milenabergquist

Vädret här är fantastiskt. För tre dagar sedan var det minus 15 och snöstorm. Idag gled temperaturen upp till +17 grader och det var helt underbart. Till och med vinden var sommarmild. Snön smälter nu snabbt och det är sista veckan som Aspen och Aspen Highlands har öppet. Snowmass har backarna öppna en vecka till. Byn känns betydligt tommare trots att det är påskvecka.

Jag skrev och gick en djur- och konstrunda i Aspens parker. Överallt forsar vatten. Och återigen syns tydliga spår av vilda djur. Förresten såg vi en räv från frukostbordet.



En konstgjord liten damm. Icke, sa Nicke.



Bävrarna har varit framme. Och de är smartare än parkvakterna:



Hi, hi. Jag gillar när djuren vinner.

Och så lite konst:



Lasse har filmat några av alla nerfarter i alla fyra systemen. Han hyrde en kamera och fäste på hjälmen. Idag var det dock inte helt lätt för snön var för mjuk och det blåste för mycket på toppen. Men han var glad ändå.

Mig höll han på att skrämma slag på när han kom hem och klev in med hjälp och googles! I denna värme. Men han skulle filma inomhus också.



Nu ska det lagas löksoppa!

Lasse och Maggan delade lift med en professor från Illinois härom dagen. Han berättade för dem att han var 93 år och fortfarande ansvarig för ett projekt på universitetet, trots att han nu valt att bosätta sig i Aspen. Så fort vädret var vackert åkte han skidor, vilket han älskade. Han hade haft ont i knäet för 40 år sedan, men det hade gått över. Hans älskade fru dog för 14 år sedan och han hade sörjt henne djupt under sex år. Sedan hade han bestämt sig för att gå vidare i livet och nu hade han träffat en ny kvinna och de var mycket lyckliga tillsammans! Vilken härlig förebild.




Rosorna jag fick av Lasse på min födelsedag. När de efter en veckas prunkande och doftande böjde sina huvuden, knipsade jag av dem och lade dem i en skål, på Maggans inrådan. Så vackert det blev och ett sätt att förlänga deras liv och min glädje. Tack Maggan!

Ensamma igen, Lasse och jag, efter en synnerligen trevlig vecka med Maggan och Leif. Tänk att Maggan och jag träffades när vi jobbade som projektledarassistenter på Brindfors annonsbyrå, 1983. Vi var tre stycken som alltid hängde ihop, Maggan, jag och en Maggan till (vi saknade er här, Maggan H!). Sedan fick vi våra första barn med tre veckors mellanrum, slutet 86, början 87 (min Ville).

Vi gjorde en utflykt till Aschcroft, en spökstad en mil västerut. 1880 bodde här 2000 personer och staden hade fängelse, skola, kyrka, hotell och inte mindre än 20 barer! Fem år senare tog silvret slut och kvar var bara ett gäng ogifta gubbar varav den sista dog i slutet av 30-talet. I dag syns bara resterna av några hus på en förunderligt vacker plats. Här finns fina längdåkningsspår.














På vägen dit såg jag en liten gård att drömma om. I en dal, omgiven av berg och med en liten sjö framför.



Och så såg vi först en varg:



Och en liten bit längre ner, en räv:



Båda låg och spanade ner på vattnet i bäcken. Kanske efter fiskar eller fåglar eller vad det nu kunde vara. Härligt i alla fall med det vilda, så närvarande. Jag älskar Aspen med omnejd! Åk hit! Ni kommer inte att ångra er och det är lika underbart vinter, vår, sommar som höst.

Lunch intogs på Main Street Bakery. Tuna melt för Lasse och chicken noodle soup för mig. Eftermiddagen har vi tillbringat i solen på terrassen. Nu styrkepromenad för mig. Lasse vilar knäet. Kram...

