Om barndomens somrar
Vad rubriken blev vet jag inte och någon bild att illustrera det hela har jag ej. Så ni får nöja er med en nyutslagen ros i min trädgård. Ha en underbar lördag.
Minnen av barndomens somrar har lätt att etsa sig fast. När jag var liten tillbringade jag mina sommarlov i Ängelholms havsbad. Så snart skolan slutade tog vi tåget, jag, mamma och mina systrar. Genom Sverige dunkade vi fram med byte i Alvesta. Efter Båstad var det inte långt kvar. Då ställde vi oss i den smala korridoren utanför kupén och drog ner fönstret och så höll vi andan, tåget visslade och där bredde hela Skälderviken ut sig. Vi fyllde våra lungor med havsluft. På stationen väntade mormor. Ett högljutt ”iii” ljöd över perrongen. Hon tjöt när hon kramades och hennes kärlek letade sig in i kroppens alla innersta vrår. Kort bilfärd i folkabubbla, uppför grusvägen och där låg den lilla bruna pepparkaksstugan med gröna hjärtprydda fönsterluckor. På förstukvisten stod morfar, snäll och trygg som en åldrad ek. Inomhus den välbekanta doften av badkappor och mormors nötfyllda vetelängder. Ut och uppför träspången som varje sommar lämnade ilskna stickor i mjuka barnafötter. Nedanför de höga klitterna låg havet mäktigt, farligt och underbart. Den breda vita stranden med rosa snäckor och trutar på laxpålar. Så väntade en till synes en ändlös sommar av morgondopp, jordgubbar, läsning av Rikki-tikki-tavi… Några veckors lugn från en annars rätt stökig tillvaro i en stad där ingen trivdes.
Mina minnen låg som bomull kring mitt hjärta och blev en hägring. I hela mitt vuxna liv har jag försökt återskapa denna känsla av allomslutande kärlek och trygghet. Jag har jagat den i hem efter hem i tron att den var förknippad med en viss plats, ett speciellt hus.
Idag bor jag på andra sidan Skälderviken och jag har slutat leta och längta. Jag inser att denna ”plats” hela tiden funnits där – inom mig, vilande, väntade och jag hittar den oavsett var jag befinner mig på jorden.
