milenabergquist

Pass två avverkat i regn. Bildbevis:

Behövde inte ens tvinga mig. Kändes bra att ge mig i väg. 1 minut springa, 2 minuter gå, varvat 7 gånger = 21 minuter. Yes!

Har jag nu inlett min löparbana. Inte bara min utan också Daisys. Detta tack vare inspiration från Kajsa på Bjäre bokhandel i Båstad. Hon springer med sin hund. Eftersom Daisy älskar att springa så tänkte jag: Jag gör ett försök. Tack vare denna bokhandlare har jag ju nu också en bok i ämnet. Tack vare Lasse har jag också ett par sprillans nya löparskor. Fick dem i födelsedagspresent! Vilken tur för det var första punkten i boken: Köp ett par bra löpardojor. Jag har själv valt dem på Löplabbet. De är lätta och sitter som mystofflor på fötterna. Sagt och gjort. Igår var det premiär. Med mobilen i handen - och runner inställt gick jag ner till promenaden vid Norr Mälarstrand. 1 minut löpning och 2 minuters gång i 21 minuter. 7 repetitioner. Nu i början får Daisy inte var med för jag måste koncentrera mig, säger Lasse. Det gick alldeles utmärkt. Och så gjorde jag alla stretchingövningarna ur boken. Yes - vad jag är duktig. Skön känsla när svetten rinner. Jag tycker om att svettas.

Tack Catherine, förresten, för nu bloggar jag igen. I alla fall idag.

Vad gör man när en vill bo i stan och den andra på landet? När den ena vill bo i Stockholm och den andra i Skåne? Vad gör man när man älskar varandra, men vill bo på så olika ställen? Man kompromissar.

Vi köpte gården i Skåne i tron att här skulle vi bo tills döddagar. Sambon sålde en del av sitt företag och skulle få tid till att pyssla. Nu blev det inte så. Han hittade på nya projekt istället för att trappa ner, vilket är jättekul. Men en gammal gård med lada, grishus, bagarstuga, örtagård och hage kräver närvaro och skötsel. Den vill ha kärlek. Den vill att det ryker ut storstenen och att det lyser i fönstren om vinterkvällarna. Jag gör så gott jag kan för att hålla efter trädgård och grusad garageuppfart, men det räcker inte. Jag vill skriva också och promenera med Daisy och …

Under hösten stod vi i en dyster dragkamp, Skåne-Stockholm, Skåne-Stockholm. En period såg vi inga lösningar. Vi visste inte hur vi skulle göra. Så en dag dök en idé upp om en kompromiss och den landade mjukt i bådas hjärtan.

Nu har vi köpt en tomt i Stockholms yttersta skärgård, så långt ut man kan komma med bil, men ändå tillräckligt nära staden så att sambon kan pendla. Där ska vi bygga ett litet passivhus med fina spröjsade fönster ut mot havet, Österhavet.

”Men du älskar ju Västkusten, här skulle du ju alltid bo”, sa en vän. Det gör jag, men jag värderar mitt förhållande mer. Vissa dagar tvekar jag, framför allt på grund av familj och vänner här nere och när solen sänker sig i havet. Andra dagar längtar jag till denna nya plats på jorden att upptäcka.

Mitt hem är där mitt sinne får ro. Det tror jag att det kommer få där ute i skogen invid mjukslitna klippor. Om inte, så ligger ju Skåne kvar.

 

Än vandrar gudar över denna jord, som Hjalmar Gullberg skrev i Förklädd Gud. Och de finns inom åldringsvården.

Min far är gammal och har varit mycket sjuk de senaste åren. Han bor ensam i en mellansvensk stad. Från den dagen han inte längre klarade sig själv har vården klivit in på ett fantastiskt sätt. Han har en egen sköterska han kan ringa när oron sätter in. Hon kommer farande från vårdcentralen när han behöver. När han har varit riktigt illa däran har han ringt upp till sjukhuset och strax blivit hämtad av trygg ambulanspersonal. När han i somras var så svag att vi trodde att vi såg honom för sista gången fick han komma till ett korttidsboende där han blev omhuldad som en prins tills han var stark nog att åka hem.

Varje morgon kommer hemtjänsten och ser till att ”han lever”, som pappa själv uttrycker det. Och så är det ju Fredrik. ”En trevlig ung man”. Fredrik fixar pappas dator så han kan arbeta. Han klipper honom fint och handlar hans mat. Och de har ”så intressanta samtal.”

