Krabbfest och nu Victoria



Vilken festmåltid! Den unge kyparen på Araxi lyckades charma oss in att välja dagens "special", färsk Alaskan king crab. Och det gjorde han rätt i. Den var sprillans nykokt och mjällare än den godaste hummer. Doppelidopp dopp i lite smält smör och så in i munnen. Serverades med citronrisotto och grönsaker. Det enkla är ofta det allra ljuvligaste, om råvarorna är bra. Så gott till en bc sauvignon blanc, lite nötig, lite russin och vackert nästan bärnstensgul.

Nu är vi i Victoria på 6:e våningen på Magnolia hotel med utsikt över hamninloppet där sjöflygplanen startar och landar. Och ja, de vita magnolierna håller precis på att slut ut. Japanska körsbärsträd och forsytsia i full blom. Jag önskar mig så en magnolia till Skåne. Jag har en vän som har en som pratar - det är sant!
Men mer avslöjar jag inte nu.

Nu ska det badas bubbelbad och sedan äta kinesiskt på J & J Wonton Noodle House. Victoria har världens gulligaste lilla chinatown. Bordet är bokat av ordföranden i Kanadas slow food-förening, Sinclair Philip. Han tyckte att där skulle vi äta i Victoria och då lyder vi. Ska bli spännande. Jag säger som Julia Child när någon frågar mig vad som är min passion i livet - food. "I love to eat and I'm good at it. Look, I'm growing in front of you." Alla ni som ännu inte sett denna pärla till film - se den.

Sista dagen i Whistler

Nu börjar åter lugnet lägga sig i byn. Det märks att folk har börjat att åka hem eller åtminstone är på väg. Folk shoppar souvenirer som galna i OS-butiken, en blöt man stod i ösregnet och väntade på bussen med en resväska och framför backen där folk kryllade i solen förra veckan var det snudd på tomt. Kanske lite beroende på regnet också, förstås. Men det vilade en lite melankolisk stämning i Whistler idag.



Marketplace klockan 15.00.

Volontären fick en ledig dag eftersom det inte behövdes så många slippare i slalombacken och tur var det för vädret var uselt. Han har jobbat fler dagar än de flesta och behöver verkligen vila. Så nu är hans uppdrag slutfört.

Vi besökte Lil'vat och Squamish cultural center igen. Åt en god chili och ett fluffigt indianskt bröd och fick en guidad tur runt museet. Roligt att se att deras kultur börjar värderas högre än under de gångna 300 åren.
Inför byggandet av denna mötesplats skulle de bygga några traditionella kanoter. Då visade det sig att det inte längre fanns några indianska båtbyggare kvar. I Squamish hade det inte funnits någon på 100 år och det var 20 år senast någon byggde en kanot i Mount Currie. Som tur var fanns den några gamla män kvar som visste hur man gjorde. Nu har flera stycken unga män utbildats. De gör sina kanoter av ett enda träd. Vilket arbete!
Likaså var det med det traditionella vävandet av plädar i Squamish. De har i alla tider vävt vackra filtar att klä sig i och mattor, medan indianerna i Mount Currie klädde sig i de klassiska skinnkläderna. För bara tio år sedan var hantverket att väva av de vita bergsgetternas ull på väg att försvinna, men nu vävs det igen.





De båda stammarna har alltid levt i fred med varandra, men de har helt olika språk och hade mycket svårt att förstå varandra förr i tiden. Språket liknar inget jag hört eller sett förut. Kanske påminner det en aning om baskiskan med sina x och z. Då och då dyker det upp en 7:a också - märkligt. Nu får barnen också lära sig sitt språk i skolan parallellt med engelskan. Problemet är, enligt guiden, att flera generationer är redan förlorade. Barnen har inga att prata med hemma för föräldrarna kan inte. Bara de riktigt gamla kommer ihåg. Men det känns ändå som det finns hopp för dessa människor som bott här uppe i tusentals år och blivit så förtryckta.

Jag önskar jag hade tid att lära mig mer om deras kultur och andlighet, men det kommer nog.

I kväll ska vill tillbaka till Gordon Ramseys favoritkrog Araxi och äta middag med Lasses trevlige kompis Larry och hans fru Lenette. De bor i Seattle och äger ett företag som gör torkat kött, beef jerkey, som de tuggar på här.

YES!!! CURLINGTJEJERNA TOG GULD. Härligt. Det var den första curlingmatch jag sett, åtminstone sett lite av, medan jag skriver bloggen. Nu kan jag också rapportera var kungen och Silvia är - där! Har spanat efter dem men inte sett röken av dem här i Whistler. 
Speciellt härligt att de vann mot Kanada, för de är så himla kaxiga på TV, reportrarna alltså. Heja Sverige! Nu får de sina medaljer och OS-volontären i soffan gråter. Så sött när en av svenskorna pussade medaljutdelaren av misstag rakt på munnen.




I morgon packar vi

Och tidigt på lördag morgon åker vi ner mot Victoria, huvudstaden i BC. En ljuvlig liten gräddbakelseliknande storstad vid kanten av Stilla havet och mer brittisk än moderlandet självt. Det var här den första engelsmannen landsteg i slutet av 1700-talet. Då var det en riktigt vild håla fylld av indianer, kineser, business- och sjömän, lycksökare och guldgrävare. Ingen annan stad i Kanada lär vara så hemsökt av spöken. När jag och min vän och fotograf Ann Lindberg var där i höstas såg vi inte röken av någon endaste liten ande. Men nu ska jag spana.

Victoria ligger på Vancouver Island så vi tar färja från Tsawassen, någon halvtimmes resa från Vancouver. Resan över tar cirka 1,5 timme.Nog skulle jag kunna stanna här längre, men nu ska det bli skönt att slippa hela OS-köret. Visst har det varit fantastiskt att få vara med om, men det är dags att rulla vidare nu.

OS-volontären är lika trött han och ser fram emot SEMESTER! Nu har det varit 19 dagars stenhårt arbete. "Tur att jag inte visste vad jag gav mig in på", säger han och ler. Mer väderbiten och brunbränd har jag sällan sett honom. Tänk vilken tur att vi inte försöker lista ut vad vi ska få vara med om, då skulle vi aldrig komma någon vart. Att följa pirret i magen, leder alltid rätt ändå även om det inte alltid blir som man tänkt sig.

Mulle, som vi döpt bilen till, har fått ett takbox idag. En svensk sådan. Världen är märklig. I Squamish i Kanada, där Stilla havet möter Coastal Mountains, där hade de bara takboxar från Sweden - Thule. Så vår box blir väl lycklig över att shippas tillbaka till hemlandet igen vår. Det blir en berest box.


Nattskiftet

Telefonen ringde och väckte oss en halvtimme innan mobilklockan var ställd, 01.30. Ägarna till huset har ett nummer som är förvillande likt Whistlers taxi. I tid och otid ringer någon och vill ha en bil. Inte så kul, alltid.

Upp kom vi i alla fall och till backen kom OS-volontären och fick slippa i tung snö och i mörker. 20 tappra slippers kvar av 70 från början.
Idag var det riktigt "Whistler weather" som folk säger med snö, dimma, slask och regn.
Som ni säkert såg så kunde bara första genomföras. Damerna fick stå och vänta lång tid för att få besked. Frusna och nästan lite uppgivna stod de där i snödimman. Lasse tyckte verkligen synd om dem. Förhållanden var bedrövliga. Håller tummarna för bättre väder i morgon. Kul i att killarna vann sprintstafetten.


Lasse på väg till jobbet:



I gondolan 03.00:



Gissa om det var ljuvligt att få krypa tillbaka i sängen efter att ha skjutsat Lasse.


