Löpning
Behövde inte ens tvinga mig. Kändes bra att ge mig i väg. 1 minut springa, 2 minuter gå, varvat 7 gånger = 21 minuter. Yes!
Tack vare bokhandlare på Bjäre och några till
Tack Catherine, förresten, för nu bloggar jag igen. I alla fall idag.
Var ska jag bo?
Vad gör man när en vill bo i stan och den andra på landet? När den ena vill bo i Stockholm och den andra i Skåne? Vad gör man när man älskar varandra, men vill bo på så olika ställen? Man kompromissar.
Vi köpte gården i Skåne i tron att här skulle vi bo tills döddagar. Sambon sålde en del av sitt företag och skulle få tid till att pyssla. Nu blev det inte så. Han hittade på nya projekt istället för att trappa ner, vilket är jättekul. Men en gammal gård med lada, grishus, bagarstuga, örtagård och hage kräver närvaro och skötsel. Den vill ha kärlek. Den vill att det ryker ut storstenen och att det lyser i fönstren om vinterkvällarna. Jag gör så gott jag kan för att hålla efter trädgård och grusad garageuppfart, men det räcker inte. Jag vill skriva också och promenera med Daisy och …
Under hösten stod vi i en dyster dragkamp, Skåne-Stockholm, Skåne-Stockholm. En period såg vi inga lösningar. Vi visste inte hur vi skulle göra. Så en dag dök en idé upp om en kompromiss och den landade mjukt i bådas hjärtan.
Nu har vi köpt en tomt i Stockholms yttersta skärgård, så långt ut man kan komma med bil, men ändå tillräckligt nära staden så att sambon kan pendla. Där ska vi bygga ett litet passivhus med fina spröjsade fönster ut mot havet, Österhavet.
”Men du älskar ju Västkusten, här skulle du ju alltid bo”, sa en vän. Det gör jag, men jag värderar mitt förhållande mer. Vissa dagar tvekar jag, framför allt på grund av familj och vänner här nere och när solen sänker sig i havet. Andra dagar längtar jag till denna nya plats på jorden att upptäcka.
Mitt hem är där mitt sinne får ro. Det tror jag att det kommer få där ute i skogen invid mjukslitna klippor. Om inte, så ligger ju Skåne kvar.
Än vandrar gudar...
Än vandrar gudar över denna jord, som Hjalmar Gullberg skrev i Förklädd Gud. Och de finns inom åldringsvården.
Min far är gammal och har varit mycket sjuk de senaste åren. Han bor ensam i en mellansvensk stad. Från den dagen han inte längre klarade sig själv har vården klivit in på ett fantastiskt sätt. Han har en egen sköterska han kan ringa när oron sätter in. Hon kommer farande från vårdcentralen när han behöver. När han har varit riktigt illa däran har han ringt upp till sjukhuset och strax blivit hämtad av trygg ambulanspersonal. När han i somras var så svag att vi trodde att vi såg honom för sista gången fick han komma till ett korttidsboende där han blev omhuldad som en prins tills han var stark nog att åka hem.
Varje morgon kommer hemtjänsten och ser till att ”han lever”, som pappa själv uttrycker det. Och så är det ju Fredrik. ”En trevlig ung man”. Fredrik fixar pappas dator så han kan arbeta. Han klipper honom fint och handlar hans mat. Och de har ”så intressanta samtal.”
Kanske ingår inte allt som Fredrik gör i hemtjänstens egentliga uppdrag, men Fredrik verkar förstå vad min pappa behöver för att hans liv ska vara meningsfullt och värdigt, trots sjukdomen. Fredrik följer sitt eget huvud och hjärta.
”Något gott måste jag ha gjort för att förtjäna alla dessa goda människor”, säger pappa när han pratar om Fredrik och om Inga. Hon som kom från Städfirman och nu har blivit hans vän. Hon som hälsar på nästan varje dag med en nyplockad bukett eller en portion hemlagade kåldolmar. Och så har vi ju faster Gunvor som kommer med sockerkakor och pratstund…
Ibland kan det vara bra att tänka på, lyfta fram och uppskatta allt det goda som sker i tysthet runt omkring oss. Och inte ta det för givet.
