milenabergquist

Helgens krönika i SvD Magasinet för er som inte har Svenskan. Kram Mille

 

Vi var på väg ut mot kusten genom ett försommarvarmt North Carolina. Vägen kantades av de vackraste vita trähus från tidigt 1800-tal med klassiska pelare och gungstolsförsedda verandor. Många renoverade och många så förfallna och nästan övervuxna av allt det gröna. ”Åh, jag vill rädda dessa hus och jag vill se hur de ser ut inuti”, sa jag till Lasse medan vi njöt av färden.

Morgonen därpå vid frukostbordet på White Inn Doe, bed & breakfaststället vi bodde på, mötte vi Jackie och Gary. Vi började samtala, så som man ofta gör på dessa ställen, och jag ställde frågor om den vita majsgröt vi hade i skålarna, om Södern och om husen jag förälskat mig i.

”You must come and visit us on your way back. We own one of those houses”, sa Jackie och berättade att de köpt sin plantage på exekutiv auktion och nu varsamt renoverat.

Kvällen efter satt vi i matsalen hos detta härliga par och åt barbequed pork och pratade om husets mörka historia då slavarna bodde i den lilla stugan bakom. Nu var Cedar Lane fyllt av värme och generositet.

I Santa Fe, New Mexico, fascinerades jag av alla lerhusen (adobe houses) vars arkitektur jag aldrig sett. Vilken lycka att då bli bjuden på chilihet middag hemma hos Lisa och Paul i deras rosa låga hus utan en rät vinkel. Enkelt på utsidan och så elegant inuti.

Under resor tidigare i livet gick jag bara och trånade. Kastade längtansfulla blickar in genom fönsterlucksstängda fönster i Spanien, kikade genom nyckelhål i portar i Italien och spanade över trädgårdsmurar i England. Jag ville in, jag ville se hur de bodde och få en inblick i deras liv, men jag trodde inte det var möjligt och förblev utanför.

Nu vet jag att allt är möjligt när jag följer min själs väg och tror på tankens kraft. Då skapas magi och dörrar öppnas.

Jag tror att alla människor har en alldeles speciell livsuppgift. Jag tror att alla kan bli "stora". Det finns inga "små" människor. Vi bär alla storhet inom oss. Det gäller att gå inom alla självpåtagna lager av rädslor, skydd, strategier och föreställningar och hitta sin kärna, flödet, själen. Och låta livet fylla oss varje dag med känslor, glädje och kärlek. Det finns många olika sätt att börja söka efter sig själv. Gå i terapi, börja meditera, yoga, visats mycket ute i naturen, läs böcker... Sök. Och du ska finna. Livets magi blir tydlig.

Just nu kan jag rekommendera Robin Sharmas bok Finn din livsuppgift med munken som sålde sin Ferrari. Lättsam och stark läsning med tydlig vägledning för den som vill leva mer medvetet.

Jag vet att böcker talar olika till olika människor. Kanske är den en bok för dig.

http://www.youtube.com/watch?v=qPDknKJM2iQ&feature=player_embedded#!

Det duggar i Skåne och vår lönn är översållad med limegröna blommor. Längtar efter Lasse och hans kramar.

Jag kom hem från vår resa till ett nytt liv, känns det som. Ny lägenhet i Stockholm och nytt kök i Skåne. Så kom jag hem till en nästan tom almanacka. Något enstaka möte, någon lunch, någon fest, men sedan gapar sidorna tomma i evigheters evighet - så underbart. Och bara jag bestämmer vad som ska bokas in. Just nu är jag i Skåne och köket är fantastiskt fint! Tack Siffe, tack Helena Rääf och tack alla kunniga hantverkare.

Jag flyttar in, röjer och rensar, både här och i Stockholm. Packar upp och packar ner. Skänker till Stadsmissionen och till barnen.

Och så njuter jag hejdlöst av våren. Vitsipporna blommar fortfarande här uppe i backen. Korna betar illgrönt gräs i hagen. Bokens löv är limegröna och fåglarna sjunger som galna. Livet är gott och jag fylls av tacksamhet.

http://www.hotwater.co.za/

Se Laduma! Kram Mille

Medan jag packar upp flyttkartonger, gungar Lasse på böljan den blå. Tro nu inte att jag klagar. Jag stortrivs och från vår nya lägenhet ser jag faktiskt vattnet och båtar som guppar förbi - ljuvligt. Ja, vi har flyttat. Från Odengatan till Kungsholmen och det känns fantastiskt bra. Det var Sofie som helt storartat tog hand om flytten när vi var borta och nu fortsätter jag med uppackningen.

Den som vill följa Lasses äventyr kan läsa Thindras blogg: http://www.thindra.se/blogg
Alla mår inte så bra, kan jag avslöja.

Vissa seglar över Atlanten. Andra ror, som den här killen. Det tog 118 dagar.

Så vips är man hemma igen och är jättekul. Enda dagen 30 grader varmt och lunch i skuggan i en park i New York och andra dagen ute med Molly med vinterjacka. Lika märkligt med dessa förflyttningar varje gång.

Lasse pustar dock i värmen på Antigua i väntan på att få kasta loss. Termometern i morse:



Tur att jag inte är där. Jag får solsting när det börjar närma sig 40 grader. Men Lasse är lika glad för det.

Lasse åkte vid sextiden och är nu på Antigua. Om en vecka seglas det iväg över haven. Saknar honom redan.

Själv låg jag och läste till nio, frukost på Starbucks - capuccino och en croissant. Jag som inte är så förtjust i kedjor har förälskat mig i Starbucks. De har varit räddaren i nöden under vår resa, när hotellen bara serverat kaffeblask. Tog tunnelbanan till Union Square, skulle i alla fall dit, men höll på att hamna på Coney Island eftersom jag missade att Q betyder expresståg. Satt där och såg stationerna passera förbi. Men, till slut kunde jag gå av och åka tillbaka igen. Promenerade runt i Greenwich village och Soho. Det är så himla trevlig där. Gick förbi min favoritbutik Agnes B, bara för att kika lite. Tog sedan tunnelbanan till min kompis Lars Nordensten som är skräddare åt alla New Yorks, ja USA:s stjärnor. Han är en riktig raring och vi pratade en stund innan han var tvungen att kvista över till Versacci. Då gick jag en lite loppisrunda på West 25th. Köpte lunch på en deli och åt i en park. Pustade i skuggan och tittade på människor. Gick hela vägen hem till 49th Street, hotellet, och tog mig en liten lur. Skrev och läste. Åt middag i sängen. Delin i hörnan, The Food Emporium, 49th och 8th, är super. Köpte friterad kyckling, bönsallad och en skål med färska bär. Och till det festade jag loss på en Pellegrino Lemonata. Livet är toppen.



Rosa hus inte långt från Washington Square som de för övrigt håller på att renovera.

Nu en tecknad film på kanalen utan reklam, det är jättegulliga små djur och dinosaurier, någon Disney jag missat. Utanför myllrar staden som aldrig sover och jag har inte ett dugg dåligt samvete för att jag är hemma. Ja, inte direkt hemma, men snart så. I morgon går flyget.