Fascinerande slurp

Här i nordamerikanska kök har de något som vi inte har, nämligen en garbage disposer. Den äter avfall, typ allt som man normalt lägger i en kompost, som potatisskal och äppelskrutt. Sedan trycker man på en knapp och hela zinken börjar brumma och hoppa och man ser att typ en mixerkniv skär ner rubbet på ett par sekunder. Sedan åker det iväg i ett rör och blir till biogas. Fiffigt va! Jag tycker det är kul också att peta ner diverse, fast ibland är jag inte så smart. Påskliljorna som blommat så fint i två veckor började hänga och då körde jag ner dem med stjälkarna neråt. Disposern börja tugga varpå det som var kvar av själva blommorna for runt i världens fart och stänkte frömjöl över hela köket. Så kan det gå. Och så här såg det ut.



Idag regnar det igen, depp dep, och bergen är klädda i dis. Däruppe snöar det. Klockan åtta i kväll ska Lasse ringa slipparnas hot line och få bekräftat om han måste gå upp klockan 02.00. Och jag med eftersom jag är chauffören.

I kväll ska vi gå till Sachi Sushi - så stavas det!!! och äta med några svenskar. En granne ringde igår och frågade om vi ville följa med och det är klart vi ville. Så härligt att bli medbjuden av några vi inte känner - spännande!

Så här såg det ut i byn i eftermiddags:


Regntunga skyar, vartän man ser, någon sol finns ej mera...



Det ser godare ut än vad det är...



Slovenskt resande teatersällskap. Lite kul!

Virtue och Moir - vilken njutning att se

Jag kan inte påstå att jag har haft något större intresse av konståkning eller isdans tidigare. Men att se det kanadensiska paret Virtue och Moir igår ta guld i isdans var en sann glädje. De var överjordiskt samspelta med varandra och utstrålade en sådan vacker energi. Vilken elegans! Vilken kärlek till det de gör! Imponerande. De var som älvor på en äng.

Glömde

De blåklädda OS-volontärerna kallas för övrigt för Smurfs här. Hela byn är full av dem! Hi, hi.

Bara fyra dagar kvar

OS-volontärens äventyr börjar närma sig sitt slut. Han är brunare än brun och rätt sliten. Alla i slip crew teamet börjar bli trötta, flera har åkt hem. Här ser ni hela Lasses team under dagens förberedelse inför damernas storslalom på onsdag. De ska till och slippa på rad för att få bort snön och släta ut hela backen.



I morgon börjar han inte förrän 9.30 - sovmorgon! Bra för på onsdag ska han vara i vid liften klockan 03.00. Det ryktas om att det fina vädret börjar lida mot sitt slut och att det ska komma snö igen. Lasse håller tummarna att så icke blir fallet. Och tittar man ut på Whistler nu så är himlen ljust blå, inte ett moln så långt ökat kan se, berget är kolsvart och backarna lyser vita. Endast pistmaskinernas lyktor blinkar här och där.

Till och med Lasse har fått en medalj idag som tack för trogen tjänst. Fin va? Jag har viftat med min flagga för honom och gett honom en redig puss.



Själv har jag lämnat en krönika som ska in i SvD på lördag och skrivit på boken. Vi har tröttnat lite på att vifta på medaljörer och bestämt oss att bara gå till medaljceremonien om det blir guld. Heja Kalla och Haag i alla fall!!!

Vår i Whistler

Det finns en japan, doktor Emotos, som via forskning visat att vatten som fryser i negativ miljö, till exempel där någon svär åt vattnet eller spelar atonal mörk musik, bildar fula oformliga kristaller. Däremot om man talar vänligt med vattnet eller spelar Mozart så bildas de allra vackraste mönster. Så här såg det ut på balkongen tidigt i morse innan solen gått upp. Det var så vackert. Isen verkar trivas lika bra som vi.



After ski kan man i alla fall njuta av trots att jag beslutat att skidåkning inte är för mig. Långpromenad och till och med lite löpning i skogen längs med Fitzimmons bäck gjorde mig sugen på en black lager från Okanaghan. Det är ett område längre in i BC, känt för sina viner och fruktodlingar.
Lasse var ledig idag, laddade med en rejäl bacon och äggfrukost och åkte över bergen för att kolla på herrarnas Super G. Sedan möttes vi i solen vid Blackcomb-basen - härligt!

Länge trodde jag att det var rädsla som hindrade mig från att tycka om skidåkning, men jag har nu förstått att det istället var rädsla för att anses som knäpp som gjorde att jag försökte och försökte att tycka om det. Det känns jätteskönt att ha accepterat att jag är som jag är och att skidåkning inte är för mig. I alla fall inte utför.

Men njuta av bergen och snön, det tänker jag fortsätta med. Den här ska jag åka om vädret fortstätter att vara fint, gondolan från Blackcomb till Whistler.



Så här mycket folk var det för övrigt som lapade sol och köade för bobsleigh eller vad det nu kan vara nedanför Whistler.



Nu ska det lagas buffalofärsbiffar med sås på svart trumpetsvamp från Vancouver Island och potatismos. Gotti, gotti.

Så bra, jag är superhungrig, imorgon börjar jag jobba mina sista 5 dagar som slipper, känns skönt samtidigt lite vemodigt, men nu hägrar Aspen ;-)
Och lyssna på www.mountainfm.com vi rockar till den stationen varje kväll ;-)


OS-paus och istället Pow wow i Mount Currie

Volontären har en lite märklig ny knöl på ena knät. Fast den pratar vi inte om, säger han. Han bad därför i alla fall chefen att få vara runner idag. Det skulle vara mycket mera stillsamt, trodde han ja. Han fick skida kors och tvärs och upp och ner bland annat med hinkar fyllda med vatten, buntar med nya nät (när de kraschat i näten) och kånka nya pinnar i tjocka buntar över axeln. Han var trött, men mycket solbränd och glad.

Medan han jobbade i Super G-backen tog jag bilen och for till Mount Currie, cirka 4 mil norrut för att besöka Lil'vat nations Pow wow for honoring the olympic athletes. Mount Currie är reservatet för denna first nations tribe. Pow wow:en hålls nu i helgen i den lilla stadens nybyggda gymnastiksal.
En pow wow är en fest då de dansar, sjunger och trummar, klädda i sina traditionella oerhört vackra dräkter. Den mycket slitna staden (de kallar det stad men det är mer som en liten by) Mount Currie måste ligga på en av jordens absolut vackraste platser, i en dalgång, delad av en brusande flod, helt omgiven av höga mörkblå skog- och snöklädda berg.

Jag var nog den enda vita människan där, men ikväll skulle de tyska olympierna hedra dem med sin närvaro. Det var en omtumlande upplevelse och jag blev mycket rörd, fick bita mig i läppen för att inte gråta. Måste sett lite märkligt ut. En hel gymnastiksal full av indianer och så en enda medelålders rödlätt kvinna med ögonen fulla av tårar. De bara tittade på mig lite vänligt och nickade.

Trummornas rytmiska dunkanden gick rakt in i mitt hjärta. De äldre männen i fantastiska dräkter: en med björnskinn på ryggen, en med vargskinn, en med buffalohuvud, en med örnens alla fjädrar. Unga vackra män och kvinnor med färgexploderande kläder. Små flickor och en liten kille med skinnkläder och cowboyhat.

De har sina pow wows för att visa och lära de unga att vara stolta över sitt ursprung, för att hedra sina förfäder och för att skapa balans med moder jord och fader himmel, mellan manligt och kvinnligt. De kallar gud för The Creator of all good. Det gillar jag. Skaparen av allt gott.
Och så tackade de för att de fick leva i sitt land, där de alltid bott, där alla deras förfäder ligger begravda och att vi inte skulle glömma bergens visdom. Fint!

Först av allt kom de färgsprakande unga Grass dancers. De var de som letade upp nya boplatser och dansade ner det höga gräset och välsignade jorden. Sedan dansade alla, sedan kom björnen och vargen. Och så the hand drummers med var sin trumma. Huvudtrummarna satt cirka 8 trummare runt en stor trumma.