Om ni tycker det blir tunt med bloggandet nu beror det på att jag skriver som en toka. Nu ska mitt långa bokprojekt avslutas - hoppas jag. All energi går till detta just nu. Men, jag har idag också pulsat långt upp på berget bakom huset, längs en stig. Underbart. Hela tiden följd av bruset från bäcken. Sedan hoppade jag nerför som en bergsget och blev så övermodig att jag slant och höll på att glida ner i bäcken. I sista sekund fick jag tag i ett träd. När jag halvsatt i snön, hörde jag ljud bakom mig. Det var några andra vandrare, men innan jag såg dem, gick jag igenom i huvudet vad Lasse hade lärt sig i Whistler om vad man skulle göra om det kom en björn. När vaknar de och kommer ur sina idén?

Maggan tror att jag kommer att ha dunderkondis när jag kommer hem efter en månads promenerade i Aspen. Mitt blod kommer vara proppfullt av röda blodkroppar.


Ikväll avskedsmiddag med Maggan och Leif. Kött från The roaring fork valley, sallad och ostar från trakten. Och så fuskpommes som Tom har lärt mig. Den där man kokar, skakar och sedan steker i olja i ugn.

Leif fyllde år igår! Hipp, hipp, hurra! Vi firade med bubbel och japanska läckerheter på Matsuhisa, Per Gessles favvisställe kan jag meddela i alla hemlighet. Kan också viska att han inte alls är snål, som Robert Gustavsson hävdar.

Matsuhisa är super. Hans filosofi: I wish good food brings more happiness into the world. Jag kan inte annat än att hålla med.

Idag gjorde vi en liten utflykt till klostret i Old Snowmass. Ett riktigt ranchkloster i en dal omgiven av berg och total ödemark - ljuvligt. Skulle kunna tänka mig att bli munk, om jag fick bo där. Ett par månader i alla fall. Det måste vara ett av världens vackraste ställe, hem för 8 benediktinermunkar. Köpte honung som de tillverkat. Glömde fota, men här kommer en bild på motsatsen:



Lunch i Carbondale på en riktig cowboysaloon där stammisarna hängde i baren, drack skummiga öl och där jukeboxen spelade rock. Burgare tillagade på gräsuppfödda Carbondalekor - mums, serverade av rediga servitriser i min ålder - trevligt.



Kolla golvet! Trampat av många cowboys sedan slutet av 1800-talet. Då fick de lämna revolvrarna till bartendern!

"Livet på en pinne", sa Leif. Våra vänner Maggan och Leif är två människor som verkligen njuter av livet. Härligt!

Precis när jag kommit ut ur skogen efter att ha gått upp The Rio Grande Trail kanske en kilometer så kom en örn svävande ovanför mig. Mäktigt. Den cirklade en bra stund över mitt huvud mot den knallblå himlen. Jag säger som John Denver: "Jag tror jag skulle vara en fattigare man (kvinna då i mitt fall) om jag aldrig sett en örn flyga. Rocky Mountain High, säger jag bara. Lyssna och ta er till Aspen en stund.

Lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=OwARpaKHx_w&feature=related

Så här skönt hade Maggan och jag det före middagen.



Det snöade och där satt vi - ljuvligt. Sedan blev det vitlökskyckling (gå in på Tasteline så får ni receptet), ungspotatis och sallad med tunn, färsk sparris från Kalifornien.

Under middagen pratade vi om att förlåta. Det är svårt, men så förlösande att förlåta dem som vi tycker har sårat oss mest. Pröva!

I går var det min födelsedag och jag älskar att fylla år! 52 år och det känns som en mycket bra ålder. Jag blev först uppvaktad, svensk tid, med rosor och i morse, amerikansk tid, med en dukad skärbräda, ett konstgjort amerikanskt ljus, ros i glas, en kopp café au lait och väldigt vackra örhängen. Underbart!

Våra vänner Maggan och Leif är nu här och hälsar på, hjälper till att fylla tomrummet efter barnen. De och Lasse var uppe i backarna och jag firade min dag med skrivande och skogspromenad. Vädret kunde inte vara bättre. Solen strålade från en klarblå himmel, takdropp och fortfarande kritvit snö på marken.

I eftermiddagssolen bjöd sen Maggan och Leif på champagne på terrassen - gotti gotti.

Jag känner mig så fylld av tacksamhet för allt jag får vara med om, den här dagen och alla andra.