Kanske ingår inte allt som Fredrik gör i hemtjänstens egentliga uppdrag, men Fredrik verkar förstå vad min pappa behöver för att hans liv ska vara meningsfullt och värdigt, trots sjukdomen. Fredrik följer sitt eget huvud och hjärta.

”Något gott måste jag ha gjort för att förtjäna alla dessa goda människor”, säger pappa när han pratar om Fredrik och om Inga. Hon som kom från Städfirman och nu har blivit hans vän. Hon som hälsar på nästan varje dag med en nyplockad bukett eller en portion hemlagade kåldolmar. Och så har vi ju faster Gunvor som kommer med sockerkakor och pratstund…

Ibland kan det vara bra att tänka på, lyfta fram och uppskatta allt det goda som sker i tysthet runt omkring oss. Och inte ta det för givet.

…är Gud på jorden, vandrar han förklädd, fortsätter Gullberg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var drömmer du om att bo? Hur vill du leva? September är en perfekt tid att fundera över det. Denna månad ger nämligen, enligt numerologin, en inblick i hur nästa år kommer att se ut. Det du fyller september med, får du mer av 2012.

Jag älskar september. Då ligger stränderna tomma, men vattnet är fortfarande ljuvligt badbart. Än värmer solen, skogarna är fulla av svamp och det finns hårda saftiga gravensteiners att sätta tänderna i.

Just nu är jag i Stockholm efter en lång Skånesommar. I flera år har jag åkt fram och tillbaka och det har varit perfekt, men nu är det förändring på gång. Bara efter några dagar i storstaden bland alla människor, bilar och hus känner jag att Stockholm är underbart, men här ska jag inte vara. Då och då ska jag åka upp och njuta storstadsliv tillsammans med mannen i mitt liv, men inte stanna länge. Jag hör hemma på Västkusten, det är där mitt hjärta bankar som hårdast och det är där jag kan andas fritt. Länge har jag anat att det är så det förhåller sig, men först nu står det klart. Först nu vågar jag vara sann mot mig själv. Jag vet inte varför det känns så viktigt just nu, men jag vet att jag måste ta klivet oavsett vad det för med sig. Därför åker jag ner igen, trots risk för styv kuling och ännu mera regn. Men jag är inte rädd för oväder eller för ensamhet. Jag har valpen Daisy, min dator och jag vet att jag har min man, min familj och många av mina vänner är bara några timmar bort.

I snart 30 år har jag haft Stockholm som bas och landet som vila. Nu vänder jag på steken och fyller resten av september med bokskrivande och närheten till havet. Vad fyller du din månad med? Kan du inte ta steg rent praktiskt, finns det andra sätt. Låtsas. Affirmera och visualisera. Fyll dig av känslan. Det är en fantasiskt bra början.

 

Livet är fullt av magiska möten och händelser som leder oss framåt. Allt har en mening även om betydelsen av det som sker kan vara svår att se när vi är mitt uppe i det.
Jag var 13 år den sommaren då jag bodde hos Margitta, en mycket excentrisk dam. Hon levde ensam med tre rottweilers och 12 hönor i Skälderviken i en nationalromantisk korsvirkesdröm i fyra våningar med utsikt över havet.   Kring huset låg en förtrollad muromgärdad trädgård full av dignande frukträd och höga tallar. Margitta var konstnär och satt mest vid sitt staffli vid ateljéns höga fönster och målade blommor. Jag fick sköta mig själv i det stora huset med hög mörk bröstpanel, där trapporna knarrade och väggarna knäppte vid västlig vind. Men jag var inte rädd där jag låg om natten i ett smalt rum i ena änden av huset omgiven av gästrum där ingen längre bodde. Kanske var det hundarna som gjorde mig trygg. Kanske var det känslan i huset. Margitta dog några år senare, huset såldes och trädgården styckades i bitar.
Jag hade inte tänkt på Margitta på många år då min vän hundexperten i vintras tyckte att jag skulle ha en rottweilertik. Då mindes jag Margittas hundar med sina stora huvuden och kloka ögon och så kom vår rottisvalp Daisy.
Härom dagen körde jag min bonusdotter till en vän i Skälderviken. När vi närmade oss Margittas hus berättade jag om den där sommaren för så länge sedan. Vi kom närmare och döm om min förvåning när jag insåg att vännen bodde i Margittas hus. Minnena sköljde över mig som en svallvåg. Dofterna av hundmaten som kokade på spisen, ljudet av tassar mot lena trägolv och känslan av ändlös frihet i huset där på höjden. Vindåsen.
Margitta, huset och minnena har på ett påtagligt sätt kommit tillbaka i mitt liv. Det ska bli så spännande att i framtiden förstå varför.

