milenabergquist

I den bästa av världar skulle jag kunna hitta massor av ställen på Kungsholmen som serverade lunch tillagad på ekologiska eller närproducerade råvaror. Tyvärr är så icke fallet. Nu tänker jag äta mig igenom lunchhaken och fråga: Var kommer kycklingen ifrån? Varför tar ni den från Brasilien? Som var fallet idag när jag åt på Restaurang Oriental på Bergsgatan. Aldrig i livet skulle jag äta kyckling från Brasilien. Har man hört på P1 hur de besprutar sina åkrar så kan jag lätt räkna ut hur kycklingarna har behandlats och fötts upp när de är så billiga att de kan åka tvärs över hela jordklotet och hamna på ett lunchställe i Stockholm. Jag vet att svensk vanlig kyckling inte är idealiskt framtagen, men jag vet i alla fall vad det är för djurskyddslagar som gäller här.

Vi konsumenter vill veta var maten kommer från. Att detta är viktigt kan vi se tydligt i handeln, kanske inte på ICA-Kungsholmen, men på många andra ställen. När ska restaurangbranschen ta sitt ansvar för att göra världen till en lite bättre plats?

Inte spelar det någon roll om lunchen är 10 kronor dyrare. Jag hade gärna betalt 89 för svensk kycklingcurry istället för 79.

Moder Jord skakar och gråter. Vi måste ta ansvar och göra saker som känns bra för oss, här och nu. För mig känns det bra att så mycket det bara går köpa svenskt och ekologiskt. Vi måste få slut på helt vansinniga transporter av mat kors och tvärs över jorden.

Ta ansvar du med! Ställ frågor, ställ krav, gör din röst hörd! Det tänker jag göra.

Så här såg det ut i Santa Fe på ljuvliga kaféet Pasquals. Enkelt. Tips på bra ställen i Stockholm mottages tacksamt.

Jag ser det som sker i Japan som ännu en väckarklocka och en uppmaning till oss att börja leva med vår jord och inte mot den. Oren Lyons är en amerikansk professor och indianhövding som föreläser om att vi måste tänka i nya banor.  Och ibland i gamla. Hans förfäder prövade alla stora beslut genom att ställa frågan: Är detta hållbart nio generationer fram? Blev svaret nej, lade de ner projektet.

Över hela världen pågår nytänkande kring alternativa sätt att leva och bo. Mitt i öknen i New Mexico ligger de märkligaste hus jag någonsin sett. Först trodde jag mig ha hamnat i ett avsnitt av Starwars. Bland torra salviabuskar stack det upp tinnar, runda bullar, spröt, glasväggar… Helt fantastiska skapelser. Det kallas Earthships – jordskepp. De är ”världsberömda” och började byggas redan på 70-talet, men nya kommer ständigt till. Alla är självförsörjande när det gäller vatten och energi och de boende vill helt klara sig utan kommunala ledningar av något slag. Alla har underjordiska rum, inspirerade av hur traktens indianer alltid byggt sina kivas (lokaler för religiösa fester). Väggarna i jordskeppen är metertjocka, byggda av lera, tillplattade tomburkar och annat återvinningsmaterial. De håller husen varma under den kalla vintern och stänger ute hettan om sommaren.

Även i Sverige finns det många nya spännande sätt för den som vill bygga hus och spara både på miljö och slantar. Ett exempel är ett Passivhus som varken har element eller värmepannor. Husen värms bland annat genom tjocka, välisolerade väggar, stora glasfönster mot söder och små gluggar mot norr, hushållsmaskiner och de boendes kroppsvärme. De kanske kostar lite mer att bygga, men vad sägs om en värmekostnad på 4-5000 kronor? Om året. Ett sådant hus skulle jag vilja bygga mig någon gång i ramtiden.

Från mitt pågående arbete med Hirams kokbok!

Östarps lax 54 Hirams bästa

 

8 portioner

 

mycket dill

alternativt blanda med enkvistar

1 ½ kg lax, hel sida eller en filéad mittbit

1 msk salt

svartpeppar

1 ägg

ströbröd

150-200 g smör

 

Gör en tjock dillbädd, sådär minst 5 cm, på ett ugnssäkert fat eller i en långpanna om laxsidan är stor. När det är ont om dill, eller dillen är dyr, kan man ta enkvistar med bland allt det gröna.

Milena: Hiram låter skinnet vara kvar på ena laxsidan och då måste den fjällas. Och du lägger köttsidan ner i det gröna. Jag tog bort skinnet. För lat för att fjälla.

Lägg laxen på dillbädden och låt den vila där om det dröjer med den slutliga tillagningen i ugnen.

Pensla med ägg. Sikta ströbröd på i ett fint jämnt täcke. Smält ca 150-200 gram smör och skeda över brödskiktet. Ställ in pannan i ugnen, 250 grader. Räkna tiden till 20-30 minuter.

Servera laxen direkt från tillredningspannan. Hollandäs till eller en sås med mycket kryddgrönt och en bas av majonnäs/crème fraiche. Se Löfströms sås. Potatis. Spenat e. dyl.

 

Löfströms sås

Lika delar majonnäs/ crème fraiche (gräddfil också men då får man inte röra om för mycket). Stuffa såsen med mycket finhackad syltlök, dill, kapris, ättiksgurka. Ta som Du tycker.

Förslagsvis: till 2 ½ dl majonnäs – 2 ½ dl crême fraiche, ½ dl av vardera allt annat. Räcker till ca 5 portioner. Smaka av. Smaken ska vara bestämd.