Och stort tack för alla mejl, sms och facebook-hälsningar från när och fjärran.

I går var huset fullt av barnen, idag har de åkt. I skrivande stund sitter de på Chicagos flygplats och väntar på flyget till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Jag saknar dem så att det hugger till lite i hjärtat då och då.
Kul hade de i går kväll i alla fall, kanske lite väl kul för vissa. Det var gatufest nere i Aspen med öltält och på scen spelade Vampire Weekend. Ölen kostade 3 dollar styck! I say no more.

De var alla överens om att återvända till Aspen - det är en besjälad plats på denna gjord, för alla. Inte bara för kändisarna. Tom sa också: "USA är ett undervärderat land att resa till." Det har han verkligen rätt i. Det finns så mycket vackert att se och så mycket roligt att göra. Och jänkarna är så trevliga.


På flygplatsen. För övrigt har jag hört att det är den flygplats som har flest privatjetar i världen. Flygplatsens inredning går i tema "aspen trees" (populus alba). På mattan ser ni löven på dessa aspar som inte är några aspar utan en egen sort som liknar våra björkar, men ändå inte.

 

Inte så glada över att fara hem.

Efter snö kom sol - och Aspen är så vintervackert som det någonsin kan bli. Tom och jag tog först en skogshike och sedan en citypromenad. Tur att någon hade trampat stigen före oss. Tar man ett felsteg är det mer än en meter djup snö att hamna i, men vi klarade oss och njöt.





Sedan besökte vi anrika Jerome Hotel, byggt 1889 under Aspens silvergruveboom.





Detta är hotellets ballroom där Paris Hilton hade sin nyårsfest. Bara så att ni vet. Till vardags är det frukostmatsal.





Lovely!

Sedan åt vi lunch i baren och Toms tryffelpommes were "to die for", som min vän Agneta U brukar säga.



Mackan är en Philly steak cheese, god den med, sa Tom. Jag åt en Caesarsallad, jag vet jag upprepar mig, men de vet hur man gör en riktig sådan här i Amerikat, allt som oftast i alla fall. Och då är det så gott.

Det droppade från taken och bilarna hade istappar under sig.




Operan som nu både är scen och bio. Och turistbyrå!



Restaurang Pacifia - trevligt fisk- och skaldjursställe.



Till sist hamnade vi som vanligt på Main Street Bakery - favvisfik. Dock var vi ståndaktiga och tog bara varsitt jätteglas med grönt te och insöp den charmiga miljön och dofterna.



Vårt underbara, härliga, tokiga Aspenhus.

Efter en veckas strålande vårsol vaknade vi till ett decimetertjockt nytt lager snö.

Det är skidledig dag idag för alla och vi ska snart styra kosan till Carbondale för en second hand-shopping-runda och kanske varsin burgare på Fat Belly Burger.
Innan jag gör mig i ordning vill jag bara visa en bild på det absolut godaste chocolate chip-kakan jag ätit i hela mitt liv. Nedförd från Snowmass under Lasses tröja. De bakas av två gubbar på Up 4 pizza, varav en vid namn Lund - i förnamn, som var svenskättling. När man köpte kakan på berget serverades den aningen varm så chokladen rann ut. Dessutom har de pizza som tydligen var i världsklass, familjens pizzaexperter var eniga. Kanske måste jag ändå spänna på mig ett par lagg...

Knallblå himmel, sol och så varmt att man kan skotta i bara långkalsongerna. Det är Lasse som håller på att gräva fram hela däcket framför huset (fotoförbud råder dock). Allt mer kommer fram under snötäcket också bara genom att snön smälter i vårsolen. Nu kan man tydligt se en unicorn sticka fram huvudet lite längre ner i trädgården.

Jag åt lunch nere i stan idag i ekorestaurangen som ligger ovanpå bokhandeln som bara den var helt ljuvligt gammaldags med mörka trähyllor från golv till tak, blommiga heltäckningsmattor på golven och med läderfåtöljer att sjunka ner i med en bok. Sedan drack jag grönt te på det intilliggande trevliga bargerifiket och skrev mejl. Nice.

I kvällssolen blev det hamburgergrillning. Mumsi mumsi.

