten kille med skinnkläder och cowboyhat.

De har sina pow wows för att visa och lära de unga att vara stolta över sitt ursprung, för att hedra sina förfäder och för att skapa balans med moder jord och fader himmel, mellan manligt och kvinnligt. De kallar gud för The Creator of all good. Det gillar jag. Skaparen av allt gott.
Och så tackade de för att de fick leva i sitt land, där de alltid bott, där alla deras förfäder ligger begravda och att vi inte skulle glömma bergens visdom. Fint!

Först av allt kom de färgsprakande unga Grass dancers. De var de som letade upp nya boplatser och dansade ner det höga gräset och välsignade jorden. Sedan dansade alla, sedan kom björnen och vargen. Och så the hand drummers med var sin trumma. Huvudtrummarna satt cirka 8 trummare runt en stor trumma.

Varför blev jag då så rörd tro. För att det var så grundande, så jordnära. Jag tror att jag insåg att de fortfarande är så nära kopplade till naturen runtomkring dem. Vi västerlänningar är så frånkopplade. Vi har glömt att hedra den mark som föder oss, som vi lever av. Och så har vi tappat så många av våra gamla ceremonier, vi har dem kvar till viss del, men vi har glömt varför. Här minns de och låter inte varandra glömma trots att de senaste 300 åren varit tuffa för dem. Nu var gymnastiksalen fylld av Lil'vat folk och andra tribes från BC, gamla som unga, gående och rullstolsbundna. Alla platserna närmast de uppträdande var reserverade för de gamla och sjuka.

Jag fylldes av en sådan tacksamhet att jag fick vara där och bli så starkt påmind om det som är viktigt i livet. Och att allt hänger samman. Vi mår inte bättre än den jord vi trampar. Att visa mer tacksamhet skulle vi må bra av, tror jag.



Grass dancers.


Grand entry när alla dansade in till trummornas dunkande och sång med flaggor.





Handtrummare och björnen.



Alla åldrar är med.