…är Gud på jorden, vandrar han förklädd, fortsätter Gullberg.
Septemberkrönika
Var drömmer du om att bo? Hur vill du leva? September är en perfekt tid att fundera över det. Denna månad ger nämligen, enligt numerologin, en inblick i hur nästa år kommer att se ut. Det du fyller september med, får du mer av 2012.
Jag älskar september. Då ligger stränderna tomma, men vattnet är fortfarande ljuvligt badbart. Än värmer solen, skogarna är fulla av svamp och det finns hårda saftiga gravensteiners att sätta tänderna i.
Just nu är jag i Stockholm efter en lång Skånesommar. I flera år har jag åkt fram och tillbaka och det har varit perfekt, men nu är det förändring på gång. Bara efter några dagar i storstaden bland alla människor, bilar och hus känner jag att Stockholm är underbart, men här ska jag inte vara. Då och då ska jag åka upp och njuta storstadsliv tillsammans med mannen i mitt liv, men inte stanna länge. Jag hör hemma på Västkusten, det är där mitt hjärta bankar som hårdast och det är där jag kan andas fritt. Länge har jag anat att det är så det förhåller sig, men först nu står det klart. Först nu vågar jag vara sann mot mig själv. Jag vet inte varför det känns så viktigt just nu, men jag vet att jag måste ta klivet oavsett vad det för med sig. Därför åker jag ner igen, trots risk för styv kuling och ännu mera regn. Men jag är inte rädd för oväder eller för ensamhet. Jag har valpen Daisy, min dator och jag vet att jag har min man, min familj och många av mina vänner är bara några timmar bort.
I snart 30 år har jag haft Stockholm som bas och landet som vila. Nu vänder jag på steken och fyller resten av september med bokskrivande och närheten till havet. Vad fyller du din månad med? Kan du inte ta steg rent praktiskt, finns det andra sätt. Låtsas. Affirmera och visualisera. Fyll dig av känslan. Det är en fantasiskt bra början.
Krönika om ett förtrollat hus
Jag var 13 år den sommaren då jag bodde hos Margitta, en mycket excentrisk dam. Hon levde ensam med tre rottweilers och 12 hönor i Skälderviken i en nationalromantisk korsvirkesdröm i fyra våningar med utsikt över havet. Kring huset låg en förtrollad muromgärdad trädgård full av dignande frukträd och höga tallar. Margitta var konstnär och satt mest vid sitt staffli vid ateljéns höga fönster och målade blommor. Jag fick sköta mig själv i det stora huset med hög mörk bröstpanel, där trapporna knarrade och väggarna knäppte vid västlig vind. Men jag var inte rädd där jag låg om natten i ett smalt rum i ena änden av huset omgiven av gästrum där ingen längre bodde. Kanske var det hundarna som gjorde mig trygg. Kanske var det känslan i huset. Margitta dog några år senare, huset såldes och trädgården styckades i bitar.
Jag hade inte tänkt på Margitta på många år då min vän hundexperten i vintras tyckte att jag skulle ha en rottweilertik. Då mindes jag Margittas hundar med sina stora huvuden och kloka ögon och så kom vår rottisvalp Daisy.
Härom dagen körde jag min bonusdotter till en vän i Skälderviken. När vi närmade oss Margittas hus berättade jag om den där sommaren för så länge sedan. Vi kom närmare och döm om min förvåning när jag insåg att vännen bodde i Margittas hus. Minnena sköljde över mig som en svallvåg. Dofterna av hundmaten som kokade på spisen, ljudet av tassar mot lena trägolv och känslan av ändlös frihet i huset där på höjden. Vindåsen.
Margitta, huset och minnena har på ett påtagligt sätt kommit tillbaka i mitt liv. Det ska bli så spännande att i framtiden förstå varför.
Om barndomens somrar
Vad rubriken blev vet jag inte och någon bild att illustrera det hela har jag ej. Så ni får nöja er med en nyutslagen ros i min trädgård. Ha en underbar lördag.
