milenabergquist

Det finns platser jag verkligen vill återvända till. Ojo Caliente är ännu en magisk plats med fantastisk energi. Ett spahotell, byggt kring heta mycket mineralrika källor. Varmt vatten som sprutar ut ur berget. Källorna ansågs magiska redan av Anasazi-indianerna som bodde på berget bakom för några hundra år sedan. Min käre man hade bokat ett rum i hemlighet. Ett stort rum med två breda sängar, mörkgrått cementgolv med inslag av turkos. Tunga tjocka träbjälkar i taket och en klassisk adobe-spis. Först lyxade vi oss med var sin massage. Och så badade vi. Soaked, som de säger på engelska.





Middag på restaurangen - fantastisk New Mexico cuisine: Lättfriterade långa gröna chili som doppades i en lika chilihet vinägersås-typ. Osso Bucco med svarta bönor och en liten tamale fylld av - ja - ännu mera chili, av en annan sort. Så kunde vi inte låta bli att dela på en coconut cream pie - mumsi, mumsi.

Somnade med knastrande brasa och lågorna som kastade sitt sken i taket. I övrigt - dödstyst. Jag älskar tystnaden. Det är dagens dyrbaraste lyxvara.



På morgonen gick jag upp så snart källorna öppnade. Minusgrader och hett vatten. Ånga. Tystnad. Ljuvligheters ljuvlighet. Tack Lasse.

Inte långt från Espanola, mitt emellan Taos och Santa Fe ligger Puye. Där har Hopiindianer bott sedan 1000-talet. Som mest levde här 2000 personer. De högg ut sina hem ur den mjuka stenen. Tre våningar ovanpå varandra. Stigar fanns och så klättrade man på stegar. På bergsväggsidan bodde de på vintern eftersom lä och solen värmde hela dagarna. Om den var uppe alltså. Om sommaren flyttade de upp på toppen av berget - mesa. 



Här uppe fläktade det när det var som hetast och dessutom kunde de se alla kom kom och gick nedanför - åt alla håll. De bodde nära varandra med små, små dörrar, knappt några fönster för att skydda sig mot eventuella fiender som kom för att röva deras barn.

Puye visas idag endast för grupper av Hopiguider. Annars bor de idag bor några mil bort i Santa Clara pueblo. De flyttade allihop ner till Rio Grande någon gång på 1500-talet för att kunna odla mer - utveckling.

Marken är överallt täckt av krukskärvor och det är förbjudet att ta med sig något därifrån. Den som gör det ligger illa till i evigheters evigheter. Nästan alla som genom åren stuligt något har förr eller senare skickat tillbaka stöldgodset. I besökscentrat låg brev från ångerfulla skärvtjuvar. Att leka med The Great Spirit gör ingen ostraffad.

Andrea hette vår guide. Hon var kunnig, trevlig och pratade ur hjärtat. Här visar olika krukor som kommer från olika tider.



Det mesta man undrar över får förr eller senare ett svar. När vi besökte Picuris Pueblo såg vi ju hur det rykte ur kivas, festrum under jord, och jag blev så himla nyfiken. Nu hade en av Puye's kivor restaurerats och vi fick klättra ner.





Magiskt. Här nere hade de religiösa ceremonier endast för män. Idag är både män, kvinnor och barn tillåtna i kivan.




Till för bara några år sedan hade de cermonier utomhus här upp på Puye, men en sommarkväll kom ett hastigt åskväder och blixten dödade två kvinnor. De tog det som ett tecken. Nu blir det bara en och annan dans. Åh, den som fick vara med.

De 19 stammarna i New Mexico dansar inte för att roa turister. De dansar sina urgamla danser av religösa skäl, nu som då. Trots att spanjorerna fick de flesta att bli kristna och "amerikanerna" gjorde allt de kunde för att få dem att sluta, så släppte de aldrig sin religion. Man får besöka vissa danser och då är det oftast fotoförbud och strikta regler. Bryter man dem, åker man ut.

