Sitter i ett badkar
Klockan är mellan fyra och fem på natten och vi befinner oss någonstans mellan Denver och Colorado Springs. Jag är klarvaken och för att inte väcka Lasse sitter jag i badkaret och skriver. Det susar svagt från en fläkt annars är det tyst.
Himlen var aftonblå när vi landade i Denver. Solen hade precis gått ner bakom The Rockies i väster och Venus lyste starkt. När vi klev ut från flygplatsen kände jag mig hemma på något sätt. Jag älskar den höga luften i Colorado och ljuset.
Det var cirka 6 grader varmt, ingen snö.
Reflektion: Vi var inte incheckade hela vägen. Bara från Arlanda till Chicago. Där skulle vi gå till gaten för att få våra boardingkort. Planet till Denver var överbokat och flera människor stod upprörda och diskuterade framme vid disken. Stämningen var aningen nervös. Jag är nu mera kolugn vid alla sådana tillfällen. Jag vet att allt är precis som det ska vara och det är ingen idé att hetsa upp sig över något, bara att flyta på. Skulle vi inte komma med så vad skulle det göra... Allt har en mening.
Bakom oss stod ett annat svenskt par i vår ålder. Han var stressad, hon var orolig. De pratade om hur United Airlines kunde fullboka, vad som skulle ske. Han bad henne ta fram det gamla boardingkortet med bagagetagen på. Hon hittade den inte. "Skärp dig!", "Skärp dig nu för fan!", väste han om och om igen med iskall röst. Jag vände mig om. Hon var röd i ansiktet och fumlade i sin väska. Han var askgrå. Så sorgligt att se och höra. Inte gjorde han situationen bättre - tvärtom. Tänk om han lagt armen om henne istället och sagt: "Ta det lugnt lilla gullegumman. Det ligger där någonstans. Allt ordnar sig." Tänk om hon sagt "Tala inte till mig med den tonen. Jag ser att du är rädd, gullegubben. Men allt ordnar sig".
Och allt ordnar sig. Det gör ju alltid det. De behövde inte ens bevisa att deras väskor redan var lastade på planet. Och det vet vi ju att de låter inte ett plan lyfta med väskor utan ägare ombord. Vi kom med. Våra och parets boardingkort låg så fint där och väntade på disken.
Nu börjar det bli lite hårt mot rumpan. Kanske ska krypa ner i sängen igen.
Himlen var aftonblå när vi landade i Denver. Solen hade precis gått ner bakom The Rockies i väster och Venus lyste starkt. När vi klev ut från flygplatsen kände jag mig hemma på något sätt. Jag älskar den höga luften i Colorado och ljuset.
Det var cirka 6 grader varmt, ingen snö.
Reflektion: Vi var inte incheckade hela vägen. Bara från Arlanda till Chicago. Där skulle vi gå till gaten för att få våra boardingkort. Planet till Denver var överbokat och flera människor stod upprörda och diskuterade framme vid disken. Stämningen var aningen nervös. Jag är nu mera kolugn vid alla sådana tillfällen. Jag vet att allt är precis som det ska vara och det är ingen idé att hetsa upp sig över något, bara att flyta på. Skulle vi inte komma med så vad skulle det göra... Allt har en mening.
Bakom oss stod ett annat svenskt par i vår ålder. Han var stressad, hon var orolig. De pratade om hur United Airlines kunde fullboka, vad som skulle ske. Han bad henne ta fram det gamla boardingkortet med bagagetagen på. Hon hittade den inte. "Skärp dig!", "Skärp dig nu för fan!", väste han om och om igen med iskall röst. Jag vände mig om. Hon var röd i ansiktet och fumlade i sin väska. Han var askgrå. Så sorgligt att se och höra. Inte gjorde han situationen bättre - tvärtom. Tänk om han lagt armen om henne istället och sagt: "Ta det lugnt lilla gullegumman. Det ligger där någonstans. Allt ordnar sig." Tänk om hon sagt "Tala inte till mig med den tonen. Jag ser att du är rädd, gullegubben. Men allt ordnar sig".
Och allt ordnar sig. Det gör ju alltid det. De behövde inte ens bevisa att deras väskor redan var lastade på planet. Och det vet vi ju att de låter inte ett plan lyfta med väskor utan ägare ombord. Vi kom med. Våra och parets boardingkort låg så fint där och väntade på disken.
Nu börjar det bli lite hårt mot rumpan. Kanske ska krypa ner i sängen igen.
Kommentarer
Trackback