Minnen av barndomens somrar har lätt att etsa sig fast. När jag var liten tillbringade jag mina sommarlov i Ängelholms havsbad. Så snart skolan slutade tog vi tåget, jag, mamma och mina systrar. Genom Sverige dunkade vi fram med byte i Alvesta. Efter Båstad var det inte långt kvar. Då ställde vi oss i den smala korridoren utanför kupén och drog ner fönstret och så höll vi andan, tåget visslade och där bredde hela Skälderviken ut sig. Vi fyllde våra lungor med havsluft. På stationen väntade mormor. Ett högljutt ”iii” ljöd över perrongen. Hon tjöt när hon kramades och hennes kärlek letade sig in i kroppens alla innersta vrår. Kort bilfärd i folkabubbla, uppför grusvägen och där låg den lilla bruna pepparkaksstugan med gröna hjärtprydda fönsterluckor. På förstukvisten stod morfar, snäll och trygg som en åldrad ek. Inomhus den välbekanta doften av badkappor och mormors nötfyllda vetelängder. Ut och uppför träspången som varje sommar lämnade ilskna stickor i mjuka barnafötter. Nedanför de höga klitterna låg havet mäktigt, farligt och underbart. Den breda vita stranden med rosa snäckor och trutar på laxpålar. Så väntade en till synes en ändlös sommar av morgondopp, jordgubbar, läsning av Rikki-tikki-tavi… Några veckors lugn från en annars rätt stökig tillvaro i en stad där ingen trivdes.
Mina minnen låg som bomull kring mitt hjärta och blev en hägring. I hela mitt vuxna liv har jag försökt återskapa denna känsla av allomslutande kärlek och trygghet. Jag har jagat den i hem efter hem i tron att den var förknippad med en viss plats, ett speciellt hus.
Idag bor jag på andra sidan Skälderviken och jag har slutat leta och längta. Jag inser att denna ”plats” hela tiden funnits där – inom mig, vilande, väntade och jag hittar den oavsett var jag befinner mig på jorden.
Bästa polaren
"Vad du har mycket regler", sa syster på besök. Ja, det har jag. Och det tror jag är mycket viktigt. Den här lilla sötnosen kommer att väga 40 kilo och mer om ett år. Det är precis som med barn. De små olater du struntar i när de är små, får du ta hand om när de är större och då kan det bli betydligt svårare. Och med lite ordning blir de trygga. I kombination med massor av kärlek blir det jättebra. Nu vet Daisy precis när jag tycker bitandet blir för hårt och då ger hon sig. Hon kan sitta när jag säger sitt och hon sitter och väntar på sin mat tills jag säger "Var så god". Dessutom gillar hon att åka bil och har lärt sig att sitta på golvet framför passagerarsätet fram. Hoppar glatt in i bilen.
Gosperioden är ljuvlig...Och sov...
Nu ska jag skriva en artikel om Toftaholms herrgård - fint ställe mellan Ljungby och Värnamo. Värt en omväg. Sist när vi åkte ner, f D, före Daisy, sa jag till Lasse att jag inte stod ut med vare sig McD eller någon vägkrog och så hittade jag denna vackra 1800-tals herrgård i White Guiden. Det blev en ljuvlig lunch i vacker miljö och resultatet av det blev ett reportage i Gran Turismo... Trevliga familjen Colfach äger stället där de förverkligat sin dröm. www.toftaholm.se
1 vecka med Daisy
Några bilder från veckan:
Adjö till Madde, uppfödaren på Kennel Chosen Angels. Inte så konstigt att jag valde henne.
I bilen ner till Skåne. Hon somnade i mitt knä efter fem minuter:
På Bäckatorp. Lasse har golvjouren:
Stor kille, liten hund.
Och i detta nu efter en milt sagt intensiv första majmorgon.
Svensk gris på Mäster Anders
Idag börjar jag ett nytt projekt
Vi konsumenter vill veta var maten kommer från. Att detta är viktigt kan vi se tydligt i handeln, kanske inte på ICA-Kungsholmen, men på många andra ställen. När ska restaurangbranschen ta sitt ansvar för att göra världen till en lite bättre plats?