 

 

Här nedan kommer dagens krönika i Svenska dagbladet för er som inte har tidningen. Tyvärr lägger de inte ut Magasinets krönikor på nätet. Men, tjata gärna, kära läsare. Kanske faller de för påtryckningar...
Vad rubriken blev vet jag inte och någon bild att illustrera det hela har jag ej. Så ni får nöja er med en nyutslagen ros i min trädgård. Ha en underbar lördag.

Minnen av barndomens somrar har lätt att etsa sig fast. När jag var liten tillbringade jag mina sommarlov i Ängelholms havsbad. Så snart skolan slutade tog vi tåget, jag, mamma och mina systrar. Genom Sverige dunkade vi fram med byte i Alvesta. Efter Båstad var det inte långt kvar. Då ställde vi oss i den smala korridoren utanför kupén och drog ner fönstret och så höll vi andan, tåget visslade och där bredde hela Skälderviken ut sig. Vi fyllde våra lungor med havsluft. På stationen väntade mormor. Ett högljutt ”iii” ljöd över perrongen. Hon tjöt när hon kramades och hennes kärlek letade sig in i kroppens alla innersta vrår. Kort bilfärd i folkabubbla, uppför grusvägen och där låg den lilla bruna pepparkaksstugan med gröna hjärtprydda fönsterluckor. På förstukvisten stod morfar, snäll och trygg som en åldrad ek. Inomhus den välbekanta doften av badkappor och mormors nötfyllda vetelängder. Ut och uppför träspången som varje sommar lämnade ilskna stickor i mjuka barnafötter. Nedanför de höga klitterna låg havet mäktigt, farligt och underbart. Den breda vita stranden med rosa snäckor och trutar på laxpålar. Så väntade en till synes en ändlös sommar av morgondopp, jordgubbar, läsning av Rikki-tikki-tavi… Några veckors lugn från en annars rätt stökig tillvaro i en stad där ingen trivdes.

Mina minnen låg som bomull kring mitt hjärta och blev en hägring. I hela mitt vuxna liv har jag försökt återskapa denna känsla av allomslutande kärlek och trygghet. Jag har jagat den i hem efter hem i tron att den var förknippad med en viss plats, ett speciellt hus.

Idag bor jag på andra sidan Skälderviken och jag har slutat leta och längta. Jag inser att denna ”plats” hela tiden funnits där – inom mig, vilande, väntade och jag hittar den oavsett var jag befinner mig på jorden.

 

 

Daisy har tre lägen: Sov, gos och röj-röj. Under röj-röjet växer de små hornen ut. De är de där små gula prickarna. Då gäller det att hålla i grejerna och akta tår, fötter, ben... Ibland får jag ta henne i nackskinnet och visa tydligt när det går för långt. Då tittar hon på mig med sina små bruna ögon och jag smälter som vax i solsken. Maddis, uppfödaren, kallade henne Diva och hon är en liten diva. När vi inte ger henne uppmärksamhet sitter hon och piper lite övergivet. "Men jag då, ska ni inte bry er om mig". Då gäller det också att inte ge vika. Jag följer min favvis Cesar Millan och ger inte kärlek för ett beteende jag inte gillar.

"Vad du har mycket regler", sa syster på besök. Ja, det har jag. Och det tror jag är mycket viktigt. Den här lilla sötnosen kommer att väga 40 kilo och mer om ett år. Det är precis som med barn. De små olater du struntar i när de är små, får du ta hand om när de är större och då kan det bli betydligt svårare. Och med lite ordning blir de trygga. I kombination med massor av kärlek blir det jättebra. Nu vet Daisy precis när jag tycker bitandet blir för hårt och då ger hon sig. Hon kan sitta när jag säger sitt och hon sitter och väntar på sin mat tills jag säger "Var så god". Dessutom gillar hon att åka bil och har lärt sig att sitta på golvet framför passagerarsätet fram. Hoppar glatt in i bilen.

Gosperioden är ljuvlig...Och sov...


