milenabergquist

Vi hälsade på Beth, min amerikanska "syster" i Cleveland, Tennessee. Jag bodde i hennes familj i Nebraska som utbytesstudent för 34 år sedan. Tänk vad ett år av ens liv kan sätta tydliga spår.

Sedan åkte vi över bergen till North Carolina. Så vackert, så grönt och ödsligt igen.





Här finns inga gamla träd. Allt höggs ner av stora skogsbolag vid sekelskiftet, allt - vartenda träd, många flera tusen år gamla och enorma. Indianerna grät och det gjorde de nybyggare som bosatt sig i området också. Ekosystemen förstördes totalt, jorden försvann från kullarna och bränder rasade. Tack och lov lyssnade politikerna på de förtvivlade människorna och redan 1911 stiftades en lag om att vårda skogen och skörda med försiktighet. Nu, över 100 år sedan, håller naturen långsamt på att återhämta sig. Tänker på att vi fortfarande gör precis likadant i Sverige - kalhugger och skapar stora sår i naturen, så svåra att läka. Ett träd kan ta flera hundra år på sig att växa, och kan fällas ner på några sekunder.

Lunch i en blå diner - dagens pot roast med bönor och friterad zuccini.



På andra sidan bergen kom vi in i Cherokeeindianernas reservat. Det låg så vackert i en dal vid en flod, men staden Cherokee var som ett Sodom och Gomorra: kasinon, souvenirbutiker, julbutiker, nöjesland. Så sorgligt att se, men vem är jag att döma? De föstes dit, fick den "sämsta" marken och nu har de hittat ett sätt att tjäna pengar. Kändes dock som om de sålt sin själ, jag ville bara därifrån. Det ville dock inte de tusentals, måste ha varit så många, bikers som skulle fira helgen där upp.