Inte spelar det någon roll om lunchen är 10 kronor dyrare. Jag hade gärna betalt 89 för svensk kycklingcurry istället för 79.
Moder Jord skakar och gråter. Vi måste ta ansvar och göra saker som känns bra för oss, här och nu. För mig känns det bra att så mycket det bara går köpa svenskt och ekologiskt. Vi måste få slut på helt vansinniga transporter av mat kors och tvärs över jorden.
Ta ansvar du med! Ställ frågor, ställ krav, gör din röst hörd! Det tänker jag göra.
Så här såg det ut i Santa Fe på ljuvliga kaféet Pasquals. Enkelt. Tips på bra ställen i Stockholm mottages tacksamt.
Senaste krönikan från Svenska Dagbladet
Jag ser det som sker i Japan som ännu en väckarklocka och en uppmaning till oss att börja leva med vår jord och inte mot den. Oren Lyons är en amerikansk professor och indianhövding som föreläser om att vi måste tänka i nya banor. Och ibland i gamla. Hans förfäder prövade alla stora beslut genom att ställa frågan: Är detta hållbart nio generationer fram? Blev svaret nej, lade de ner projektet.
Över hela världen pågår nytänkande kring alternativa sätt att leva och bo. Mitt i öknen i New Mexico ligger de märkligaste hus jag någonsin sett. Först trodde jag mig ha hamnat i ett avsnitt av Starwars. Bland torra salviabuskar stack det upp tinnar, runda bullar, spröt, glasväggar… Helt fantastiska skapelser. Det kallas Earthships – jordskepp. De är ”världsberömda” och började byggas redan på 70-talet, men nya kommer ständigt till. Alla är självförsörjande när det gäller vatten och energi och de boende vill helt klara sig utan kommunala ledningar av något slag. Alla har underjordiska rum, inspirerade av hur traktens indianer alltid byggt sina kivas (lokaler för religiösa fester). Väggarna i jordskeppen är metertjocka, byggda av lera, tillplattade tomburkar och annat återvinningsmaterial. De håller husen varma under den kalla vintern och stänger ute hettan om sommaren.
Även i Sverige finns det många nya spännande sätt för den som vill bygga hus och spara både på miljö och slantar. Ett exempel är ett Passivhus som varken har element eller värmepannor. Husen värms bland annat genom tjocka, välisolerade väggar, stora glasfönster mot söder och små gluggar mot norr, hushållsmaskiner och de boendes kroppsvärme. De kanske kostar lite mer att bygga, men vad sägs om en värmekostnad på 4-5000 kronor? Om året. Ett sådant hus skulle jag vilja bygga mig någon gång i ramtiden.
Supergod och superenkel lax
Östarps lax 54 Hirams bästa
8 portioner
mycket dill
alternativt blanda med enkvistar
1 ½ kg lax, hel sida eller en filéad mittbit
1 msk salt
svartpeppar
1 ägg
ströbröd
150-200 g smör
Gör en tjock dillbädd, sådär minst 5 cm, på ett ugnssäkert fat eller i en långpanna om laxsidan är stor. När det är ont om dill, eller dillen är dyr, kan man ta enkvistar med bland allt det gröna.
Milena: Hiram låter skinnet vara kvar på ena laxsidan och då måste den fjällas. Och du lägger köttsidan ner i det gröna. Jag tog bort skinnet. För lat för att fjälla.
Lägg laxen på dillbädden och låt den vila där om det dröjer med den slutliga tillagningen i ugnen.
Pensla med ägg. Sikta ströbröd på i ett fint jämnt täcke. Smält ca 150-200 gram smör och skeda över brödskiktet. Ställ in pannan i ugnen, 250 grader. Räkna tiden till 20-30 minuter.
Servera laxen direkt från tillredningspannan. Hollandäs till eller en sås med mycket kryddgrönt och en bas av majonnäs/crème fraiche. Se Löfströms sås. Potatis. Spenat e. dyl.