Nu ska jag skriva en artikel om Toftaholms herrgård - fint ställe mellan Ljungby och Värnamo. Värt en omväg. Sist när vi åkte ner, f D, före Daisy, sa jag till Lasse att jag inte stod ut med vare sig McD eller någon vägkrog och så hittade jag denna vackra 1800-tals herrgård i White Guiden. Det blev en ljuvlig lunch i vacker miljö och resultatet av det blev ett reportage i Gran Turismo... Trevliga familjen Colfach äger stället där de förverkligat sin dröm. www.toftaholm.se

Mitt liv har tagit en ny riktning. Jag "bor" nu mer på köksgolvet tillsammans med valpen Daisy, nu 9 veckor. Hon är den ljuvligaste rottweilertik man kan tänka sig. Just nu sover hon som en stock, med rumpan på en kudde och resten av kroppen på golvet. Inte konstigt att hon är trött. Vi har varit uppe sedan 05.00 och mediterat, röjt, väckt Lasse, hälsat på kor, gått i skogen bland daggvåta vitsippor. Livet med en valp gör att allt på något sätt krymper. Vi är i köket, vi går ut i trädgården för att kissa och leka, sedan in i köket igen... Det är det lilla livet och ändå så blir det så stort. Våren är mer intensiv, mer närvarande och det är en stor gåva att ha fått denna lilla valp. Valpar gör att man blir mer närvarande och Daisys närvaro öppnar allas hjärtan. Jag ser fåglarna, hör bina och humlorna som surrar i lönnen...

Några bilder från veckan:

Adjö till Madde, uppfödaren på Kennel Chosen Angels. Inte så konstigt att jag valde henne.



I bilen ner till Skåne. Hon somnade i mitt knä efter fem minuter:



På Bäckatorp. Lasse har golvjouren:



Stor kille, liten hund.



Och i detta nu efter en milt sagt intensiv första majmorgon.

Dagens lunchrapport: Mäster Anders raggmunk går inte av för hackor. Och fläsket är svenskt. Och perfekt knaprigt. Nu tog jag inte det, eftersom jag helst vill ha ekologiskt kött. Så det fick bli en liten brandade istället. Det är ett slags mos med rökt fisk i, typ. Gott i alla fall. Fluffigt. Mäster Anders är verkligen trevligt. Härlig fransk känsla på Kungsholmen.

I den bästa av världar skulle jag kunna hitta massor av ställen på Kungsholmen som serverade lunch tillagad på ekologiska eller närproducerade råvaror. Tyvärr är så icke fallet. Nu tänker jag äta mig igenom lunchhaken och fråga: Var kommer kycklingen ifrån? Varför tar ni den från Brasilien? Som var fallet idag när jag åt på Restaurang Oriental på Bergsgatan. Aldrig i livet skulle jag äta kyckling från Brasilien. Har man hört på P1 hur de besprutar sina åkrar så kan jag lätt räkna ut hur kycklingarna har behandlats och fötts upp när de är så billiga att de kan åka tvärs över hela jordklotet och hamna på ett lunchställe i Stockholm. Jag vet att svensk vanlig kyckling inte är idealiskt framtagen, men jag vet i alla fall vad det är för djurskyddslagar som gäller här.

Vi konsumenter vill veta var maten kommer från. Att detta är viktigt kan vi se tydligt i handeln, kanske inte på ICA-Kungsholmen, men på många andra ställen. När ska restaurangbranschen ta sitt ansvar för att göra världen till en lite bättre plats?

Inte spelar det någon roll om lunchen är 10 kronor dyrare. Jag hade gärna betalt 89 för svensk kycklingcurry istället för 79.

Moder Jord skakar och gråter. Vi måste ta ansvar och göra saker som känns bra för oss, här och nu. För mig känns det bra att så mycket det bara går köpa svenskt och ekologiskt. Vi måste få slut på helt vansinniga transporter av mat kors och tvärs över jorden.

Ta ansvar du med! Ställ frågor, ställ krav, gör din röst hörd! Det tänker jag göra.

Så här såg det ut i Santa Fe på ljuvliga kaféet Pasquals. Enkelt. Tips på bra ställen i Stockholm mottages tacksamt.

Jag ser det som sker i Japan som ännu en väckarklocka och en uppmaning till oss att börja leva med vår jord och inte mot den. Oren Lyons är en amerikansk professor och indianhövding som föreläser om att vi måste tänka i nya banor.  Och ibland i gamla. Hans förfäder prövade alla stora beslut genom att ställa frågan: Är detta hållbart nio generationer fram? Blev svaret nej, lade de ner projektet.