Kors och tvärs igenom och omkring Aspen löper olika vandringsstigar. Längs med stans olika bäckar och floder springer och promenerar folk med sina hundar. Vid varje så kallad påfart sitter en låda med gratis bajspåsar och koppel. En hel binge med färglada koppel och det är bara att ta ifall man har glömt sitt. För på vandringslederna råder koppeltvång. 2000 dollar i böter ifall polisen kommer på syndaren. Bra, tycker jag. Det vore något att införa i Vasaparken. Tipsa en politiker - ifall ni känner någon.





Kidsen och Lasse har haft ännu en fantastisk soldag i backen. After ski hade vi i kvällsolen utanför huset.
Utsikten från terrassen i motljus:



Ljuvligt va? Jag säger som John Denver. I was born i Colorado when I was 51 years old. (Han var 28) Ikväll ska vi gå

och äta ribs på Aspens klassiska revbensspjällställe: Hickory Ribs

Hickory House Ribs

Kan man gå på även om man inte åker skidor. Jag snabbpromenerade och mötte upp med skidgänget som var helt lyriska över dagens åkning. Vid middagen, pasta med krämig champinjosås, pratade de om vad som var bäst med Aspen. Och det var: Tomma backar, inga liftköer, härligt väder och mycket vänliga människor.


Ville - vi saknar dig!

Vi kan alla rekommendera denna plats på jorden oavsett om man gillar skidåkning eller ej. Och så spanar vi efter kändisar. Tom och jag såg en vars namn vi inte kan komma på på Market place, men han har spelat maffiagubbe i många amerikanska maffiafilmer, så det så.

Halvsoligt och blåsigt så vi åkte alla till Basalt - en får sitta i bagageutrymmet, kidsen turas om. Trivsam promenad längs de gamla husen och riktigt god lunch på Basalt Brasserie, knökfullt med folk. Jag valde en utmärkt caesarsallad och en bloody mary (virgin), ungdomarna åt hamburgare och Lasse någon slangs långkokt jättemör grisdel med pommes.



Tom i svart, Sofie i blått.







Malin i rosa och Charlotte i gult.

Man lär sig verkligen nya saker varje dag. För tre dagar sen gjorde jag en jättegod pesto, basilikan är härlig här, stora blad och kraftig! Lasse och jag lät oss väl smaka till lite linguini. Dagen efter klagade Lasse på en konstig metallsmak i munnen, men det trodde han berodde på en dålig kinaräka han ätit dagen innan. Och så igår kväll kände jag en mycket underlig bitter smak i munnen. Och i morse i min ensamhet började jag verkligen fundera på om jag höll på att bli sjuk. Jag googlade lite snabbt på "bitter smak i munnen" och döm om min förvåning när jag direkt fick upp en massa om pinjenötsförgiftning! Det hade jag aldrig hört talas om. Det handlar alltså om skämda pinjenötter, tror forskarna. Man kan inte känna det på smaken, inte heller på doft eller utseende, utan det märkar man just på den bittra smaken som lär sitta i 2-5 dagar, ibland längre. Tack och lov är det inte farligt, bara obehagligt.
En del forskare tror också att det kan bero på olika arter av pinjenötter. Läbbigt i alla fall. Det är som att ha en malörtskvist långt bak i munnen. I och för sig gillar jag beska - men inte i den här formen. Intressant va?

I alla fall hade Lasse och ungdomarna härligt i backen. Nu sitter de där upp i långkalsonger med sina datorer och uppdaterar sig på Facebook. Trötta, glada och med skidbränna i ansiktena.





Lasses favoritbacke:



Adam's Avenue alltså.

Nu handla. Tidigare räckte ett paket bröd en vecka, en flaska juice likaså och osten fick Lasse och jag påminna oss att äta upp innan den blev för gammal. Efter två frukostar är allt i princip slut, så nu är det bara att bunkra igen. Jag har alltid älskat känslan av barn som äter - det får mig att känna mig rik på något sätt.

Efter 29 timmars resa är de äntligen här. Det tog lite längre tid på grund av ett missat flyg från Denver till Aspen och 4 timmars bussresa istället. Tur att vägen hade öppnat igen efter de nedfallande bumlingarna. Annars hade vi väl suttit och väntat på dem ännu.