Löfströms sås
Lika delar majonnäs/ crème fraiche (gräddfil också men då får man inte röra om för mycket). Stuffa såsen med mycket finhackad syltlök, dill, kapris, ättiksgurka. Ta som Du tycker.
Förslagsvis: till 2 ½ dl majonnäs – 2 ½ dl crême fraiche, ½ dl av vardera allt annat. Räcker till ca 5 portioner. Smaka av. Smaken ska vara bestämd.
Hemma igen
Men, som sagt, kul att vara hemma igen och vårsolen lyste så härligt idag. Och jag har packat upp. Och betalat räkningar.
I morgon och resten av mars är det Hiram som gäller. För er som inte vet vem hon var kan jag berätta att det var en av Sveriges genom tiderna bästa matskribenter. Jag har lagat Hiram-mat i hela mitt liv och nu gör jag en bok om henne tillsammans med min kompis och kollega Anna Lind-Lewin. Det är ett fantastiskt roligt projekt. I detta nu står ansjovisar täckta med ströbröd, konjak, hackat ägg och smör och puttrar i ugnen. Till detta en liten knäckemacka och en kravmärkt, alkoholfri öl. Spännande.
Absolut dröm
Home Ranch - det var värt vartenda öre. En dröm, en absolut ljuvlig plats på jorden.
I Colorado finns ett antal sådana typ hotellpåranchenställen. Home Ranche är ett av dem. Ligger mitt ute bland berg och hagar i ödemark nära Clark, en liten pyttestad från slutet av 1800-talet. Cirka en halvtimme från Steamboat Springs. Så fick vi då båda vårt lystmäte. Lasse underbara backar i Steamboat.
Jag längdskidåkning i tystnad och ridning varje dag, ute och inne.
Dessutom fick vi helt fantastisk miljö, otroligt vällagad mat
och så många nya roliga vänner: Tom och Polly från Washington DC, Jonny och hans familj som äger Home Ranch, Mike - skidguide som tog mig med på längdskidåkning i lössnö, Kelly som lärde mig grunderna i westernridning med flera, med flera. Och så Amos - den lilla valpen som for omkring inne som ute.
Livet är underbart! Jag är så tacksam och lycklig.
Telluride
Nu åkte vi från Ojo Caliente i norra New Mexico och fem-sex timmar senare efter små vägar över snöklädda bergspass, genom dalar, längs med glittrande floder så var vi i Telluride. Det är en liten skidort i västra Colorado. Ganska stort system och rätt kul åkning, tycker bergsmannen. Staden ligger i en dalgång, som i en urgröpt banan. Husen täcker hela botten och klättrar upp på väggarna. En gång var det Ute-indianernas land, sedan kom guld- och silvergrävarna, trängde ut indianerna och satt igång att tömma bergen. De trodde de skulle hitta någon sorts mineral vid namn telluride, men det gjorde de inte. Därav namnet i alla fall. Charmiga, mysiga, personliga Telluride är ovanligt välbevarad med så många fina gamla trä- och stenhus längs med Main Street - Colorado Avenue. Kul restauranger och roliga små butiker. Gondolan upp till Mountain Village - skidbyn är gratis för alla. Trevligt för en sådan landkrabba som jag. Se och mys: Nej, så roligt får ni inte för internet är för långsamt för bilder. De kommer så småningom.
Telluride är ett ställe för kvinnor även det. Här råder mansöverskott och det går tre män på varje kvinna.
Vägen i mot Telluride. Längst bor i dalen låg gruvorna. Bergen innehåller så många gruvhål att lade man ut dem på rad skulle de motsvara sträckan San Francisco till Los Angeles.
Ovanifrån.
Downtown.
I solsken.
Söta hus.
Förresten så var skidåkningen bra, säger skidåkaren. Inte toppen som i Aspen, men bra. Vad tycker jag då var bäst i Telluride? Jo, cappuccion (har verkligen problem med stavningen på detta ord) på den söta bokaffären Between the covers - intressant namn. Så mysigt att sitta i kaffebaren och njuta sin kaffe och titta på folk. Peace, love and books.