Över hela världen pågår nytänkande kring alternativa sätt att leva och bo. Mitt i öknen i New Mexico ligger de märkligaste hus jag någonsin sett. Först trodde jag mig ha hamnat i ett avsnitt av Starwars. Bland torra salviabuskar stack det upp tinnar, runda bullar, spröt, glasväggar… Helt fantastiska skapelser. Det kallas Earthships – jordskepp. De är ”världsberömda” och började byggas redan på 70-talet, men nya kommer ständigt till. Alla är självförsörjande när det gäller vatten och energi och de boende vill helt klara sig utan kommunala ledningar av något slag. Alla har underjordiska rum, inspirerade av hur traktens indianer alltid byggt sina kivas (lokaler för religiösa fester). Väggarna i jordskeppen är metertjocka, byggda av lera, tillplattade tomburkar och annat återvinningsmaterial. De håller husen varma under den kalla vintern och stänger ute hettan om sommaren.

Även i Sverige finns det många nya spännande sätt för den som vill bygga hus och spara både på miljö och slantar. Ett exempel är ett Passivhus som varken har element eller värmepannor. Husen värms bland annat genom tjocka, välisolerade väggar, stora glasfönster mot söder och små gluggar mot norr, hushållsmaskiner och de boendes kroppsvärme. De kanske kostar lite mer att bygga, men vad sägs om en värmekostnad på 4-5000 kronor? Om året. Ett sådant hus skulle jag vilja bygga mig någon gång i ramtiden.

Från mitt pågående arbete med Hirams kokbok!

Östarps lax 54 Hirams bästa

 

8 portioner

 

mycket dill

alternativt blanda med enkvistar

1 ½ kg lax, hel sida eller en filéad mittbit

1 msk salt

svartpeppar

1 ägg

ströbröd

150-200 g smör

 

Gör en tjock dillbädd, sådär minst 5 cm, på ett ugnssäkert fat eller i en långpanna om laxsidan är stor. När det är ont om dill, eller dillen är dyr, kan man ta enkvistar med bland allt det gröna.

Milena: Hiram låter skinnet vara kvar på ena laxsidan och då måste den fjällas. Och du lägger köttsidan ner i det gröna. Jag tog bort skinnet. För lat för att fjälla.

Lägg laxen på dillbädden och låt den vila där om det dröjer med den slutliga tillagningen i ugnen.

Pensla med ägg. Sikta ströbröd på i ett fint jämnt täcke. Smält ca 150-200 gram smör och skeda över brödskiktet. Ställ in pannan i ugnen, 250 grader. Räkna tiden till 20-30 minuter.

Servera laxen direkt från tillredningspannan. Hollandäs till eller en sås med mycket kryddgrönt och en bas av majonnäs/crème fraiche. Se Löfströms sås. Potatis. Spenat e. dyl.

 

Löfströms sås

Lika delar majonnäs/ crème fraiche (gräddfil också men då får man inte röra om för mycket). Stuffa såsen med mycket finhackad syltlök, dill, kapris, ättiksgurka. Ta som Du tycker.

Förslagsvis: till 2 ½ dl majonnäs – 2 ½ dl crême fraiche, ½ dl av vardera allt annat. Räcker till ca 5 portioner. Smaka av. Smaken ska vara bestämd.

 

Skönt att vara hemma, även om jag nog skulle kunna bo halva året i Sverige och halva i USA. Kanske i New Mexico eller i Colorado. Jag tycker så mycket om känslan av hög och fri energi. Som sagt, båda länderna har sina för- och nackdelar, men energin i Sverige är trögare, segare och tyngre. Eftersom jag tror att det finns en mening med allt så ska jag väl bo här, trots att det känns lättare att andas i USA.

Men, som sagt, kul att vara hemma igen och vårsolen lyste så härligt idag. Och jag har packat upp. Och betalat räkningar.

I morgon och resten av mars är det Hiram som gäller. För er som inte vet vem hon var kan jag berätta att det var en av Sveriges genom tiderna bästa matskribenter. Jag har lagat Hiram-mat i hela mitt liv och nu gör jag en bok om henne tillsammans med min kompis och kollega Anna Lind-Lewin. Det är ett fantastiskt roligt projekt. I detta nu står ansjovisar täckta med ströbröd, konjak, hackat ägg och smör och puttrar i ugnen. Till detta en liten knäckemacka och en kravmärkt, alkoholfri öl. Spännande.

Jag hittade Home Ranch i boken: A thousand places to see before you die, för tre år sedan när vi åkte igenom Colorado om sommaren. Då låg det inte på vår route, inte heller förra våren. Nu när vi skulle åka till Steamboat Springs och jag googlade efter hotell så låg det plötsligt där högst upp på resultatlistan. Fanns det rum? Ja, det gjorde det. Quickdraw, var ledigt. "För dyrt", sa Lasse. Jag sa: "Men om man betänker att jag inte åker skidor och slår ihop alla dessa obetalda liftkort, så har vi råd." "Pengar är bara energi, hur viktigt är det?", som en klok vän brukar säga, dök också upp i mitt huvud. "Viktigt!" sa hjärtat. Okej, Lasse gav sig och mot Home Ranch bar det.