Idag kom dessutom våren till Aspen och de fick strålande sol och knallblå himmel i backarna.



Tom, Sofie, Malin och Charlotte. Ville - varför är du inte här? Vi saknar dig!

Efter skidåkningen var vi i Carbondale och hälsade på två glaskonstnärer - varmt och trevligt.

Efter chilin är vi alla proppmätta och sömniga. Men den var mums filibaba. Adjö.

Det har snöat hela natten och en glad Lasse kom precis hem från dagens skidäventyr i lössnö. Här är nästan lika tomt i backarna som det var i Whistler innan OS (Ingrid E - om du läser, hur var det nu med före och innan? kan aldrig lära mig). Lasse har nu kört igenom Aspens fyra skidområden, Aspen, Aspen Highlands, Snowmass och Buttermilk. Buttermilk, låter inte det ljuvligt, där skulle till och med jag kunna tänka mig att åka.

Utsikt över Maron Valley:



Utsikt från Buttermilk mot Aspen och Aspen Highlands.



Buttermilk och här åkte han:



Och här åt han en hot dog:



Själv började jag dagen som vanligt med att läsa och svara på mejl - I love it! Sedan gjorde jag en chili som nu fyller hela huset med kryddiga härliga dofter. Den har nu puttrat i snart 6 timmar, högreven faller i bitar.



Till det ska serveras majsbröd, som jag snart ska baka, sour creme, färsk koriander och sådan där gul amerikansk cheddarost. När barnen kommer!!!
Och så har jag skrivit förstås ett par timmar. Det går lätt här, jag tror det är för att Aspen är så nära himlen. Kanske börjar jag se slutet på mitt skrivprojekt. Vi får se. Det har en tendens att ta nya vägar när jag minst anar det.
Att få sitta i det här vackra huset och skriva, omgiven av vit snö, vita aspen trees och bara höra vindens sus och takdropp - det är en nåd.

Marcys hus är som ett mycket personligt och trivsamt konstmuseum. Överallt finns det vackra saker att vila blicken på. Det är en underbar blandning av Herbs, så hette Marcys man, träkonst, affischer, oljemålningar, familjefoton, vita djurskelett och blåst glas. Men man behöver inte tassa runt och vara försiktig, det är konst att titta på, ta på och glädjas av. Det känns som om det inte finns en pryl som inte betyder något, som inte varit en dyrbar gåva eller ett reseminne.

Likaså är det i trädgården. Lasse som redan börjat att smycka Bjäreträdgården med loppisfynd får massor av inspiration, säger han. Det ska bli spännande att se vad det resulterarar i.

Se här och njut av en bråkdel av Balderson's samling:

Min favorit:













Lasses favorit:

Lasse skottar fram ett trädäck i trädgården. Jag sitter i solen på balkongen och skriver till er. Det droppar från taket. Några barn skrattar en bit bort. I övrigt har skidåkaren varit uppe och testat Aspen Highlands och hikat på bergskammar och annat spännande. Branta backar så det förslår.



Men lite vila har han också hunnit med:



Medan jag powerwalkade ner till byn och tillbaka. Härligt vackra stigar längs med forsande bäckar.



Nu blir det snart bubbel i hot tuben och sedan vild lax med sparris från Kalifornien. Och kanske en film. Det finns en filmkanal här, tack och lov, för amerikansk tv går inte att titta på, reklamen är bara för mycket.
På torsdag kommer nästan alla våra bara - jag längtar! Synd bara att Ville inte är med. Han är så upptagen som prokurator på Göteborgs nation i Lund.

PS. Vägen till Denver är stängd sedan två dagar på grund av rock slides. Stora bumlingar hade rasat ner på vägen.  Ännu vet man inte när den öppnas. Några andra vägar finns inte så här års, så är det här. Intressant.