Heta källor i öknen
Det finns platser jag verkligen vill återvända till. Ojo Caliente är ännu en magisk plats med fantastisk energi. Ett spahotell, byggt kring heta mycket mineralrika källor. Varmt vatten som sprutar ut ur berget. Källorna ansågs magiska redan av Anasazi-indianerna som bodde på berget bakom för några hundra år sedan. Min käre man hade bokat ett rum i hemlighet. Ett stort rum med två breda sängar, mörkgrått cementgolv med inslag av turkos. Tunga tjocka träbjälkar i taket och en klassisk adobe-spis. Först lyxade vi oss med var sin massage. Och så badade vi. Soaked, som de säger på engelska.
Middag på restaurangen - fantastisk New Mexico cuisine: Lättfriterade långa gröna chili som doppades i en lika chilihet vinägersås-typ. Osso Bucco med svarta bönor och en liten tamale fylld av - ja - ännu mera chili, av en annan sort. Så kunde vi inte låta bli att dela på en coconut cream pie - mumsi, mumsi.
Somnade med knastrande brasa och lågorna som kastade sitt sken i taket. I övrigt - dödstyst. Jag älskar tystnaden. Det är dagens dyrbaraste lyxvara.
På morgonen gick jag upp så snart källorna öppnade. Minusgrader och hett vatten. Ånga. Tystnad. Ljuvligheters ljuvlighet. Tack Lasse.
Puye Dwellings
Inte långt från Espanola, mitt emellan Taos och Santa Fe ligger Puye. Där har Hopiindianer bott sedan 1000-talet. Som mest levde här 2000 personer. De högg ut sina hem ur den mjuka stenen. Tre våningar ovanpå varandra. Stigar fanns och så klättrade man på stegar. På bergsväggsidan bodde de på vintern eftersom lä och solen värmde hela dagarna. Om den var uppe alltså. Om sommaren flyttade de upp på toppen av berget - mesa.
Här uppe fläktade det när det var som hetast och dessutom kunde de se alla kom kom och gick nedanför - åt alla håll. De bodde nära varandra med små, små dörrar, knappt några fönster för att skydda sig mot eventuella fiender som kom för att röva deras barn.
Puye visas idag endast för grupper av Hopiguider. Annars bor de idag bor några mil bort i Santa Clara pueblo. De flyttade allihop ner till Rio Grande någon gång på 1500-talet för att kunna odla mer - utveckling.
Marken är överallt täckt av krukskärvor och det är förbjudet att ta med sig något därifrån. Den som gör det ligger illa till i evigheters evigheter. Nästan alla som genom åren stuligt något har förr eller senare skickat tillbaka stöldgodset. I besökscentrat låg brev från ångerfulla skärvtjuvar. Att leka med The Great Spirit gör ingen ostraffad.
Andrea hette vår guide. Hon var kunnig, trevlig och pratade ur hjärtat. Här visar olika krukor som kommer från olika tider.
Det mesta man undrar över får förr eller senare ett svar. När vi besökte Picuris Pueblo såg vi ju hur det rykte ur kivas, festrum under jord, och jag blev så himla nyfiken. Nu hade en av Puye's kivor restaurerats och vi fick klättra ner.
Magiskt. Här nere hade de religiösa ceremonier endast för män. Idag är både män, kvinnor och barn tillåtna i kivan.
Till för bara några år sedan hade de cermonier utomhus här upp på Puye, men en sommarkväll kom ett hastigt åskväder och blixten dödade två kvinnor. De tog det som ett tecken. Nu blir det bara en och annan dans. Åh, den som fick vara med.
De 19 stammarna i New Mexico dansar inte för att roa turister. De dansar sina urgamla danser av religösa skäl, nu som då. Trots att spanjorerna fick de flesta att bli kristna och "amerikanerna" gjorde allt de kunde för att få dem att sluta, så släppte de aldrig sin religion. Man får besöka vissa danser och då är det oftast fotoförbud och strikta regler. Bryter man dem, åker man ut.