Varför blev jag då så rörd tro. För att det var så grundande, så jordnära. Jag tror att jag insåg att de fortfarande är så nära kopplade till naturen runtomkring dem. Vi västerlänningar är så frånkopplade. Vi har glömt att hedra den mark som föder oss, som vi lever av. Och så har vi tappat så många av våra gamla ceremonier, vi har dem kvar till viss del, men vi har glömt varför. Här minns de och låter inte varandra glömma trots att de senaste 300 åren varit tuffa för dem. Nu var gymnastiksalen fylld av Lil'vat folk och andra tribes från BC, gamla som unga, gående och rullstolsbundna. Alla platserna närmast de uppträdande var reserverade för de gamla och sjuka.

Jag fylldes av en sådan tacksamhet att jag fick vara där och bli så starkt påmind om det som är viktigt i livet. Och att allt hänger samman. Vi mår inte bättre än den jord vi trampar. Att visa mer tacksamhet skulle vi må bra av, tror jag.



Grass dancers.


Grand entry när alla dansade in till trummornas dunkande och sång med flaggor.





Handtrummare och björnen.



Alla åldrar är med.

Vad vill vi se?

Hör av vänner och söner och läser på nätet att nu börjar många sportjournalister hänge sig åt "skandalerna", "missarna" och "katastroferna i detta kanadensiska OS. Det verkar nästan som om när de inte kan klaga på de svenska olympiernas "misslyckaden" så letas det efter andra negativa saker att skriva om. Visst har det varit misstag. Människor gör misstag, har alltid gjort och kommer alltid att göra, både idrottskvinnor och män och OS-arrangerare. Vi gör misstag allihop och så lär vi oss och utvecklas som människor. Och vi måste våga göra misstag.

Tänk istället om reportrarna kunde leta efter positiva, roliga, sköna saker att skriva om, förutom de svenska framgångarna. De kunde skriva om det fantastiska landskapet, om öppenheten och vänligheten, om alla 25 000, framför allt kanadensare och amerikanare och en och annan svensk, volontärer som jobbar som tokar, helt gratis för att få detta att gå runt och för att göra det så bra som möjligt för alla som deltager och ser på. Eller om alla möten som sker mellan människor. Tänk islänningen jag träffade igår. När jag vaktade vår topp-plats gick han för att köpa lunch till sig och meningen var att jag skulle gå efter. När han kom hade han handlat en smörgås till mig, för maten höll på att ta slut. Och jag behövde inte betala. En vilt främmande person som blev min kompis för en dag.

Tänk om de istället skulle leta efter allt som kanadensarna gör jättebra i att arrangera detta OS, så skulle listan kunna bli längre än den med alla "felen", enkelt!

Så är det ju med allt. Ser vi glaset som halvfullt eller halvtomt.

För att visa hur vackert det är här så tog jag en bild på väg för att hämta Lasse.



Och ja, han är trött men glad och solbränd! Idag hjälpte de damerna att träna inför morgondagens super-g. Här ser ni dem med tidigt i morse innan träning i SG-backen, Kajsa Kling och Jessica Lindell-Vikarbyn i mitten. Anja vilade idag sin mörbultade kropp. Hon kör stenhårt i morgon utan att ha åkt backen. Vissa delar är ju samma som störtloppet. Lasse tror att hon kommer att vara superladdad.



Så här blå var himlen i dag:



Vi stannar hemma i kväll så att OS-volontären kan ladda ordentligt inför morgondagen och ägnar oss åt lite kycklingsnitzlar, färska gröna böner, färsk svamp och så ska jag pröva ett blomkålsmos jag fått recept på av goda vännen Nanna. Och några droppar av BC:s goda pinot noir.
Jag säger bara HÄRLIGT! Lasse

Anjas glädje härlig att se

Nu gör vi ju inget annat än att gå på medaljceremonien. I går såg vi Anja lysa som en sol. Det är så kul när glädjen skiner ur ansiktet på den som har vunnit en seger, oavsett vilken medalj. Så här såg det ut:



Och så här glada var jag och OS-volontären när vi stod i stand by-kön på väg in. Där är det kul att stå, men vet aldrig vem som står framför eller bakom som man kan prata med. Och pratar med varandra, det gör folk här. OS öppnar upp. Några gulliga kanadensiska snowboardåkare från Kanada tog det här fotot. Och vi plåtade dem med deras kamera.



Så här glada var poliserna som vaktade oss. Det är så festligt med alla dessa poliser från alla delar av Kanada som är här och jobbar. Fascinerande att se alla olika uniformer. Här är i alla fall några klassiska RCMP, Royal Canadian Mounted Polic. Jag såg några till häst också - kolsvarta jättestora hästar - imponerande.



Och nu måste vi dit igen ikväll och vifta den nyinköpta flaggan när Anna Haag tar emot silvermedaljen. Stackars volontären, han börjar bli bra slut nu. Får se om han orkar när jag har hämtat honom från dagens skift.

Gårdagen avslutades på favviskrogen Sachi Sushi. Mr Sachi är vår bästa kompis nu och sticker han till oss små extraskålar med läckerheter. I går tonfisk - rå - med rostade sesamfrön. Här står han och jobbar, sex dagar i veckan. Det är han i blått. Killarna i svarta dunjackor var coacher för japanska backhoppare.



Humor har hans personal också. Mr Sachi utövar här olika OS-grenar.




Mitt livs första OS-tävling och Anja fick medalj!

OS är jättekul! Jag är så glad att jag får uppleva detta. Alla dessa människor som hejar och tjoar tillsammans. Massor av positiv energi i luften!

Först skjutsade jag slip crew 105 till Creekside. Sedan hem med bilen. Och iväg för att ta bussen ner till Creekside igen och damernas kombination. Ljuvlig morgon. Magiskt när solen letar sig fram över bergen. Sedan kunde man välja att ta sittliften upp till målområdet eller gå. Jag gick - uppför i 20 minuter. Sedan var jag varm resten av dagen.
Under störtloppet fick jag stå en bit bakom avspärrningen men mellan tävlingarna trängde jag mig fram till första parkett, inte långt från Lindsey Vonns mamma. Det är hon i vit mössa och solbrillor. Det var innan dottern åkte ur.



Där träffade jag också en trevlig islänning och vi hjälptes åt att passa platsen. Framför mig hade SvT sitt lilla bås och där stod Pernilla Wiberg och sminkade sig.



Och så tog Anja brons. Vilken bravad efter gårdagens flygtur med kraschlandning. Jag stod och viftade allt jag hade med min lilla hemgjorda flagga som jag tyvärr sedan tappade rakt ner i bajamajan. Ny och betydligt flottare med guldknopp dock inhandlad för 3,5 dollar till medaljutdelningen i kväll!

Här några bilder från vinnarnas parad från det ena tv-båset till det andra.



Silvermedaljören Julia!



Vinnaren Maria!

Och sist men inte minst! ANJA!!!


Upp bredvid mig trängdes en hel flock med gul- och blåklädda människor. "Vilka är ni", undrade jag. "Familjen", sa de. Ja, ha ja. Tv filmade dem och där stod jag med min lilla flagga och viftade för fullt. Alla tittade lite konstigt på flaggan. Islänningen sa att jag i alla fall skulle få pris för dagens fulaste flagga. Och nu är den borta, snyft.

Någonstans i vimlet nedan står jag - längst fram hängande över staketet.
Bilden är tagen av volontären när han var på väg ner för att hämta käppar till super-g-banan.



Så här slut var Lasse när han kom hem efter dagens snöfösande.


Skidande poliser finns

Här är en som försöker få en whiskey jack, en fågel som gillar alpina sporter och är jättetam, att komma och sitta på hennes hand. Hon tog en liten paus mitt under damernas störtlopp. Inga bovar i backen idag.



PS. Tältet bakom är course crews. Där är det party varje kväll. De har en egen palm också som de tyckte passar på beachen. Se till vänster.