Bra dag. Upp 6.30, yogade, drack te, skrev i 3 timmar. Skidåkaren Lasse, som nu bara njuter av att ha roligt i backen och inte arbeta, tog skidledigt på grund av det myckna snöandet och därmed noll sikt. Vi åkte till lilla närbelägna staden Carbondale för att titta och äta lunch. Roligt med dessa städers namn. Det fascinerar mig. De berättar ju så mycket. I Carbondale hittade man karbon, vad nu det är för slags mineral, och grannstaden heter Basalt, också det någon mineral.
I alla fall så var Carbondale jättegulligt och en kontrast till det lite finare Aspen (som fått sitt namn av alla vita och vackra apen trees som växer här).

Vi åt god lunch i gamla bysmedjan:



Promenerade längs Main street



och tittade i trevlig bokhandel med sovande kattsystrar i soffa och Lasse fyndade på en second handbutik. En skjorta för 1 dollar och en gräshoppa "Grüner" för 2 - den ska till Bäckatorp.



Jag blev lycklig över en lite ekologisk butik och köpte härliga mörkt röda tomater, avokados, nötter och frön.

När vi vaknar ser vi bergen i Aspen genom stora fönster, så underbart.



Lasse och jag var ju i Aspen i somras och fell in love. Därför är vi nu tillbaka. Detta ljuvliga, energifyllda och personliga hus som vi bor i kom till oss på det där härliga sättet som saker gör när det är meningen. Lasse höll på att leta ställen att hyra på nätet. Jag tyckte de såg trista och fula ut och bad honom fortsätta. Jag berättade för honom om min dröm om att bo i ett hus som låg lite utanför staden, omgivet av skog och med utsikt över bergen. Jag drömde om en amerikansk cabin med mycket trä och sten, där det är så där vackert amerikanskt , inte så där lyxigt och plastigt, utan genuint på något sätt. Tiden gick och på nätet fanns det inget. Så blev jag bjuden på en tjejmiddag på Bjäre hos min nya vän Bissa. Där var också nya vännen Barbara, som kommer från Denver. När jag berättade för henne att vi letade ställe i Aspen utbrast hon: "Oh, you have to stay in my best friend Marcy's house". Ja, och här är vi nu.





Jag har inte träffat Marcy, men hon måste vara en underbar person, det känns i huset. Hon och hennes man köpte denna cabin på 60-talet. Och har byggt till i olika omgångar. Han finns inte bland oss längre, men han var snickare och byggde själv. Dessutom var han träsnidare och huset är fullt av hans svarvade alster. Marcy fick en present han själv gjort varje gång hon fyllde år. Dessa saker är hennes mest värdefulla. Se hyllan bakom matbordet.



På en affisch i vårt sovrum står följande:

If you bring forth what is within you, what you bring forth will save you. If you do not bring forth what is within you, what you do not bring forth will destroy you. Jesus

Marcys make lät kreativiteten flöda och resultatet glädjer mig och Lasse nu.

Vilken fantastisk resa på cirka 225 mil. Vi lämnade det ljuvliga Campbell house i ett vårigt Eugene, 13 grader varmt och med blommande magnolior, påskliljor och björkar med musöron.



Sedan for vi längs den slingrande McKenzie-floden och smala gröna dalar med betande hästar för att 1,5 timme senare nå passet vid Mount Bachelor där marken och bergen var täckta av snö. När vi rundat passet förändrades landskapet totalt. Då kom vi över till en platå vid supersöta cowboystaden Sisters och där var det snöfritt, prärie och 13 grader igen. Där fick det bli en capuccino i solen vid det söta lilla kaffeståndet. Snacka om att USA fått en ny kaffekultur!





I bakgrunden syns bergen de tre systrarna. Breathtaking. Återigen blev jag så fylld av ödmjukhet över vår vackra jord och all denna vidunderliga natur får vi gratis. Det är bara att fylla lungorna och njuta. När man reser genom USA ska man ha tid och inte åka motorvägarna vilket är deprimerande, men så fort man bara väljer en lite mindre väg så uppenbarar sig de mest fantastiskt vackra och spännande landskap. Små städer med kaféer (med kaffe tunt som vatten) som för en tillbaka till 50-talet. Härliga och ytterst vänliga människor!