 

Skönt att vara hemma, även om jag nog skulle kunna bo halva året i Sverige och halva i USA. Kanske i New Mexico eller i Colorado. Jag tycker så mycket om känslan av hög och fri energi. Som sagt, båda länderna har sina för- och nackdelar, men energin i Sverige är trögare, segare och tyngre. Eftersom jag tror att det finns en mening med allt så ska jag väl bo här, trots att det känns lättare att andas i USA.

Men, som sagt, kul att vara hemma igen och vårsolen lyste så härligt idag. Och jag har packat upp. Och betalat räkningar.

I morgon och resten av mars är det Hiram som gäller. För er som inte vet vem hon var kan jag berätta att det var en av Sveriges genom tiderna bästa matskribenter. Jag har lagat Hiram-mat i hela mitt liv och nu gör jag en bok om henne tillsammans med min kompis och kollega Anna Lind-Lewin. Det är ett fantastiskt roligt projekt. I detta nu står ansjovisar täckta med ströbröd, konjak, hackat ägg och smör och puttrar i ugnen. Till detta en liten knäckemacka och en kravmärkt, alkoholfri öl. Spännande.

Jag hittade Home Ranch i boken: A thousand places to see before you die, för tre år sedan när vi åkte igenom Colorado om sommaren. Då låg det inte på vår route, inte heller förra våren. Nu när vi skulle åka till Steamboat Springs och jag googlade efter hotell så låg det plötsligt där högst upp på resultatlistan. Fanns det rum? Ja, det gjorde det. Quickdraw, var ledigt. "För dyrt", sa Lasse. Jag sa: "Men om man betänker att jag inte åker skidor och slår ihop alla dessa obetalda liftkort, så har vi råd." "Pengar är bara energi, hur viktigt är det?", som en klok vän brukar säga, dök också upp i mitt huvud. "Viktigt!" sa hjärtat. Okej, Lasse gav sig och mot Home Ranch bar det.



Home Ranch -  det var värt vartenda öre. En dröm, en absolut ljuvlig plats på jorden.

I Colorado finns ett antal sådana typ hotellpåranchenställen. Home Ranche är ett av dem. Ligger mitt ute bland berg och hagar i ödemark nära Clark, en liten pyttestad från slutet av 1800-talet. Cirka en halvtimme från Steamboat Springs. Så fick vi då båda vårt lystmäte. Lasse underbara backar i Steamboat.

Jag längdskidåkning i tystnad och ridning varje dag, ute och inne.



Dessutom fick vi helt fantastisk miljö, otroligt vällagad mat

och så många nya roliga vänner: Tom och Polly från Washington DC, Jonny och hans familj som äger Home Ranch, Mike - skidguide som tog mig med på längdskidåkning i lössnö, Kelly som lärde mig grunderna i westernridning med flera, med flera. Och så Amos - den lilla valpen som for omkring inne som ute.



Livet är underbart! Jag är så tacksam och lycklig.

"Varför ska du åka till USA hela tiden?", sa någon när vi skulle iväg till detta stora land ännu en gång. USA är ett fascinerande land att resa i. Dels för att det är gigantiskt med så skiftande och spännande natur och för att människorna är så osedvanligt vänliga och trevliga. Det är så enkelt. Enkelt att komma bort från motorvägarna, enkelt att hitta ett mysigt café i någon håla, enkelt att hitta någonstans att bo. Alla länder har sina för- och nackdelar. Ofta får jag höra svenskar fnysa åt USA, så fulla av fördomar och många gånger i tro om att vi svenskar på något sätt skulle vara bättre. Det är vi inte ett dugg. Länder är som människor - på olika stadier av medvetande. Och lika bra på olika sätt.

Nu åkte vi från Ojo Caliente i norra New Mexico och fem-sex timmar senare efter små vägar över snöklädda bergspass, genom dalar, längs med glittrande floder så var vi i Telluride. Det är en liten skidort i västra Colorado. Ganska stort system och rätt kul åkning, tycker bergsmannen. Staden ligger i en dalgång, som i en urgröpt banan. Husen täcker hela botten och klättrar upp på väggarna. En gång var det Ute-indianernas land, sedan kom guld- och silvergrävarna, trängde ut indianerna och satt igång att tömma bergen. De trodde de skulle hitta någon sorts mineral vid namn telluride, men det gjorde de inte. Därav namnet i alla fall. Charmiga, mysiga, personliga Telluride är ovanligt välbevarad med så många fina gamla trä- och stenhus längs med Main Street - Colorado Avenue. Kul restauranger och roliga små butiker. Gondolan upp till Mountain Village - skidbyn är gratis för alla. Trevligt för en sådan landkrabba som jag. Se och mys: Nej, så roligt får ni inte för internet är för långsamt för bilder. De kommer så småningom.

Telluride är ett ställe för kvinnor även det. Här råder mansöverskott och det går tre män på varje kvinna.



Vägen i mot Telluride. Längst bor i dalen låg gruvorna. Bergen innehåller så många gruvhål att lade man ut dem på rad skulle de motsvara sträckan San Francisco till Los Angeles.



Ovanifrån.



Downtown.



I solsken.



Söta hus.

Förresten så var skidåkningen bra, säger skidåkaren. Inte toppen som i Aspen, men bra. Vad tycker jag då var bäst i Telluride? Jo, cappuccion (har verkligen problem med stavningen på detta ord) på den söta bokaffären Between the covers - intressant namn. Så mysigt att sitta i kaffebaren och njuta sin kaffe och titta på folk. Peace, love and books.