Krönikor
September:
Jag kände inte en kotte här i Skåne när vi köpte huset. Nu, två år senare, har jag så många nya härliga vänner. Först är det kvinnorna. Nästan alla jag har mött är egna företagare som stannar kvar när familjen åkt till stan och när dimman lagt sig över kullarna. Precis som jag njuter de av stillheten och den begynnande hösten. Och de finns där när mörkret ibland blir lite väl mörkt och bjuder in till middag eller en kopp te. Aldrig hade jag kunnat ana att de bara skulle stå där med öppna famnar.
Sedan är det grannarna, Kenneth, Mia och Johannes. De driver lantbruk och hjälper oss med allt. ”Jag skulle behöva lite gödsel till syrenerna”, sa jag i förbifarten när Kenneth kom förbi vallande en dräktig kossa. Samma kväll stod en traktorskopa med gammal kodynga vid häcken. Mia tittar till huset när vi inte är här och Johannes klipper gräset.
Att lära känna Kattviksborna, där jag morgonbadar, har tagit lite längre tid, men nu är jag ”kompis” med gubben närmast parkeringen. Han som flyttat från Handen till sin sommarstuga, den han nu låtit flytta med lyftkran för att kunna bygga nytt, trots att han snart är 80 år. ”Folk tycker jag är tokig som gör av med så mycket pengar när jag är så gammal”, sa han och berättade att han ville ha det riktigt bekvämt på ålders höst. Jag tycker han gör alldeles rätt.
Och så är jag badvän med fiskardottern som också flyttade tillbaka som pensionär och bor med sina katter i huset där hon växte upp. ”I slutet av september är det fullmåne, då måste du komma och dricka vin, sa hon härom dagen och berättade om månstrålarna på vattnet.
Jag är så tacksam över alla dessa underbara människor som kommit i min väg. Så låt inte rädslan över att bli ensam stå i vägen för att flytta dit du längtar. Nya vänner väntar om man vågar.
Oktober
Många av oss fastnar. Vi fastnar i mönster, på arbetsplatser, i relationer som inte längre glädjer eller gagnar oss och som ibland till och med gör oss skada. Vi fastnar i hem och på platser där vi inte längre trivs. Vi fastnar av rädsla.
Men inte alla. En som verkligen vågade kasta loss är min nya kompis Lena. När hennes son tog studenten deklarerade han att han tänkte flytta till Halland. Och Lena som länge längtat till Skåne, inte långt därifrån, sålde allt hon ägde och hade och drog söderut hon med. Hon behöll så mycket som rymdes i två stora resväskor och tog tåget till Båstad. Där checkade hon in på ett vintertomt pensionat. Ägaren var bortrest och länge låtsades hon att det var hon som ägde stället, men till slut var det dags att skaffa ett eget hem. Så köpte hon sig en Volvo och började åka och titta på hus till salu. Länge hade hon spanat på ett gult och vitt alldeles intill järnvägsspåren i den gudomligt vackra Sinarpsdalen. Inte visste hon varför, men stenhusen kallade på hennes uppmärksamhet. En dag var det vita till salu och hon köpte det då ganska omoderna huset. Långsamt har hon förvandlat en relativt ordinär 20-talslåda med massor av små trånga rum till ett urläckert och modernt hem. Till hennes hjälp kom sen också kärleken. Lena blev förälskad i en lokal snickare som flyttade in med massor av vackra danska designmöbler och som hjälpte till att riva nästan alla innerväggar och öppna upp stora fönster som gjort att huset i den lite trolska skuggan av hallandsåsen nu flödar av ljus. Här blandas hans stilrenhet med hennes samling kitsch på ett sällsamt humoristiskt sätt. Ett gammalt uthus har dessutom förvandlats till bistro där Lena gjort succé med supergod mat. Så här års bara öppet på helgerna. Behöver jag nämna att Lenas ställe heter Lycklig?
November:
Efter sorg kommer ny glädje även om det först är svårt att se. Först flyttade barnen, en efter en, till egna vuxna liv. Minstingens rum har blivit mitt arbetsrum och även om jag njuter av att ha ett alldeles eget, känner jag ett hugg av saknad efter honom och de andra varje gång jag kliver över tröskeln. Men, de finns ju bara ett telefonsamtal bort och som lite tröst har vi täckt en hel vägg med fotografier av dem i alla åldrar.För några veckor sedan lämnade Molly oss också. Vår älskade stora vackra bullmastiff som gett oss så mycket kärlek. Ingen kommer längre och väcker mig genom att lägga sitt jättestora huvud tätt intill mitt och låta som ett sömnigt lejon. Ingen fiser under middagsbordet och ingen ligger vid mina fötter och snarkar när jag skriver. Hon var gammal redan när vi fick henne men vi kunde inte motstå denna stolta hemlösa dam på 52 kilo. I nästan två år berikade hon våra liv och jag är så tacksam för varje dag.
Dagen då hon for vidare till hundhimlen grät jag från morgon till kväll. Jag grät så jag var svullen till oigenkännlighet. Sambon grät nästan lika mycket han, men skärpte till sig då och då för att kunna jobba. Det kan låta märkligt men det var som om den nya förlusten drog med sig gamla då jag inte tillåtit mig att sörja fullt ut. Det var befriande skönt.
Några dagar senare slogs jag av en insikt som fick golvet att svaja. För första gången på snart 24 år har jag inte ansvar för någon annan än mig själv. Jag delar mitt liv med Lasse, men jag har inte ansvar för honom. När jag berättade om denna nya skälvande livsfas insåg han att han också var ansvarsfri, för första gången på 32 år. Vi korkade upp en flaska champagne och skålade för Molly, för oss och för oändliga möjligheter. Bubblet med några eftersläntrande tårar smakade ljuvligt.
December:
Nu har snön lagt sitt vita täcke över hela Sverige. Ända sedan jag var barn har jag älskat att se flingorna falla. Det är som om världen stillar sig något. Och ger mig tillåtelse att göra detsamma.Nu befinner vi oss i årets mörkaste månad. Bristen på ljus kan göra oss trötta och ledsna. Att föra en kamp mot mörkret, kylan som letar sig in i kroppen eller snön blir en kamp vi aldrig kan vinna. Vi bor ju i ett land i norr. Naturen kan vi inte kontrollera. Däremot kan vi kontrollera hur vi förhåller oss till den. Och vi kan ta den till hjälp, låta oss omslutas av mörkret istället för att plågas av det. Vi kan acceptera att allt är precis som det ska vara och göra som djuren, gå i ide så mycket det bara går. Sitta som fåglarna tätt, tätt ihop och kura, istället för att försöka göra av med energi vi inte har. Vi behöver lite vintervila vi med.
Många tror att man kan köra på i samma takt året runt, att vi alltid kan prestera på topp och när det inte går tror vi att det är något fel på oss. Istället försöker vi lägga in en ännu en växel och sedan kraschar vi på ett eller annat sätt.
Så varför inte sluta fred med snön, mörkret och tungsinnet. Stanna inne. Våga må lite dåligt, det hör också till livet. Ligga i soffan och läsa. Koka te, doppa skorpor. Laga värmande grytor och bjuda in några vänner. Se sex avsnitt på raken av Desperat Housewives med gott samvete. Eller böla ut ordentligen till en gammal snyftare. Lägg dig i badkaret och låt vattnet hjälpa dig att hitta lugnet. Det finns där i dig och längtar efter utrymme.
Jag tänker på den klassiska bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Klokt.
Så svep en filt om dina axlar och vänta till ljuset återvänder. Det gör det alltid.