Äntligen fint väder och Anjas pappa bekymrad

Så blev det allvar till slut. Lasse var i backen tidigt i morse, bra pirrig. Bergen var insvepta i dimma i ottan, men den lättade till allas glädje och det blev en kanondag. Här är han, redo för slippning på riktigt. Jag såg honom i backen på tv mellan åkare 19 och 20. Det var två killar i full speed.





Här ser ni Anja komma och pappa till vänster. Det var innan hon flög som en backhoppare. Han sa till Lasse efteråt att han var bra orolig, men att det nog skulle gå bra. Han är ju norrlänning så han säger inte så mycket, inte mer än nödvändigt. Kanske är han trött på OS-volontär slip crew no 105 som kommer och pratar hela tiden. Nej då, de har blivit nästan som polare.

Nedan ser ni en gammal snowcat som nu agerar högtalare på Vuarnet beach, det är Lasses del av backen. Den ligger en bit nedanför starten, cirka 30 sekunder efter. Spana efter den orangea hjälmen om ni hör något med beach.



I morgon är det damernas kombination och jag ska dit. Mitt livs första OS-tävling. Jag ska ta med min lilla flagga. Hoppas jag får skrika på Anja. Det verkar som om hon mår bra.

Annars var det full fart i byn i eftermiddags. Nu får man nästan köa på gatorna. Det råder en härlig stämning med alla dessa människor från hela världen blandade med idrottsmän och coacher. Jag har också varit på Lillevat och Squamish cultural center - spännande. Skriver mer om det sen.
Nu ska jag tillaga räkor från havet här utanför och en liten risotto.

Jag hoppas det blir gott, men jag är inte orolig, det blir ALLTID gott ;-)

Sämsta vädret hittills och vi har sett Ferry!!!

Roligast idag var medaljutdelningen när Ferry fick sitt guld. Jag tjoade och hade min hemmagjorda flagga att vifta med. Han såg verkligen glad ut och publiken jublade. Betydligt fler svenska flaggor idag än igår.



OS-volontären hade en tung dag med blötsnö i massor.



De har slippat och trampat backar så de är helt slut. I morgon håller vi tummarna för bättre väder så att de kan köra damernas störtlopp. Och i övermorgon damernas super combined - och då med mig som publik. Det är bara 9 dagar kvar nu och 9 tävlingar som ska gå av stapeln i Creekside. Så nu är det lite stressigt i tävlingsledningen. De som kör snowcats och course crew jobbar dygnet runt i princip. 20 procent av slipparna har fallit bort på grund av skador, men vår svenske representant is hanging in there.
Håll tummarna för bättre väder.

Ropen skalla! Heja Kalla!



Taget av Lasse på plats vid medaljceremonien i Whistler i går. Hon var så söt! Lasse plåtade och jag tjoade och skrek: Heja Sverige och så sjöng jag nationalsången med full hals. Folk tittade lite roat på mig, men vadå. Härligt att få känna sig stolt för sitt land. Och inga flaggor eller stora hattar med svenska flaggor på hade vi. Därför fick jag ju låta istället och sträcka upp armarna i segergester och hoppa upp och ner. När vi kom hem konstruerade Lasse en flagga av klisterdekaler och en lång pinnliknande flisa ur ett vedträ. Så nu har vi i alla fall en.

Man får betala för att få biljett till prisutdelningen, men om man köar kommar man in gratis i sista stund och det gjorde vi. Det ska vi göra varje gång en svensk vinner något, har vi bestämt.

Volontären var ledig igår och åkte över bergen bakvägen till tävlingsbackarna för att titta på störtloppet. Den vägen gick det hur lätt som helst att ta sig in till volontärtälten. So much for security. Annars blev vi noggrant scannade för att komma in till prisutdelningen.
Nu har han en hel del kändisar att komma med vid nästa nu-ska-vi-bräcka-varandra-kändisar-middag. Igår åt han lunch med Magdalena Forsberg och hennes kommentatorskollega vars namn Lasse glömt. De var också lediga och åkte lite utför. Sedan åkte han lift med Stig Strand som aldrig hade haft bra väder i Whistler. Men, som ni såg så var det strålande igår. I natt har det snöat ordentligt och nu har det nog övergått till regn. Volontären är på plats, men allt är inställt. Han hoppades att pistmaskinen skulle göra jobbet idag. Från och med i morgon lovar de 11 dagars sol.
Målgården från igår. Inte mycket folk. För dyra biljetter och på grund av att bilvägen från Vancouver är stängd, säger en del. Du måste åka buss. Och det har tydligen inte kommit så mycket folk till BC som de hoppades. Det ligger ju lite avsides om man säger så.

Något som lär vara typiskt nordamerikanskt är den auktoritära organisationen, så även i The Slip Crew team. Ledaren är en iron lady och det hon säger är lag. Ingen protesterar, ingen. Och många av volontärerna är väl utbildade människor med stor erfarnhet av slipping. Lasse som just har lite svårt med auktoriteter får ideligen bita sig i tungan.

Här får ni en bonusbild på mig och de olympiska ringarna i Whistler.




Onyttiga nyheter

Visste ni att Coca-cola är en av de stora sponsorerna? Hela Whister är fullt av coca-colarepresentanter.

Och att i lägret där idrottsfolket bor, The athletes village, finns en McDonalds. Lite märkligt, tycker jag. Ska inte idrottarna äta nyttigt? Mat som bygger kroppen? Undrar om de svenska idrottarna sitter där och mumsar Big Mac. Det ska jag försöka ta reda på. Återkommer i ärendet.

Molnen lättade på eftermiddagen



Så här vackert blev det då. Taget av volontären som haft en lång dag, mest stillasittande. Idag var det pistmaskinerna som fick jobba för att packa den snö som kom i natt och på förmiddagen (ösregn i byn). När jag hämtade Lasse vid fem hade slip crew-teamet fått gå hem. Men de stackars course crew kommer att få hålla på sent till natta. De trampar backarna. Går på långa rader och stampar helt enkelt ner snön.
Nu håller vi tummarna för fint väder i morgon så att herrarna kan pila ner på förmiddagen.

Själv har jag skrivit och varit på bondens marknad (inomhus) och köpt frysta råa räkor och ekoäpplen från BC. Och när solen kom suttit på balkongen och lapat.

Ikväll ska vi gå ut och fira Alla hjärtans dag på Sachi Sushi. Och kolla stämningen nere i byn. Massor av hjärtan skickar jag er alla.

Kul i backen trots kramsnö

OS-volontären sover djupt i soffan just nu. Helt slut efter dagen slippande av flera decimeteter blötsnö. Inställda tävlingar i morgon, men alla försöker hålla humöret uppe. I alla fall course crew. De som har ansvar för nät, säkerhet kring banorna och hjälper till att sätta portar och sådant. De lekte och skojade. Frågan var: Vem fick offra bh:n?







Indianstället var abonnerat för dagen och stängt. Och då tänkte jag, det vet alla redan som känner mig: "Då var det inte meningen." Och så tittade jag i den vackra presentboden i en halvtimme och gick sedan ner på byn. Nu kryllar gatorna av folk. Jag läste att det bor en björn precis under själva gondolan bara en bit upp på Blackcomb. Bara den inte vaknar av stohejet.

Förresten så har de en bra radiokanal här i Whistler som både jag och Lasse gillar. De spelar lite countrysnällrock. Lyssna på www.mountainfm.com
God helg på er kära vänner och släktningar.

Vad vi inte vet gömmer sig i skogen

Det pågår saker här i Whistler som vi inte ser. Lasse har en kollega som vid en stunds friåkning tog en sväng in i skogen och tänkte på så sätt ta sig ner för berget. Plötsligt där bland höga granar satt en militär och riktade sitt vapen mot honom. Han fick följa med till ett hemligt tält och blev scannad och förhörd. Så kan det gå till.