Jag blev också så ödmjuk över att tänka på de första pionjärerna som tog sig över dessa vidder. Resan Eugene, Bent, Burns, Bosie, Salt Lake City följer den första vägen, The Oregon Trail, som de första vita tog med sina hästar, mulor och vagnar. Ofattbart hur de klarade det. Vilket mod!



Tanka!, stod det på en skylt när man lämnade Bend. Tack och lov vände vi och gjorde så för sedan var det 16 mil utan en mack. Två nedlagda sådana och någon ranch här och där. Annars inget, och inget, och inget. Bara några svarta biffkor och en liten chipmunk (Piff och Puff) som ilade över vägen. Och storslagen natur, ibland nästan månliknande, och vägar som aldrig tycktes ta slut.









Och nu är vi i Aspen. Men mer om det får ni i morgon. Kram.

Kommentera, kommentera, kommentera. Då blir jag jätteglad. Jag ser ju på statistiken att ni är där...

I kväll är vi i Eugene där jag pluggade ett år för 30 år sedan. Märkligt nog kände jag knappt igen mig, känner mig lite förvirrad över det faktiskt. Var jag verkligen här i ett helt år och vad gjorde jag? Jag pluggade enormt mycket, det minns jag. I Uppsala kunde man gömma sig bland många, här ställde de personliga krav på mig, vilket gjorde mig helt chockad, men mer då. Jag kände igen ett vitt viktorianskt hus, där det låg en fransk restaurang då, nu en pub. Typiskt mig, jag minns inte var jag själv bodde, men jag minns krogen där jag typ två gånger njöt av europeisk mat.

Vi bor hos Myra på Campbell house bed & breakfast och har ätit på Adam's Place - helekologisk krog! Jag åt en helt ljuvlig sheep heards pie (Tom och Sofie - ni skulle älskat den) och Lasse en klassisk pot roast där köttet kunde skäras med sked, gräsuppfött förstås. Det var här i Eugene som jag fick upp ögonen för det här med miljön, det minns jag i alla fall. De var tidiga här. Pratade om eko innan vi ens visste att ordet fanns.



Någonstans här bakom bodde jag i ett studenthus.



The Cambell house. Myra bjöd oss på fantastiskt gott syrah från Oregon där vinproduktionen har exploderat sedan jag var här senast.

Vårt rum - supermysigt. Små stegar av trä upp till sängen. I love it!

Som jag skrev i min krönika i SvD i lördags finns det vissa platser som får ens hjärta att klappa lite hårdare. Efter 5 timmars resa varav 4 genom total ödemark nådde vi igår vårt mål Tofino. Trots att det öste ner under hela vår vistelse blev jag helt förälskad och Lasse likaså. Det är en gammal hamnstad som ända fram till slutet av 50-talet inte kunde nås annat än via vattnet. First nations har ju bott där i tusentals år och de första vita kom i slutet av 1700-talet. På slutet av 60-talet hittade hippiesarna dit och människor som sökte ett alternativt sätt att leva, bortom det mesta. Fram till 2000 var det ett öde ställe om vintern men nu har ett par resorts gjort att människor åker hit året runt. Hippiesarna har blivit äldre, men finns kvar och nu kommer också surfare från hela världen för att utmana vågorna som kan bli många meter höga vid storm. Ett litet hippiehus med grånad hippie inuti.



Hur som helst är det så ruffigt och charmigt, helt befriat från McDonalds och alla andra snabbmatkedjor, bara det en njutning. Däremot kan man köpa nyfångad Dungeress crabs i hamnen. I vattnen utanför passerar tusentals valar på väg från Mexico till Alaska. Och när våren kommer och björnarna vaknar söker de sig ner till vattnet för att fånga krabbor och annat mumsigt.





Tofino ligger på en liten smal halvö vid kanten av Stilla havet. Naturen består av fantastisk regnskog och mängder av vilda djur. Tack vara miljökämpar och first nationsbefolkningen har mycket av denna alldeles unika natur bevarats.

Nu bodde vi på Wickaninnish Inn, mycket vackert ställe öppnat av Tofinos doktor och drivs nu av hans son Charlie. Inte lika personligt som Sooke Harbour House, men så vackert. Byggt i trä och sten med utsmyckningar av first nations och lokala hantverkare. Stora fönster ut mot träden och stranden.