Home Ranch -  det var värt vartenda öre. En dröm, en absolut ljuvlig plats på jorden.

I Colorado finns ett antal sådana typ hotellpåranchenställen. Home Ranche är ett av dem. Ligger mitt ute bland berg och hagar i ödemark nära Clark, en liten pyttestad från slutet av 1800-talet. Cirka en halvtimme från Steamboat Springs. Så fick vi då båda vårt lystmäte. Lasse underbara backar i Steamboat.

Jag längdskidåkning i tystnad och ridning varje dag, ute och inne.



Dessutom fick vi helt fantastisk miljö, otroligt vällagad mat

och så många nya roliga vänner: Tom och Polly från Washington DC, Jonny och hans familj som äger Home Ranch, Mike - skidguide som tog mig med på längdskidåkning i lössnö, Kelly som lärde mig grunderna i westernridning med flera, med flera. Och så Amos - den lilla valpen som for omkring inne som ute.



Livet är underbart! Jag är så tacksam och lycklig.

"Varför ska du åka till USA hela tiden?", sa någon när vi skulle iväg till detta stora land ännu en gång. USA är ett fascinerande land att resa i. Dels för att det är gigantiskt med så skiftande och spännande natur och för att människorna är så osedvanligt vänliga och trevliga. Det är så enkelt. Enkelt att komma bort från motorvägarna, enkelt att hitta ett mysigt café i någon håla, enkelt att hitta någonstans att bo. Alla länder har sina för- och nackdelar. Ofta får jag höra svenskar fnysa åt USA, så fulla av fördomar och många gånger i tro om att vi svenskar på något sätt skulle vara bättre. Det är vi inte ett dugg. Länder är som människor - på olika stadier av medvetande. Och lika bra på olika sätt.

Nu åkte vi från Ojo Caliente i norra New Mexico och fem-sex timmar senare efter små vägar över snöklädda bergspass, genom dalar, längs med glittrande floder så var vi i Telluride. Det är en liten skidort i västra Colorado. Ganska stort system och rätt kul åkning, tycker bergsmannen. Staden ligger i en dalgång, som i en urgröpt banan. Husen täcker hela botten och klättrar upp på väggarna. En gång var det Ute-indianernas land, sedan kom guld- och silvergrävarna, trängde ut indianerna och satt igång att tömma bergen. De trodde de skulle hitta någon sorts mineral vid namn telluride, men det gjorde de inte. Därav namnet i alla fall. Charmiga, mysiga, personliga Telluride är ovanligt välbevarad med så många fina gamla trä- och stenhus längs med Main Street - Colorado Avenue. Kul restauranger och roliga små butiker. Gondolan upp till Mountain Village - skidbyn är gratis för alla. Trevligt för en sådan landkrabba som jag. Se och mys: Nej, så roligt får ni inte för internet är för långsamt för bilder. De kommer så småningom.

Telluride är ett ställe för kvinnor även det. Här råder mansöverskott och det går tre män på varje kvinna.



Vägen i mot Telluride. Längst bor i dalen låg gruvorna. Bergen innehåller så många gruvhål att lade man ut dem på rad skulle de motsvara sträckan San Francisco till Los Angeles.



Ovanifrån.



Downtown.



I solsken.



Söta hus.

Förresten så var skidåkningen bra, säger skidåkaren. Inte toppen som i Aspen, men bra. Vad tycker jag då var bäst i Telluride? Jo, cappuccion (har verkligen problem med stavningen på detta ord) på den söta bokaffären Between the covers - intressant namn. Så mysigt att sitta i kaffebaren och njuta sin kaffe och titta på folk. Peace, love and books.

Det finns platser jag verkligen vill återvända till. Ojo Caliente är ännu en magisk plats med fantastisk energi. Ett spahotell, byggt kring heta mycket mineralrika källor. Varmt vatten som sprutar ut ur berget. Källorna ansågs magiska redan av Anasazi-indianerna som bodde på berget bakom för några hundra år sedan. Min käre man hade bokat ett rum i hemlighet. Ett stort rum med två breda sängar, mörkgrått cementgolv med inslag av turkos. Tunga tjocka träbjälkar i taket och en klassisk adobe-spis. Först lyxade vi oss med var sin massage. Och så badade vi. Soaked, som de säger på engelska.