Så bakom skogskanten ni ser på bilden finns mycket mer än pumor och sovande björnar. Här ligger Kanadas superstyrkor och spanar och vaktar. Annars har jag inte sett en enda soldat, vare sig i bil eller på gatorna. Så nog är de hemliga och bra på att gömma sig.



Förresten så är det bättre väder idag. Solen tränger igenom molnen. Jag skjutsade volontären i morse i sedvanlig ordning och har bestämt mig för att ta ledigt från skrivandet. Jag har mediterat och nu ska jag gå till ursprungsbefolkningens hus och ta en guidad tur. Det ska bli spännande. Rapport följer. Både från kulturcentrat och från Lasse. Han hoppades innerligt att damerna skulle kunna träna idag.

OS-invigning nu - Mille reporting live

Ja, nu sitter vi här och gråter, Lasse och jag. Så rörda av detta evenemang. Missa inte invigningen. Speciellt inte början när representanter för BC:s ursprungsbefolkning kommer in och välkomnar hela världen. Äntligen får ett lands minoritetsbefolkning gå först! Jag har i alla fall aldrig sett det förut på någon OS-invigning, men å andra sidan har jag bara sett en förut, men i alla fall. Och de är så fantastiskt vackra i sina dräkter. Kanske blir detta ett steg i rätt riktning för detta lands "First nations" som fortfarande till stora delar lever under helt andra förhållanden än resten av befolkningen. Det är bara att åka en timme norröver för att se det med kristallklar tydlighet.

I övrigt är invigningen en färgsprakade fest som väl speglar Kanadas multikulturella, vänliga och naturälskande folk. Och som också spelar den tillåtande känsla av "högt i tak" som man får här i Kanada.

Nu väntar vi bara med spänning på vem som ska föra facklan den sista biten. Spänningen är olidlig. Det blev inte en, det blev flera bland andra Wayne Gretsky som tillsammans tänder den olympiska elden. Ut ur golvet skulle fem jättefacklor komma, men bara tre dök upp. Det blev bra i alla fall och Wayne förde facklan vidare till nästa olympiad eller hur det nu går till. Ut sprang han i alla fall. Ja, nu åker han bil genom Vancouver. Och det öser ner.


Annars hade Lasse en ledig dag och då for vi ner till Vancouver för att kolla stämningen. Och den var hög. Facklan var på väg genom staden och möttes av hurrarop och protester från Vancouvers hemlösa. Staden har många av dem, det kan ingen undgå att se. Men det gick bra ändå. Facklan tog en annan väg och de hemlösa var fredliga, förstås. 

I vackra Vancouver, som jag tycker att ni alla som läser detta måste åka till, hade de japanska körsbärsträden precis slagit ut. Och en tidig rhodonendronsort som jag hoppas att min vän och trådgårdsreporter Agneta U kan skicka namnet på i en kommentar. I rabatterna blommade krokus och snödroppar.







Tyvärr började dagen med en ung människas död. Den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvilis kastades ut från sin farkost. Nedanför OS-ringarna i Whistler hade någon satt fram denna blomma.  Låt oss skicka ljus till hans familj och vänner.



Anjas pappa helt lugn och jag har slutat äta odlad norsk lax

I morgon smäller det! Och idag regnar det, snöar massor på bergen. Men Anja Pärsons pappa Anders är helt lugn, säger OS-volontären som pratade med honom idag. De har tränat mentalt för vädret här, berättade han, ena dagen regn, andra snö och tredje sol.




Fåglarna är också med och piggar upp volontärerna när sikten var dålig och de fick vänta och vänta. De var jättetama, berättade Lasse och hette Whiskey Jacks, trodde han. Kolla:



Här också en bild från The soup tent - lunch för alla svettiga gubbar o gummor. Goda soppor, enligt mannen i mitt liv.





Min middagsvariation kommer att minska rejält när jag kommer hem eftersom jag nu har beslutat mig för att inte heller äta odlad norsk lax. Läste i en lokal blaska att wild salmon advocats för organisationen Pure Salmon Campain har skrivit ett brev till Norske kungen som de hoppas kunna leverera nu under OS. Där hoppas de att Norge ska ta sitt förnuft till fånga när det gäller odlad lax. Även här i BC äger norska bolag större delen av odlingarna (över 90 procent) och många tror att dessa, precis som överallt annars där det odlas, är ett allvarligt hot mot den vilda laxen. BC's first nation chiefs har bjudit in honom till ett seminarium den 16 februari. Alla är oroliga eftersom laxen vandrar upp här i alla floder om våren (är det väl?) i alla fall någon gång om året och nu samlas de: vetenskapsmän, turistfolk, bofasta och ursprungsbefolkningen. Ja, så nu har jag bestämt mig för att aldrig äta odlad lax mer om jag kan undvika det. Här är det lätt att få tag i vild lax och den är inte utrotningshotad. Igår köpte jag en stjärtbit på Nestors. Den är betydligt rödare i färgen än vår vilda och det ser ut som om det är mindre art. Men god som tusan. Jag geggade ihop lite kanadensisk fetaost, basilika, crème fraiche och majonäs och lade på. 175 g i 15 min. Mumsi, mumsi.
Ps. jag kan intyga att det var kanongott ;-) Lasse

Förklaringar till slip crew som kom under middagen

Okej, nu börjar det bli stressigt i tävlingsbackarna. Varför måste teamet upp klockan tre? Jo, för att när det kommer snö, vilket de förutspår, måste den bort omedelbart för annars mjukar den upp backen. Om det är nysnö i pisten blir den för mjuk och då kan skidorna skära i väg vilket kan förorsaka stora olyckor. Det blir dessutom väldigt olika förutsättningar för den som startar först alternativt sist. Det man eftersträvar är att pisten ska vara så lika för alla som möjligt, alltså hålla för alla. I dagens läge skulle pisten se ut som en rodelbana efter de tio, femton första åkarna. Därför måste slipparna ut i natt för att jobba bort snön.

Det är detta som  slippers har ansvar för, att se till att backen är så lika för alla som möjligt. De åker precis efter en tävlande och de har drop out zones där de åker av för att släppa fram nästa åkare. Direkt efter den, åker de på igen.

I Schweiz håller de på att ta fram en pistmaskin som ska kunna jämna till backen, likt ett slip crew team, men ännu har de inte fått den att funka lika bra som människan.

Tjing M


Bakom kulisserna



Slip crew team gör sig redo. På bilden syns Linda och Duncan i Lasses team.



Sista hoppet inför målskjutsen.



Målområdet, tyvärr för mjuk snö.



Målområdet för damernas och herrarnas störtlopp.

Och sist, men inte minst. En av de viktigaste platserna för detta OS ende svenske volontör, Lasse. The Weasel house, här flödar ölen gratis efter dagens arbete


Nytagen bild från tävlingsbackarna



Någonstans där nere ligger Creekside. Fler bilder kanske kommer sedan.

Från det ena till det andra. Visste ni förresten att en person sover med den eviga OS-elden om nätterna. I en van.



1 dag kvar och regn

Ja tyvärr regn här nere och snö uppe på bergen. Det innebär att delar av the Slip crew team ska vara i backen klockan 3 i natt. Lasse slapp dock, han har andra uppgifter i morgon. Jag ber till högre makter om bättre väder. Som Lasse sa: Alla är så himla trevliga här att man unnar dem verkligen ett bra OS. Ja, vi får se. De är verkligen trevliga kanadensarna. Jag har skrivit om det förut i artiklar. Bara idag när jag var ute på en halvtimmes styrkepromis blev jag tilltalad av två personer. Först en vägvakt som frågade hur min dag hade varit. Jättebra, sa jag. Hennes hade varit like shit, men ändå. Sedan kom jag förbi Blackcombbasen där en buss precis stannat och släppt av skidåkare. Busschauffören kom runt bussen, gick lite fortare och låtsades att han hade en mick i handen: "Are you an olympier? I can see you are speed walking", sa han och jag sa: "I'm working at it". Så enkelt, lite humor, några vänliga ord, ett leende och det värmer. Går inte att lägga in bilder så dagens bilder från Slip crew member 105 kommer senare.