Första dagen vi var i Taos var det Valentine's day. Jag gick ut på måfå för att hitta något till min älskling. Det tog inte lång tid förrän jag hittade Taos Blue Gallery. Skyltfönstret var fullt av vackert hantverk av lokala konstnärer. Bland annat föll jag för en liten naiv gubbe i trä med ljust blå väldigt runda ögon. Han visade sig vara tillverkad av drift wood, vad säger man... Kommer inte på det just nu. Ni hör hur "international" jag är...
I alla fall, gubben var ljuvlig, men inte Lasses gubbe. Jag hittade däremot flera fåglar i trä. De var förtjusande. Jag plockade ut dem, och några andra saker och ställde på ett litet bord för att kunna välja. En av fåglarna var en duva, också med väldigt runda ögon, sa: "Hallå där, får jag följa med till Sweden." Och ja, jag kände direkt att den var Lasses. Det visade sig att alla sakerna jag valt, trots att de stod på helt olika ställen i galleriet, och gubben, var gjorda av samme konstnär, Duane O'Hagan. Allt han gjorde var inspirerat av indianernas primitiva konst. Han hittade saker i öknen, precis som Georgia O'Keeffe, och gjorde fåglar, gubbar och masker av dem. Så intressant, att just hans saker "talade" till mig. Lasse blev i alla fall väldigt glad över fågeln. Den får ju så klart stå inomhus. Inte stanna i trädgården som Lasses andra typ 100 loppisfåglar på Bäckatorp. Dagarna gick och jag kunde inte släppa tankarna på den lilla gubben med det blå ögonen. Så precis innan vi skulle åka, packade och klara, hörde jag den lilla bruna fågeln ropa i mitt huvud: "Jag vill inte åka hela vägen till Sverige, utan min kompis, han med de blå ögonen."
"Jag måste ha gubben", sa jag till Lasse som suckade. Ner till galleriet. Klockan var halv 11 och det öppnade inte förrän klockan 11. "Äsch, det var väl inte meningen", sa jag och suckade.
"Jodå," sa Lasse. "Vi tar en fika så länge." Det gjorde vi på Bent's Café & Deli. Och dagen till ära den här lilla godingen:



Saftig morotskaka med härlig cream cheese frosting.

Bilder på fåglen och gubben kommer så småningom. De ligger nu sida vid sida väl inplastade för resan hem.

Här är några andra bilder från Taos - en av mina favoritplatser på jorden.



Minimalism.



Typisk Taosdörr.



Adobe och viktorianskt i underbar blandning. Spanjorer och britter.



Taos plaza i kvällsljus. Det är just ljuset, det speciella ljuset som lockat konstnärer till området i alla tider.

Här vilar en alldeles speciell energi. Jag har hört många säga att det är en energi som speciellt lockar kvinnor, starka kvinnor. Berget är en kvinna, sägs det också. Det har formen av en kvinna. Lyckas man i Taos så tycker berget om dig. If the mountain doesn't lika you, it spits you right out", som ett talesätt lyder. Under våra 10 dagar i Taos hörde både jag och Lasse olika varianter på samma historia om och om igen. "Jag var bara på genomresa och när jag kom hit kände jag bara att här ska jag bo", "Jag var på besök hos en vän och blev kvar."
De indianstammar som levde där för 1000 år sedan hade matriarkat. Det var kvinnorna som bestämde vilket ändrade sig så småningom när spanjorerna kom. Först kvinnor, sedan män. Kanske dags för både kvinnor och män nu.

Okej, nu undrar ni alla vad skidåkaren tyckte om Taos. Svaret är: Sådär. Taos Ski Valley hade för lite snö och var helt enkelt för litet. Kul på sätt och vis med väldigt brant åkning och toppar att klättra uppför och åka ner. Om man kombinerar Taos med andra små skidorter i New Mexico och ser skidåkandet som ett komplement till övrigt upptäckande - då är det absolut ett alternativ. Inte långt från Taos ligger Red River, Angels Fire, Sipapu...Och det finns backar nära Santa Fe.