Middag på restaurangen - fantastisk New Mexico cuisine: Lättfriterade långa gröna chili som doppades i en lika chilihet vinägersås-typ. Osso Bucco med svarta bönor och en liten tamale fylld av - ja - ännu mera chili, av en annan sort. Så kunde vi inte låta bli att dela på en coconut cream pie - mumsi, mumsi.

Somnade med knastrande brasa och lågorna som kastade sitt sken i taket. I övrigt - dödstyst. Jag älskar tystnaden. Det är dagens dyrbaraste lyxvara.



På morgonen gick jag upp så snart källorna öppnade. Minusgrader och hett vatten. Ånga. Tystnad. Ljuvligheters ljuvlighet. Tack Lasse.

Inte långt från Espanola, mitt emellan Taos och Santa Fe ligger Puye. Där har Hopiindianer bott sedan 1000-talet. Som mest levde här 2000 personer. De högg ut sina hem ur den mjuka stenen. Tre våningar ovanpå varandra. Stigar fanns och så klättrade man på stegar. På bergsväggsidan bodde de på vintern eftersom lä och solen värmde hela dagarna. Om den var uppe alltså. Om sommaren flyttade de upp på toppen av berget - mesa. 



Här uppe fläktade det när det var som hetast och dessutom kunde de se alla kom kom och gick nedanför - åt alla håll. De bodde nära varandra med små, små dörrar, knappt några fönster för att skydda sig mot eventuella fiender som kom för att röva deras barn.

Puye visas idag endast för grupper av Hopiguider. Annars bor de idag bor några mil bort i Santa Clara pueblo. De flyttade allihop ner till Rio Grande någon gång på 1500-talet för att kunna odla mer - utveckling.

Marken är överallt täckt av krukskärvor och det är förbjudet att ta med sig något därifrån. Den som gör det ligger illa till i evigheters evigheter. Nästan alla som genom åren stuligt något har förr eller senare skickat tillbaka stöldgodset. I besökscentrat låg brev från ångerfulla skärvtjuvar. Att leka med The Great Spirit gör ingen ostraffad.

Andrea hette vår guide. Hon var kunnig, trevlig och pratade ur hjärtat. Här visar olika krukor som kommer från olika tider.



Det mesta man undrar över får förr eller senare ett svar. När vi besökte Picuris Pueblo såg vi ju hur det rykte ur kivas, festrum under jord, och jag blev så himla nyfiken. Nu hade en av Puye's kivor restaurerats och vi fick klättra ner.





Magiskt. Här nere hade de religiösa ceremonier endast för män. Idag är både män, kvinnor och barn tillåtna i kivan.




Till för bara några år sedan hade de cermonier utomhus här upp på Puye, men en sommarkväll kom ett hastigt åskväder och blixten dödade två kvinnor. De tog det som ett tecken. Nu blir det bara en och annan dans. Åh, den som fick vara med.

De 19 stammarna i New Mexico dansar inte för att roa turister. De dansar sina urgamla danser av religösa skäl, nu som då. Trots att spanjorerna fick de flesta att bli kristna och "amerikanerna" gjorde allt de kunde för att få dem att sluta, så släppte de aldrig sin religion. Man får besöka vissa danser och då är det oftast fotoförbud och strikta regler. Bryter man dem, åker man ut.