Vi tog en långpromis längs med havet och tittade på surfarna och vågorna. När man ser trädbumlingarna på stranden förstår man vilken kraft som finns i vågorna. Det hade varit tsunamivarning dagen innan vi kom, men nu var det relativt lugnt.





Nätt liten stock, eller hur?

I alla fall blev vi så förtjusta och insåg att det finns så mycket att göra och att se att vi bara måste tillbaka. Kanske nästa sommar och då stanna länge. Paddla med first nationsfolket, äta krabba, vandra längs havet, besöka varma källor, grottor och åka sjöflygplan till de orörda öarna utanför, varndra i regnskog och njuta av tystnaden.

För mig är just tystnaden och orörd natur höjden av lyx.

Ett av dem är definitivt Sooke Harbour House på Vancouver Island, 30 minuter nordväst om Victoria. Det är ett ganska litet och mycket personligt hotell alldeles vid kanten av Stilla havet. Huset köptes av Sinclair och Frederique Philip för över 30 år sedan och var då ett bed & breakfastställe. Nu har de skapat ett av Nordamerikas ljuvligaste get aways och driver en  fantastiskt bra restaurang. Sinclair är ordförande i Kanadas slow food rörelse och vurmar för säsongerna och det närproducerade.
Det är lyxigt, men inte tråklyxigt, det är mycket mer personligt än de flesta hotell jag bott på i mitt liv. Sinclairs passion för trädgården, allt går att äta som växer där, och för mat i kombination med Frederiques näsa för inredning och konst är en sagolikt lyckad blandning. Väggarna i huset från början av förra seklet är fyllda med lokal konst, mycket från ursprungsbefolkningen. Rummen har fantastisk utsikt över havet och i morse stod en häger på en av stenarna invid stranden och fem havsuttrar sprang omkring bland stenarna. Sälar simmade med tusentals sjöfåglar.

Att kunna sova med balkongdörren öppen och höra vågorna - det är för mig den vackraste musik och höjden av frid och lyx.

Igår kväll hade vi middag med ägarna och åt det bästa av vad Sooke med omnejd kan erbjuda just nu: pilgrimsmusslor med bland annat nässlor, lammfilé med jordärtskocka, rockfisk med rödbetssås och ostar från lilla mejeriet Moonstruck - världsklassig get!
Och underbara viner från BC, vilka är svåra att få tag i. Skörden är så liten och de bästa snor krogarna direkt förstås.


Ostronen, små och superfräscha.
Pilgrimsmusslorna med nässelsoppesåsen.

Victoria låg helt öde, som en spökstad, igår under hockeyfinalen. Lasse och jag gick i solen och njöt av den lilla staden. Här några bilder från Fishermans Warf där vi promenerade, pratade med ett trevligt polskt par och mumsade chilidogs. Lasse fick gå in i korvståndet och se på tv:n som satt bakom disken i taket och var på för hockeyns skull. Här ser ni den flytande korvkiosken:



Sådana här sötingar simmade nedanför.



Vad sägs om det lilla gröna, till salu för knappt två millar. I det gula huset bredvid bor en svenska som bott där i 30 år och stormtrivdes. Hon hjälpte till i korvståndet.



Nej då, vi ska inte flytta till Kanada även om det är mycket lockande ibland, för det är så vidunderligt vackert och så urbota trevligt. Svenskan trivdes enormt bra och längtade inte tillbaka ett dugg. Polackerna drömde om att flytta tillbaka, men hade vuxna barn i Victoria så de tvekade.

God mat behöver inte kosta mycket.



Sedan bilade vi vidare till Sooke Harbour House - ljuvligare ställe får man leta efter. På kanten av Stilla havet. Men det ska jag skriva mer om i kväll.
Så här såg det ut på stranden igår när vi kom. Jag kunde sitta en stund och meditera i solen. Om man behöver energi, ska man leta upp det där glittret som blir när solen lyser på havet och låta sig fyllas. Ljuvligt. Och lyssna på vågorna som rullar in.