Ja, man får många nya erfarenheter när man reser. I går efter att ha skrivit en liten krönika till kära SvD fick jag plötsligt huvudvärk. Det blev bara värre och värre och sedan blev jag sängliggande. Och åt inget på hela dagen. "När du inte äter, då är det något fel på dig", som Lasse sa. Under natten dunkade det så jag knappt kunde sova. Men, efter några liter vatten och ett fasligt spring på toa är jag som ny igen. När jag berättade detta för min nya kompis Susan som bor i Taos sa hon: "Typisk höjdsjuka." Taos ligger ju över 2600 meter och kvällen innan jag däckade var vi och åt middag hos våra andra nya vänner Jane och Pete. De bor i Taos Ski Valley och det ligger ju på nästan 3000 meters höjd. Min stackars kropp klarade inte detta. Jag vet att jag är känslig. "Det är rödhåriga", säger min sjuksystersyrra.
Så kan det vara.

Här är en bild från vår söta lilla casita. Där vi bor alltså.

Idag träffade vi en svensk konstnär som bor här och har ett galleri, Inger Jirby från Kiruna. Vilken personlighet och fantasiskt färglada målningar. Vi fick två ljuvliga affischer som ska hängas på Bäckatorp.
Här står hon i sitt underbara kök i sin casita. Henne kan man också bo hos. Hon hyr också ut några casitas. Mycket vackra.

När vi började närma oss Abiquiú blev jag så berörd att tårarna kom. Jag fick den där starka känslan av igenkännande. Här har jag varit förut. Detta är en plats jag älskar.



Och jag är inte ensam. Många har kommit till New Mexico, förälskat sig handlöst och stannat. En av dem var konstnären Georgia O'Keeffe. Hon kom, blev betagen, åkte tillbaka till New York för att sedan återvända till Abiquiú och Ghost Range 12 år senare. Tyvärr var både hennes hus i Abuqiú och på Ghost Range stängda så här års. Men, jag se området och jag ska ju tillbaka. Jag skulle också kunna flytta hit, köpa mig en förfallen ranch i en dal omgiven av berg.




Nu är det för långt bort från mina älskade barn, min familj och kära vänner. Men man vet ju aldrig. Våra nya kompisar Jane & Pete från Albuquerque (vem kan komma ihåg hur det stavas?) berättade när vi åt middag igår om Janes mamma. Hon har nyligen köpt sig en ranch i New Mexico för att föda upp hästar. Och hon är precis 80 år fyllda!

Vägen genom den här delen av New Mexico kallas Red rock road och landskapet är overkligt vackert i mina ögon. Vilka berg!
"Dead people can't speak, but rocks can". Stod det någonstans. An old indian saying. Till mig talar bergen.








När man reser i USA ska man ta bakvägarna. Det är som att åka tillbaka i tiden och se resterna av det som en gång var. Och hitta pärlor även om de inte är så välputsade på utsidan:





Green Chili - en flerårig vinnare i N M's stora årliga chilitävling. De små friterade bröden heter Sopapilas. Goda. Mysigt hål i väggen med sju bord.



I El Rito finns många hus jag skulle vilja rädda. Ge nytt liv. Hoppas det kommer andra som gör det.



Fast indianerna tror att gamla hus ska dö. När det är dags, precis som människor.

Taos Ski Valley har inte tillräckligt med snö, tycker skidåkaren. Därför far vi till Telluride i Colorado på tisdag i nästa vecka. Mig spelar det ingen roll. Jag hänger gärna med. Nya spännande platser att upptäcka. Skriva går överallt och jag kommer ändå att åka tillbaka till Taos med omnejd snart. Därför åkte vi till Santa Fe en sväng idag. Bara att följa Rio Grande söderut. Frågan var när vi skulle tanka: Vilken pump?



Tyvärr var museet stängt idag. Annars hade det ju varit något för Lasse. För övrigt vann GranTurismo Resumés Entusiastpris igår! Hurra! Beviset på att kreativitet är inte något som minskar med åldern. Tvärtom. Heja gubbar! För er som inte vet så är Gran Turismo Lasses och Gunnar Dackevalls nya tidning. Superfin. Mycket läsning. Välgjord!