2 dagar kvar och nu är Anja i backen

Redan klockan sex i morse kunde man se att det skulle bli en vacker dag. En tunn månstrimma lyste mellan bergen när jag kom hem efter att ha kört volontären till Creekside.



Och det blev det. Lasse hade en helt annan ton i ansiktet när jag hämtade honom klockan fem. Lång dag. Han rapporterar om långa köer till säkerhetskontrollerna, mycket rörig organisation, massor av poliser överallt och mycket som fortfarande inte funkar som det ska.

Anja och gänget var i alla fall uppe och testade skidorna. Lasse och hans gäng slippade före och efter. Här ser ni ryggen på vårt stora hopp:




Några av de svenska landslagscoacherna sa sig var oroliga för vädret och suckade över den rådande förvirringen. De trodde att de kunde åka fritt i systemen genom sin ackreditering, men icke sa Nicke. När de åkt över från Creekside till Whistler och ner till byn och skulle upp i liften igen fick de nobben och fick åka taxi tillbaka till Whistler.

Ja, ja det ska nog ordna till sig, tror jag. Är det inte alltid rörigt dagarna innan ett så stort event? Som vid ett genrep. Vi får hoppas det.

Lasse är lite orolig att kanadensarna helt enkelt vill för mycket och krånglar till saker och ting.

Sedan kan jag rapportera att vi håller med Gordon. Maten på Araxi var ljuvlig och miljön härligt avslappnad och opretentiös för att vara finkrog. Vi åt: Små varma brödbullar som doppades i den godaste olivolja där det också låg en välsmakande smörbit. En liten kopp med rykande zucchinisoppa med parmesan. Sedan åt jag fyra ostron skördade hos Hollie Wood, ja hon heter så, ostronodlaren på Denman Island utanför Vancouver Island. De var små och upptagna natten innan. Det var banne mig de godaste och fräschaste ostron jag någonsin ätit. Serverade på sedvanligt amerikanskt vis med rödvinsvinäger och charlottenlök och nyriven pepparrot från Pemberton. Och efter det njöt jag en blandning av gårdsgris från en annan närbelägen dal. Stekt filé och långkokt sida bjöds med en skysås, färsk svamp, gröna bönor och jordärtskockspuré. Skapelsen var toppad med små frasiga äppelchips. Lasse åt en mörk mustig vildsvampsbuljong med pasta och någon sort vit grönsak. Och sedan grillade pilgrimsmusslor med chorizo. Härligt surf and turfigt, tyckte han. Mycket goda kanadensiska viner till. Vi vill dit igen - snart. Helt enkelt lovely. Vi var så hungriga när vi kom och maten var så god att vi glömde tyvärr att fota.




Mille på spaning när det är 3 dagar kvar med mera

Jag skulle ge mig ut och styrkegå i den vackra soliga kvällen. Se så fint det såg ut på berget:




Jag tog vägen genom byn för att se hur det hade gått med förberedelserna och nu hade det gått undan kan jag säga.
Lekplatsen vid sidan av prisceremoniplatsen som bara var en lerhög för tio dagar sedan var klar.



Byn var dessutom fylld av idrottsmän och landslagsmän. Och dito kvinnor men inte så många. Mamma och mina bonusdöttrar skulle vara här för nu talades det franska i vart och vart annat hörn. De var överallt. Och inte de rotvälskfransktalande kanadensarna utan riktiga. Det hörde mitt skarpa öra.
Några sådana vågade jag dock inte smygfota så jag tog några slovener istället.



Idag lyckades jag också haffa en bild på gårdagens förövare i videoaffären. När jag i lugnan ro stod och valde bland filmerna på hyllan (valde tyvärr en ganska tråkig sådan som hette Cairo någonting) kände jag hur något kom farande rakt upp i ändalykten och hoppade till av förvåning och ilska. Så här såg han ut:



Ganska lik mig faktiskt. Inte så konstigt att han fattade tycke. Matte bad så mycket om ursäkt.

Och döm om min förvåning när jag kom hem. Då möttes jag av den här synen:



OS-volontären på biltaket. Han hade varit in The Whistler Weasel house, det är ett tält där alla som jobbar som volontärer inom utförsåkningen dricker öl och umgås efter dagens strapatser, och glömt nycklarna. Nu tänkte han ta sig in altanvägen. Tur att jag kom för där hade jag nogsamt låst.



Regntunga skyar

Sorbet i backarna, säger OS-volontären. Han och alla andra som jobbar med detta evenemang är nu verkligt oroliga över vädret. Men, Moder Jord, kan vi inte styra. Som jag skrev förut är det lätt att ta på sig andras oro. För mig blir det en bra utmaning att släppa dessa orostankar för de tjänar absolut ingenting till. De får bara mig att må dåligt, eftersom jag ändå inget kan göra. Så jag fokuserar på annat. Typ.

För att pigga upp oss lite har jag därför bokat bord på Araxi, som lär vara den bästa krogen i Whistler just nu. I alla fall är det enligt Gordon Ramsey den bästa restaurangen i hela Kanada. Läs mer på www.araxi.com. Det lär vara närproducerat och det allra bästa från havet som gäller. Jag ser verkligen fram emot detta. Mumsi, mumsi. Rapport följer.

4 dagar kvar

Jag är ju ingen stor skidåkare och har bestämt mig för att bara åka under optimala förutsättningar med sol. Trodde att det skulle bli fint idag och tänkte hänga med Lasse upp (han var ledig). Men så här såg det ut:



Någonstans låg pisten, rapporterade OS-volontären som träningsåkte, trots dimman. Himmel vilken tur att jag stannade hemma. Jag som ser dåligt i vanliga fall också. Det är liksom det som gör att jag INTE åker under sådana omständigheter. Här gällde det att inte åka till vänster om den orange skylten för där låg värsta branten. Tänk om man hamnar fel? Det låg som lock ett lock över båda bergstopparna.

Det mesta ser ut att börja bli färdigbyggt i byn i alla fall. Fler gator har stängts av och i vart och vartannat gathörn står nu minst två poliser. De har också fått en liten svart koja uppställd på trottoaren bredvid. Där kan de fika och vila sig lite, tror jag. En del av de kanadensiska poliserna har helsvarta kläder och ser jättehemliga ut när de marscherar kring i byn. De som står i gathörnen har dock hattar med brandgula band eller pälsmössor och gula reflexvästar. Så nu vet ni det.

Så istället för att skida, skrev jag och gick på en marknad på ursprungsbefolkningens kulturella centrum. Jag köpte en burk dillpicklade gurkor och en ekologisk liten cheddar.

Jag kan rapportera att jakten på den godaste burgaren går vidare. Själva burgarutbudet är ju rätt begränsat för mig eftersom jag inte äter annat än kravmärkt kött, i alla fall om jag kan undvika det. Men i förrgår åt jag den här lilla godingen på The Pony i Pemberton. Kött från en ekologisk Pembertonkossa. Den leder nu.



Nu ska jag laga en liten fritata med karamelliserad lök och till det en sallad på färsk spenat och getost. Mums och god kväll.

Trött, tagen men glad


OS-volontären när jag hämtade honom för en timme sedan. I bakgrunden Creekside och slutet på tävlingsbackarna.
Som han själv uttryckte det: "Jag är glad att jag inte visste innan vad jag gav mig in på, men jag tror jag fixar det."
De hade tränat på side slipping moderat speed och high speed och då gick det fort, cirka 60 kilometer i timmen.
Alla andra i teamet hade mellan 40 och 60 dagar på berget den här säsongen och Lasse har några dagar. De var alla före detta aktiva, varav två unga tjejer som kört världscupen till och med i år, och de flesta i Lasses grupp var skidlärare.
"Det var bara blunda, tänka att det får bära eller brista, och hänga på", sa Lasse. Vilken utmaning!