En liten brun fågel och en gubbe med ögon blå
I alla fall, gubben var ljuvlig, men inte Lasses gubbe. Jag hittade däremot flera fåglar i trä. De var förtjusande. Jag plockade ut dem, och några andra saker och ställde på ett litet bord för att kunna välja. En av fåglarna var en duva, också med väldigt runda ögon, sa: "Hallå där, får jag följa med till Sweden." Och ja, jag kände direkt att den var Lasses. Det visade sig att alla sakerna jag valt, trots att de stod på helt olika ställen i galleriet, och gubben, var gjorda av samme konstnär, Duane O'Hagan. Allt han gjorde var inspirerat av indianernas primitiva konst. Han hittade saker i öknen, precis som Georgia O'Keeffe, och gjorde fåglar, gubbar och masker av dem. Så intressant, att just hans saker "talade" till mig. Lasse blev i alla fall väldigt glad över fågeln. Den får ju så klart stå inomhus. Inte stanna i trädgården som Lasses andra typ 100 loppisfåglar på Bäckatorp. Dagarna gick och jag kunde inte släppa tankarna på den lilla gubben med det blå ögonen. Så precis innan vi skulle åka, packade och klara, hörde jag den lilla bruna fågeln ropa i mitt huvud: "Jag vill inte åka hela vägen till Sverige, utan min kompis, han med de blå ögonen."
"Jag måste ha gubben", sa jag till Lasse som suckade. Ner till galleriet. Klockan var halv 11 och det öppnade inte förrän klockan 11. "Äsch, det var väl inte meningen", sa jag och suckade.
"Jodå," sa Lasse. "Vi tar en fika så länge." Det gjorde vi på Bent's Café & Deli. Och dagen till ära den här lilla godingen:
Saftig morotskaka med härlig cream cheese frosting.
Bilder på fåglen och gubben kommer så småningom. De ligger nu sida vid sida väl inplastade för resan hem.
Här är några andra bilder från Taos - en av mina favoritplatser på jorden.
Minimalism.
Typisk Taosdörr.
Adobe och viktorianskt i underbar blandning. Spanjorer och britter.
Taos plaza i kvällsljus. Det är just ljuset, det speciella ljuset som lockat konstnärer till området i alla tider.
Här vilar en alldeles speciell energi. Jag har hört många säga att det är en energi som speciellt lockar kvinnor, starka kvinnor. Berget är en kvinna, sägs det också. Det har formen av en kvinna. Lyckas man i Taos så tycker berget om dig. If the mountain doesn't lika you, it spits you right out", som ett talesätt lyder. Under våra 10 dagar i Taos hörde både jag och Lasse olika varianter på samma historia om och om igen. "Jag var bara på genomresa och när jag kom hit kände jag bara att här ska jag bo", "Jag var på besök hos en vän och blev kvar."
De indianstammar som levde där för 1000 år sedan hade matriarkat. Det var kvinnorna som bestämde vilket ändrade sig så småningom när spanjorerna kom. Först kvinnor, sedan män. Kanske dags för både kvinnor och män nu.
Okej, nu undrar ni alla vad skidåkaren tyckte om Taos. Svaret är: Sådär. Taos Ski Valley hade för lite snö och var helt enkelt för litet. Kul på sätt och vis med väldigt brant åkning och toppar att klättra uppför och åka ner. Om man kombinerar Taos med andra små skidorter i New Mexico och ser skidåkandet som ett komplement till övrigt upptäckande - då är det absolut ett alternativ. Inte långt från Taos ligger Red River, Angels Fire, Sipapu...Och det finns backar nära Santa Fe.
Höjdsjuka
Så kan det vara.
Här är en bild från vår söta lilla casita. Där vi bor alltså.
Idag träffade vi en svensk konstnär som bor här och har ett galleri, Inger Jirby från Kiruna. Vilken personlighet och fantasiskt färglada målningar. Vi fick två ljuvliga affischer som ska hängas på Bäckatorp.
Här står hon i sitt underbara kök i sin casita. Henne kan man också bo hos. Hon hyr också ut några casitas. Mycket vackra.