Santa Fe är som Taos betydligt rikare storasyster. Rent, elegant, exklusivt och mycket, mycket vackert. God lunch på ekologiska Cafe Pasquals. Fräscht, gott och mycket, mycket trevligt. När kommer något liknande till Stockholm? Jag längtar. Blir lite ledsen när jag läser på facebook att en känd stockholmskrögare, som jag annars tycker mycket om, gör hamburgare av black angus från Argentina. Känns väldigt omodernt. Det finns svenskt kött som är precis lika gott. Dyrare? Ja. Konstigt nog. Det borde vara tvärtom, med tanke på transporten. Men jag äter hellre en dyr svensk köttbit i Sverige och en dyr köttbit från New Mexico i New Mexico en gång i halvåret än billigt importerat kött. Ja, nu blev det en avstickare. Tillbaka till Santa Fe.

Het salsa, svarta bönor, grillade grönsaker, guacamole och grillat gräsuppfött kött från NM.

Nu är vi hemma igen och fullmånen lyser som en lampa på himlen. Den sista fullmånen i Vattumannens tecken och så nära jorden just nu. Och extra nära Taos som ligger på så hög höjd. Samma måne här som hos er. Låt den inspirera er. Mig gör den lycklig.

Sov hela natten - underbart! Att sova gott är en gåva. Upp i gryningen för meditation. Sedan skriva, frukost och utflykt.

Vi åkte till The Gorge - en underbar ravin mitt ute på platån en kvart från Taos. Vi visste att bron skulle komma, men det gjorde den så oväntat att det svajade lite lätt i huvudet några sekunder. Helt plötsligt befann vi oss på bron. Och cirka 300 meter ner flöt Rio Grande, USA:s tredje längsta flod. Svindlande. Det är ett ord som återkommer här, har jag märkt. Vi ställde bilen och gick över bron. En vithövdad örn cirklade en bit bort och på kanten till stupet gick tre bergsgetter och betade från torra buskar.







Och så lunch på Guadalajara Grill - mexikansk grön chili med refried beans och guacamole. Godast var den här lilla söta chilin, när jag väl kommit på att man skulle rensa bort kärnorna först. Först tog jag en hel tugga och det skulle jag inte gjort. Sedan såg jag en kille komma med en hel hög och eftersom han satt bakom mig fick Lasse spana och tala om för mig vad han gjorde med dem. Han rensade och rensade.



Handlade nyskördade rädisor på en Farmers Market. Stor skyltar längs vägen och sedan den minsta marknaden jag sett. Men ikväll ska vi äta färsk spenat och rädisor med salt. Och så varsin biff från trakten men den köpte vi på Cid's. Denna grocery store är som en dröm. Här är det precis om jag önskar att det vore överallt. Nästan allt är ekologiskt. Det som inte är det är i minoritet, inte tvärtom. Och ni skulle se hyllorna med ekologiskt schampo, hälsokost...

I en liten butik nära The Pueblo köpte jag en underbart vacker turkos av en 95-åring indian. Han var lika vacker som turkosen. När vi pratat en stund tog han fram sina gömda gobitar. "I seldom show them these days, but I can see you appreciate this", sa han och med darrande händer packade upp de vackraste och mest delikata arbeten jag någonsin sett. Några tusen dollar...Lasse blev helt svettig och gick ut för att få luft när han såg mig. När jag blivit rik på mina böcker ska jag åka tillbaka hit och köpa ett av dem. Se vilken man! Jag ska gå dit igen innan jag åker hem. Bara för att prata.



Det börjar nu dofta från köket och jag hör pepparkvarnen gå på högvarv. Jag har det bra jag. Ute är det stjärnklart och fullmåne.

Taos ligger på en platå omgiven av berg och är en urgammal stad. Trakten har varit bebodd i mer än 1000 år av Anastazi-indianerna. Sedan kom spanjorerna på 15-1600-talet och kulturerna blandades. På slutet av 1800-talet blev det amerikanskt. Nu är det en salig blandning och ibland är det verkligen svårt att tro att man är i USA. Nästan alla husen är av brun, beige och rosa lera.

I Taos Pueblo, som ligger strax utanför Taos finns 1000-åriga hus och där bor fortfarande Taos indianer. Det är den enda levande indianbyn i USA som både är på UNESCOs världarvslista och klassad som en nationell historiskt värdefull plats. Indianerna, The first Nation, fick tillbaka sin plats och marken så sent som förra året av den amerikanska regeringen. Tyvärr är det stängt för besökare just nu, men jag hoppas att få komma tid som reporter på torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas.