Folkfest i Whistler när facklan passerade

Livet är fyllt av magi. Igår skulle vi ner och titta på när OS-facklan passerade Whistler. Den skulle komma vid sjutiden på kvällen. Jag var lite seg och Lasse tjatade på mig för att vi skulle komma iväg i tid. Till slut skärpte jag mig och gjorde mig i ordning. Precis när jag satte nyckeln i dörren för att låsa hördes ett himla liv. Utanför på vägen som går bredvid huset, Blackcomb way, kom polisbilar och coca-colabilar (hm, stor sponsor) och vi hann precis hoppa över snöhögarna och komma ut på trottoaren när vi såg facklan närma sig en bit bort. Så sprang hon precis förbi vårt hus. Och det var bara vi och några till som åskådare. Både Lasse och jag blev så tagna att vi började gråta. Det var en alldeles speciell energi som omgav kvinnan i vit overall som sprang med ett brinnande ljus som ska förena människor i världen och bringa fred. Det var ett stort ögonblick i mitt liv. Och precis utanför huset! Och bara vi som åskådare.

Sedan följde vi efter facklan och nere i byn var plötsligt alla tidigare så tomma torg och nästan öde gator fulla av människor. Vilken fest! Flaggor, musik, bjällror, rop och visslingar. Nere vid Whistlerfoten var det så mycket folk att jag blev lite snurrig. Jag kan bli det av för mycket folk och för stark sol. Därför gick vi en bit bort upp vid sidan av lifarna och fick på så sätt en mycket bättre vy över backen där facklan till slut bars sista biten av en lokal mountainbikeåkare vid namn Tyler Allison. Mäktigt var det han kom skidande med facklan i handen och folket som jublade.

Sedan gick vi till Sachi Sushi och gottade oss. Hade en riktigt trevlig pratstund med whistlerborna Richard och Julie. De hade från början varit ganska kritiska till att ha OS i sin by, men var nu lika tagna som vi.

Varså goda, några bildbevis:








Mat kan vara konst, eller hur. Denna lilla skapelse kallas Blossom och består av lax, krabba, avokado, något frasigt och rom. Mums, mums.

För övrigt är det 6 dagar kvar och solen strålar på en knallblå himmel. OS-volontären har jag skjutsat till Creekside för hans första pass med teamet. De ska åka igenom alla tävlingsbackar. Jag väntar med spänning på att få höra hur det gick. Han var aningen nervös, men cool när han tågade iväg i sin knallblå parkas med skidorna över axeln och med hjälmen lysande som en apelsin. Jag är så stolt över honom!

Vi vänder blickarna mot en annan världsdel och i morgon börjar det för volontären

Någon lärd människa sa: Om man inte vet vad man ska göra i livet, om det inte är någonting som pirrar i magen, då kan man alltid hjälpa andra. Tids nog känner man pirret. Och vågar man följa det, kan helt nya världar öppnas.

En ung kvinna jag känner är så lyckligt unnad att hon både följer sitt pirr, sin längtan och hjälper andra samtidigt. Hon heter Naomi Potipa och jobbar som volontär i Indien. Det är en ung kvinna med skinn på näsan och massor av drivkraft. Innan hon slutar på skolan för fattiga pojkar som hon jobbar på vill hon verkligen göra skillnad. Läs här:

Hej! Jag heter Naomi Potipa och jobbar som volontär för en hjälporganisation som heter Youth League Recreation Centre i Buldana, Indien. Denna organisation har som övertygelse att utbildning lägger grunden till vägen ut ur kastsystem och fattigdom. Skolan där jag jobbar driver ett ”hostel” och tar har hand om 145 pojkar mellan 10-18 år. De kommer alla från familjer som lever ute på landsbygden, långt under existensminimum. Pojkarna bor på skolan, får undervisning, mat, extremt näringsfattig och ensidig kost men de slipper gå hungriga, och får möjlighet till utflykter och andra aktiviteter. Min uppgift är att vara ungdomsledare, lärare och ”mamma”. Jag har nu varit här i drygt fyra månader och känner mig otillräcklig eftersom behoven är enorma. Det saknas allt från vårdmöjligheter, skolmaterial till fritidsaktiviteter. När jag kom så fanns en fotboll, som gick sönder och jag har ersatt den med flera nya samt andra sportutrustningar och spel som pojkarna använder varje dag. Det är vinter nu och alla är mer eller mindre sjuka eftersom de saknar varma kläder, ordentlig sjukvård, och på grund av att de sover på filtar eller madrasser på golvet i ouppvärmda salar. Ingen av pojkarna har någonsin varit hos en tandläkare. Jag har gjort en överenskommelse med en tandläkare som har gått med på att undersöka alla pojkar gratis och åtgärda eventuella hål för halva priset. Att laga ett hål kostar cirka 80 svenska kronor. Jag startar nu en insamling för dessa pojkar. Min målsättning och dröm är att innan mitt kontrakt går ut, april 2010, ge en uppsättning kläder, en tröja, skjorta och byxor till alla 145 pojkar. En uppsättning kostar cirka 75 svenska kronor. Jag garanterar att alla pengar går oavkortat till kläder och tandvård. För detta avseende har jag öppnat ett konto i Skandiabanken med konto nummer 91591687499. Alla bidrag, litet som stort tas tacksamt emot. Om det blir pengar över kommer jag att köpa vad jag känner behövs för att nära pojkarnas utveckling som studenter och individer. Jag tackar er på förhand. Vill ni veta mera så kontakta mig gärna via e-mail på npotipa@yahoo.com Jag önskar er en fortsatt bra 2010 fylld med glädje, hälsa och kärlek! Slut på Naomis brev. Häftigt va? Tänk vad en människa kan göra. Hon har redan fått in en hel del pengar. Stöd om ni kan. Ni kan läsa mer om henne på Facebook och se på bilder från skolan, ni som är med.

Det är jag nu. 7 dagar kvar nu till OS. Idag passerar facklan Whistler och ikväll lär det vara fest nere i byn. OS-volontären vilar sin hälsena men är mycket bättre. Han förbereder sig med allehanda sysslor. Märker skidorna...





Just nu är han ute och kollar vägen till Creekside, 5 kilometer bort, där han ska infinna sig i morgon. Det är nämligen trafikkaos i byn som nu är i princip avstängd. Whistlerborna är helt förvirrade och det är busschaufförerna som ska se till att folk kommer dit de ska likaså. Lasses sjukgymnast berättade att när hon stod och väntade på bussen i morse, hon bor en bit bort från centrum, så åkte bussen bara förbi. Hon vinkade och han fick göra en U-turn på highway 99 för att plocka upp henne.
Lasse ska se om jag kan skjutsa honom eller om han måste ta bussen. I morgon ska han och hans slip crew team provåka alla tävlingsbackar.


På äventyr med Fj Cruisern

OS-volontären har tyvärr drabbats av en inflammerad häl. Lugn, bara lugn, han går hos en sjukgymnast och får elbehandling.

Därav blev det dock ingen träning idag utan istället en tur över bergen till lilla guldrushstaden Lillooet, 13 mil nordöst om Whistler. Helt fantastiskt vacker resa. Först upp till staden Pemberton och Pemberton valley, en riktig cowboydal med rancher och hästar. Sedan möts man av en annan värld så långt från Whistlers codominiums och jättehotell där kungen och Silvia kommer att bo tillsammans med andra världsdigniteter. I Mount Currie bor många av områdets ursprungsbefolkning och de bor i shacks, hyddliknande lapptäckshus, trailers och i saker som man inte vet är hus eller inte. Jag kan knappt tänka mig någon vackrare stans att bo på och ändå denna misär. Kanske är det bara jag som dömer, eller inte. Ska ta reda på mer medan jag är här.
Efter Mount C så bar det bara uppåt och uppåt i absolut total vildmark. 10 mil utan ett hus, inte ens en hydda bara möte med någon enstaka bil. Bara skog, bäckar, sjöar, enfiliga broar byggda av trä och dramatiska snöklädda berg. Vägen var bar och som kallast var det 1 plus. Det är något så storslaget med denna orörda och vilda natur. Jag blir så fylld av ödmjukhet och känner min litenhet som människa. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev lite nervös när det började dyka upp skyltar med lavinvarning titt som tätt.



