Krönika om ett förtrollat hus
Livet är fullt av magiska möten och händelser som leder oss framåt. Allt har en mening även om betydelsen av det som sker kan vara svår att se när vi är mitt uppe i det.
Jag var 13 år den sommaren då jag bodde hos Margitta, en mycket excentrisk dam. Hon levde ensam med tre rottweilers och 12 hönor i Skälderviken i en nationalromantisk korsvirkesdröm i fyra våningar med utsikt över havet. Kring huset låg en förtrollad muromgärdad trädgård full av dignande frukträd och höga tallar. Margitta var konstnär och satt mest vid sitt staffli vid ateljéns höga fönster och målade blommor. Jag fick sköta mig själv i det stora huset med hög mörk bröstpanel, där trapporna knarrade och väggarna knäppte vid västlig vind. Men jag var inte rädd där jag låg om natten i ett smalt rum i ena änden av huset omgiven av gästrum där ingen längre bodde. Kanske var det hundarna som gjorde mig trygg. Kanske var det känslan i huset. Margitta dog några år senare, huset såldes och trädgården styckades i bitar.
Jag hade inte tänkt på Margitta på många år då min vän hundexperten i vintras tyckte att jag skulle ha en rottweilertik. Då mindes jag Margittas hundar med sina stora huvuden och kloka ögon och så kom vår rottisvalp Daisy.
Härom dagen körde jag min bonusdotter till en vän i Skälderviken. När vi närmade oss Margittas hus berättade jag om den där sommaren för så länge sedan. Vi kom närmare och döm om min förvåning när jag insåg att vännen bodde i Margittas hus. Minnena sköljde över mig som en svallvåg. Dofterna av hundmaten som kokade på spisen, ljudet av tassar mot lena trägolv och känslan av ändlös frihet i huset där på höjden. Vindåsen.
Margitta, huset och minnena har på ett påtagligt sätt kommit tillbaka i mitt liv. Det ska bli så spännande att i framtiden förstå varför.
Jag var 13 år den sommaren då jag bodde hos Margitta, en mycket excentrisk dam. Hon levde ensam med tre rottweilers och 12 hönor i Skälderviken i en nationalromantisk korsvirkesdröm i fyra våningar med utsikt över havet. Kring huset låg en förtrollad muromgärdad trädgård full av dignande frukträd och höga tallar. Margitta var konstnär och satt mest vid sitt staffli vid ateljéns höga fönster och målade blommor. Jag fick sköta mig själv i det stora huset med hög mörk bröstpanel, där trapporna knarrade och väggarna knäppte vid västlig vind. Men jag var inte rädd där jag låg om natten i ett smalt rum i ena änden av huset omgiven av gästrum där ingen längre bodde. Kanske var det hundarna som gjorde mig trygg. Kanske var det känslan i huset. Margitta dog några år senare, huset såldes och trädgården styckades i bitar.
Jag hade inte tänkt på Margitta på många år då min vän hundexperten i vintras tyckte att jag skulle ha en rottweilertik. Då mindes jag Margittas hundar med sina stora huvuden och kloka ögon och så kom vår rottisvalp Daisy.
Härom dagen körde jag min bonusdotter till en vän i Skälderviken. När vi närmade oss Margittas hus berättade jag om den där sommaren för så länge sedan. Vi kom närmare och döm om min förvåning när jag insåg att vännen bodde i Margittas hus. Minnena sköljde över mig som en svallvåg. Dofterna av hundmaten som kokade på spisen, ljudet av tassar mot lena trägolv och känslan av ändlös frihet i huset där på höjden. Vindåsen.
Margitta, huset och minnena har på ett påtagligt sätt kommit tillbaka i mitt liv. Det ska bli så spännande att i framtiden förstå varför.
Kommentarer
Trackback