Taos ligger högt på cirka 2600 meters höjd och luften är klar och så enormt syrerik, känns det som. Här finns inga industrier, inga motorvägar. Många idrottare har höghöjdsträning här. Jag kommer att vara kvick som en bergsget när jag kommer hem. För att inte tala om Lasse som åker skidor i Taos Ski Valley på cirka 4000 meters höjd.

Naturen är storslagen och en spännande blandning mellan öken, prärie, skog, hagmark och berg. I dag har vi varit på utflykt i bergen och i den absoluta vildmarken. Det är så svindlande vackert och naturen skiftar så ofta. Röda berg och sedan runt hörnan en dal med fruktodling. Och sedan runt nästa bergstopp total öken täckt av låga salviabuskar.



Strax söder om Taos på väg till Penasco. Det var så brant att Lasse fick för sig att jag skulle ha hjälm. Han tyckte det var lite roligt. Hm.



Mycket litet och charmigt skidområde. Det ligger på vägen mot:



Hela världen finns i New Mexico. En bit bort ligger Cordova och Los Angeles.

Vi åkte förbi små byar som Vadito och Penasco. Intill den sistnämnda besökte vi Picuri's Pueblo, en också mycket gammal pueblo. Vacker, spännande och sorglig på en och samma gång. Fattigt. Så gudomligt vackert åt ena hållet och så skräpigt och förfallet om du tittar åt det andra. Kyrkan var från början av 1700-talet och nyligen renoverad. Ljuvliga naiva altarbilder. Religion för länge sedan påtvingad av spanjorerna.


Kyrkan var tom och ödslig. En kille som jobbade på The register office öppnade för oss. Däremot pågick det saker upp i pueblon. Det rök ur ett hål i marken. En steg gick ner i hålet. Vi frågade byggkillar från en närbelägen pueblo som satt i en bil och åt lunch vad det var och det var en kiva. Ett heligt rum för ceremonier, danser och annat. Förbjudet för turister. Åh, den som fick klättra ner i dessa underjordiska rum, utan dörrar, utan fönster.



På 1700-talet bodde det 300 personer här, sedan dess har antalet gått upp och ner på grund av stamkrig och smittkoppor med mera. Idag bor här fortfarande lika många. Alla bor inte i den gamla delen utan i nyare delar en bit bort.


Aldrig sett så många olika kors på en gång, i snidat trä, metall, pinnar och av sten. Den här mannen stred för sitt land under andra världskriget och kom aldrig hem levande. Men knappast kan man vila på en vackrare plats.

Dessa kyrkor - de är helt bedårande. Här är en i Los Trampas.



Och så till sist den allra vackraste i Chimayó - en sanctuary, helgedom för mängder av pilgrimmer. Nu var det Lasse och jag och typ fem till. Underbart stilla. En väldigt andlig plats som sägs hela människor genom sitt heliga vatten. I kyrkan finns också ett rum med en grop i jordgolvet fylld av helande jord. Lite vatten och lite jord finns nu i min ryggsäck. I den lilla butiken som hörde till kunde man köpa flaskor och burkar att fylla. Det gjorde jag och dessutom köpte jag ett litet kors av plåt och med två turkoser. Tillverkad av kyrkans gamla plåttak.
Tänk er när rosen blommar som klänger vid porten.



Fota inuti fick man inte, men det var så vackert. Dessa naiva färggranna helgon är så glada i alla sin helighet. Det tycker jag mycket om.

New Mexico är fattigt. På grund av det har det aldrig exploaterats på samma sätt som många andra delar av USA. Därav kanske det orörda och det enkla. Och så ligger staten nära himlen. Engergin är hög och lätt. "Jag kom hit från New York när jag var 20 och blev kvar", sa arkitekten som jobbade i smyckesboden intill Rancho de Chimayo där vi åt rancheros huevos och chilistark faitas. Hon blev kvar, som så många andra. Jag skulle lätt kunna stanna är i bergen, vore det inte för barn och familj. Det är en magisk plats på jorden.