Solen sken och snön på bergssidorna såg oroväckande tung ut.
Lasse var förstås oförskräckt som vanligt och körde rally så snabbt han fick för mig. Jag kunde se hur han njöt när det skvätte vatten, grus och snö ända upp på vindrutan.
Några stopp fick det bli på vägen och ja, breathtaking views som de säger. Kolla här:







I den här sjön lär det finnas fantastiska formationer under vattnet, cirka 15000 år gamla och skapade av mikroorganismer, vars like lär inte finnas någon annanstans på jorden.

Sedan kom vi alltså fram till Lillooet som ligger vid Frazer River och är basen för många dåtida guldrushstäder. Lillooet hade över 15 000 invånare i mitten av 1800-talet, nu drygt 2000. Snacka om in the middle of nowhere. Då det begav sig var området fullt av lycksökare, många chineser och engelsmän. Det var svårt att ta sig fram med mulor på den tiden och en av de mer excentriska britterna importerade 23 kameler till staden. De funkade dock inte så bra, luktade illa och trivdes inte i bergslandskapet. En vacker bro blev dock döpt efter dessa djur.
Med tanke på vägen vi åkte fascineras man av tanken att de på 1800-talet kunde ta sig fram genom denna dramatiska natur överhuvud taget.

Vi åt en god chili, körsbärsbakelse med grädde och drack latte till lunch. Vänlig stad med många indianer. Känns lite konstigt att skriva indianer. Här använder de inte det ordet längre utan pratar om natives, first nations och aboriginals.

Märkligt ändå - bara 13 mil från OS-byn och ändå så långt borta, som i en annan del av världen och i en annan tid.

För övrigt var det här som många av USA:s och Kanadas japanska befolkning evakuerades och tvingades bo under andra värdskriget. De tog dem så långt bort de kunde.









Kaféet i Lillooet.

I mig finns en längtan att bosätta mig på en så här avlägsen plats. Jag vet inte vad det är som lockar. Kanske bodde jag här i något tidigare liv. Eller så är det en dröm om ett enklare liv bortom tunnelbanor och motorvägar.


Gigantisk fish and chips i Squamish

Idag gjorde volontären en paus från backarna och istället åkte vi på utflykt till Squamish, en stad med  14 000 invånare cirka 5 mil söder om Whistler. Vägen dit är verkligen gudomligt vacker - så heter den också Sea to Sky highway. Urgammal trakt och hem för the Squamish nation. Vattenfall, skog, berg, bäckar och hav.

Inte världens bästa bild eller världens bästa fotoväder, men ändå. Ni får en liten aning.

Squamish var ett en gång ett center för loggning av trä och träindustri. Havet går ändå upp hit. Och eftersom en avlägsen träindustri som denna inte är särskilt lönsam längre har staden i många fört en ganska tynande tillvaro, sa en dam vi pratade med i hamnen som var en sorglig syn:



Men dessa lite sorgliga bilder över förfall behöver inte göra någon ledsen. För damen vi pratade berättade att snart skulle hela den gamla hamnen med sina rostiga båtar och trasiga pirar förvandlas till ett stilfullt område med hus, parker och promenader. Hon trodde Squamish hade en ny framtid som turistort för naturälskare. Hoppas att hon har rätt.

Vi åt lunch inne på Main street och Lasse valde fish and chips. In kom en gigantisk portion. "Wow, so much", sa Lasse. "You're a big boy, you can eat it", sa servitören. Och det kunde han. Själv inmundigade jag en lite fiskburgare och sallad.



För övrig heter bästa sushistället i Whistler - Sachi sushi, där åt vi igår. Fantastiskt fräsch sushi! Men Lasse hälsar att fishen på bilden inte heller gick av för hackor.



9 dagar kvar och tomt i backarna

The calm before the storm heter det på engelska också och det är precis vad som råder här i Whistler. De har nu stängt de stora parkeringsplatserna för bilburna skidåkare vilket gör att det är nästan tomt i backarna, rapporterar OS-volontären. Det var det för övrigt innan också. "We call it dead", som en kvinna sa idag som jobbade vid foten av Blackcomb. Säsongen här har hittills varit usel, enligt en taxichaufför vi åkte med härom dagen. 45 procent lägre beläggning är förra året. "Då hade vi ingen snö, i år har vi massor, men inga människor", sa han uppgivet. Men å andra sidan var han ju hoppfull inför OS och för kommande säsonger. Nu när världen kommer att få upp ögonen för den här delen av världen.

Så här såg det ut i backarna idag.

På morgonen:



På eftermiddagen:



Biljetter finns kvar till de flesta tävlingar. Jag ska köpa i morgon. För jag vill ju gå på någon av damernas utförsåkningslopp. Inte så mycket för damerna, utan för den där killen med brandgul hjälm.

Så här såg det ut i byn i eftermiddags:



Igenbommad infolåda.



Tomma gator.



En vilsen snoboardkille i gondolakö.



Oj då. Hur får man bilden åt rätt håll? Bakom snickaren syns prisutdelningsscenen.



Village square. Här ska det vara underhållning om kvällarna.



Kö till biljettluckan. Som sagt, det finns biljetter kvar till alla evenemang i Whistler. Biljetterna är svindyra, så det är inte så konstigt. Byn börjar bli full av blåklädda volontärer. 2740 stycken, typ. Mannen med väskan var vip-chaufför, berättade han för mig.



En annan sida av prisceremoniplatsen. Det jobbas för fullt.


Glömde bort Sofie och Molly

Hur går det med Molly, kanske någon undrar. Då kan jag berätta att det kan ni läsa om på Sofies nya blogg
http://mollyetsofie.blogspot.com/

Efter incidenten ni där kan beskåda är nu lugnet helt återställt. Nu ser det nog ut så här. När katten är borta...


Idag ser vi Whistler



Så ser det ut genom fönstret idag. Lasse är redan uppe på berget, eller bergen. Han hårdtränar!

Är det inte fantastiskt vilken uppfinningsrikedom människor kan ha ibland?
Jag har länge försökt att få Lasse att sluta snusa, men det har inte gått något vidare med det. Nu, tänkte jag, nu skulle han kanske ändå bli tvungen därtill eftersom vi ska vara på den här snusfria kontinenten i så många månader. Men tji fick jag. Kolla vad han hade smugglat med sig hit, i mitt skidfodral! Kunde inte låta bli att storskratta när han kom kånkade på detta paket upp för trappan. Med en triumferande min!



I lördags åt vi middag på Rimrock café, vårt favoritställe här i Whistler. Det ligger i Creekside, lite söder om Whistler och har legat där i 23 år. Ett supertrevligt ställe med fantastiskt god mat, utan att på något sätt vara fisförnämt. Enkel inredning med träbord och trästolar. Brasa som sprakar och rar och precis lagom uppmärksam personal. Det var här vi för två år sedan firade min 50-årsdag. Då var alla barnen med. Lasse hade i hemlighet ordnat med champagne och på vårt runda bord stod en bukett med 50 röda rosor.
Maten var lika god nu som då. BC har världens godaste musslor. De ser ut som våra blåmusslor men är lite rundare och lite fluffigare på något sätt. Den här gången serverades de kokta i en thaiinspirerad buljong. Och den mörka lite kladdiga daddelpuddingen (stavas daddel med två d?) med vaniljglass till efterrätt is to die for, som min kära vän Agneta U brukar säga.
Nu till bokskrivandet. Adjö.

RSS 2.0