Svindlande vackert väder när vi åkte från Colorado Springs, det var där vi övernattade, men det fattade jag inte förrän vi åkte mot Taos. En resa på cirka 4 timmar. Nu gjorde vi oss ingen brådska. Frukost på hotellet med odrickbart kaffe. Detta nödgade oss att stanna på vårt favoritställe. Räddaren vid kaffenöd i USA.
Appelfrittern var Lasses. Eftersom jag inte får äta mjöl på grund av ond mage tog jag bara två tuggor. Mums.

Vidare på till synes ändlösa vägar. Fortfarande i Colorado. Långt borta syns The Spanish Peaks.



Efter passet La Veta stannade vi i Fort Garland och köpte lite salvia och ett armband hos den här indianen. Jättetrevlig kille som satt där och läste och lyssnade på Mozart i sin lilla butik i denna lilla avfolkad håla, vidunderligt vackert belägen. Han berättade att en svensk vid namn Kent hade ett hus här uppe i bergen och att han kom hela vägen från Sweden, en gång om året. Efternamnet kom han inte ihåg. Kent - vem är du?



"Gotta have lots of stuff", som han sa.

Nu är vi framme i Taos och har sovit första natten i vårt alldeles bedårande lilla lerhus från 1800-talets början. Alla väggar är målade i blått, orange, gult och rött. Det ligger på La Loma Plaza, en "settlement" av spanjorer från mitten av 1700-talet. Bredvid vårt hus ligger ett litet kapell. Från de små fönstren ser man bergen. Magiskt!

Idag har jag skrivit och ätit lunch i solen. Och köpt en fågel av trä till Lasse i en alldeles underbar lite butik med konst från trakten. Jag blev liksom fast där i en timme. Damen gav mig alla sina bästa Taostips och ritade kartor på baksidan av vykort. Himmel vad mycket det finns att upptäcka.

Klockan är mellan fyra och fem på natten och vi befinner oss någonstans mellan Denver och Colorado Springs. Jag är klarvaken och för att inte väcka Lasse sitter jag i badkaret och skriver. Det susar svagt från en fläkt annars är det tyst.

Himlen var aftonblå när vi landade i Denver. Solen hade precis gått ner bakom The Rockies i väster och Venus lyste starkt. När vi klev ut från flygplatsen kände jag mig hemma på något sätt. Jag älskar den höga luften i Colorado och ljuset.

Det var cirka 6 grader varmt, ingen snö.

Reflektion: Vi var inte incheckade hela vägen. Bara från Arlanda till Chicago. Där skulle vi gå till gaten för att få våra boardingkort. Planet till Denver var överbokat och flera människor stod upprörda och diskuterade framme vid disken. Stämningen var aningen nervös. Jag är nu mera kolugn vid alla sådana tillfällen. Jag vet att allt är precis som det ska vara och det är ingen idé att hetsa upp sig över något, bara att flyta på. Skulle vi inte komma med så vad skulle det göra... Allt har en mening.

Bakom oss stod ett annat svenskt par i vår ålder. Han var stressad, hon var orolig. De pratade om hur United Airlines kunde fullboka, vad som skulle ske. Han bad henne ta fram det gamla boardingkortet med bagagetagen på. Hon hittade den inte. "Skärp dig!", "Skärp dig nu för fan!", väste han om och om igen med iskall röst. Jag vände mig om. Hon var röd i ansiktet och fumlade i sin väska. Han var askgrå. Så sorgligt att se och höra. Inte gjorde han situationen bättre - tvärtom. Tänk om han lagt armen om henne istället och sagt: "Ta det lugnt lilla gullegumman. Det ligger där någonstans. Allt ordnar sig." Tänk om hon sagt "Tala inte till mig med den tonen. Jag ser att du är rädd, gullegubben. Men allt ordnar sig".

Och allt ordnar sig. Det gör ju alltid det. De behövde inte ens bevisa att deras väskor redan var lastade på planet. Och det vet vi ju att de låter inte ett plan lyfta med väskor utan ägare ombord. Vi kom med. Våra och parets boardingkort låg så fint där och väntade på disken.

Nu börjar det bli lite hårt mot rumpan. Kanske ska krypa ner i sängen igen.