Första dagen vi var i Taos var det Valentine's day. Jag gick ut på måfå för att hitta något till min älskling. Det tog inte lång tid förrän jag hittade Taos Blue Gallery. Skyltfönstret var fullt av vackert hantverk av lokala konstnärer. Bland annat föll jag för en liten naiv gubbe i trä med ljust blå väldigt runda ögon. Han visade sig vara tillverkad av drift wood, vad säger man... Kommer inte på det just nu. Ni hör hur "international" jag är...
I alla fall, gubben var ljuvlig, men inte Lasses gubbe. Jag hittade däremot flera fåglar i trä. De var förtjusande. Jag plockade ut dem, och några andra saker och ställde på ett litet bord för att kunna välja. En av fåglarna var en duva, också med väldigt runda ögon, sa: "Hallå där, får jag följa med till Sweden." Och ja, jag kände direkt att den var Lasses. Det visade sig att alla sakerna jag valt, trots att de stod på helt olika ställen i galleriet, och gubben, var gjorda av samme konstnär, Duane O'Hagan. Allt han gjorde var inspirerat av indianernas primitiva konst. Han hittade saker i öknen, precis som Georgia O'Keeffe, och gjorde fåglar, gubbar och masker av dem. Så intressant, att just hans saker "talade" till mig. Lasse blev i alla fall väldigt glad över fågeln. Den får ju så klart stå inomhus. Inte stanna i trädgården som Lasses andra typ 100 loppisfåglar på Bäckatorp. Dagarna gick och jag kunde inte släppa tankarna på den lilla gubben med det blå ögonen. Så precis innan vi skulle åka, packade och klara, hörde jag den lilla bruna fågeln ropa i mitt huvud: "Jag vill inte åka hela vägen till Sverige, utan min kompis, han med de blå ögonen."
"Jag måste ha gubben", sa jag till Lasse som suckade. Ner till galleriet. Klockan var halv 11 och det öppnade inte förrän klockan 11. "Äsch, det var väl inte meningen", sa jag och suckade.
"Jodå," sa Lasse. "Vi tar en fika så länge." Det gjorde vi på Bent's Café & Deli. Och dagen till ära den här lilla godingen:



Saftig morotskaka med härlig cream cheese frosting.

Bilder på fåglen och gubben kommer så småningom. De ligger nu sida vid sida väl inplastade för resan hem.

Här är några andra bilder från Taos - en av mina favoritplatser på jorden.



Minimalism.



Typisk Taosdörr.



Adobe och viktorianskt i underbar blandning. Spanjorer och britter.



Taos plaza i kvällsljus. Det är just ljuset, det speciella ljuset som lockat konstnärer till området i alla tider.

Här vilar en alldeles speciell energi. Jag har hört många säga att det är en energi som speciellt lockar kvinnor, starka kvinnor. Berget är en kvinna, sägs det också. Det har formen av en kvinna. Lyckas man i Taos så tycker berget om dig. If the mountain doesn't lika you, it spits you right out", som ett talesätt lyder. Under våra 10 dagar i Taos hörde både jag och Lasse olika varianter på samma historia om och om igen. "Jag var bara på genomresa och när jag kom hit kände jag bara att här ska jag bo", "Jag var på besök hos en vän och blev kvar."
De indianstammar som levde där för 1000 år sedan hade matriarkat. Det var kvinnorna som bestämde vilket ändrade sig så småningom när spanjorerna kom. Först kvinnor, sedan män. Kanske dags för både kvinnor och män nu.

Okej, nu undrar ni alla vad skidåkaren tyckte om Taos. Svaret är: Sådär. Taos Ski Valley hade för lite snö och var helt enkelt för litet. Kul på sätt och vis med väldigt brant åkning och toppar att klättra uppför och åka ner. Om man kombinerar Taos med andra små skidorter i New Mexico och ser skidåkandet som ett komplement till övrigt upptäckande - då är det absolut ett alternativ. Inte långt från Taos ligger Red River, Angels Fire, Sipapu...Och det finns backar nära Santa Fe.

Ja, man får många nya erfarenheter när man reser. I går efter att ha skrivit en liten krönika till kära SvD fick jag plötsligt huvudvärk. Det blev bara värre och värre och sedan blev jag sängliggande. Och åt inget på hela dagen. "När du inte äter, då är det något fel på dig", som Lasse sa. Under natten dunkade det så jag knappt kunde sova. Men, efter några liter vatten och ett fasligt spring på toa är jag som ny igen. När jag berättade detta för min nya kompis Susan som bor i Taos sa hon: "Typisk höjdsjuka." Taos ligger ju över 2600 meter och kvällen innan jag däckade var vi och åt middag hos våra andra nya vänner Jane och Pete. De bor i Taos Ski Valley och det ligger ju på nästan 3000 meters höjd. Min stackars kropp klarade inte detta. Jag vet att jag är känslig. "Det är rödhåriga", säger min sjuksystersyrra.
Så kan det vara.

Här är en bild från vår söta lilla casita. Där vi bor alltså.

Idag träffade vi en svensk konstnär som bor här och har ett galleri, Inger Jirby från Kiruna. Vilken personlighet och fantasiskt färglada målningar. Vi fick två ljuvliga affischer som ska hängas på Bäckatorp.
Här står hon i sitt underbara kök i sin casita. Henne kan man också bo hos. Hon hyr också ut några casitas. Mycket vackra.

När vi började närma oss Abiquiú blev jag så berörd att tårarna kom. Jag fick den där starka känslan av igenkännande. Här har jag varit förut. Detta är en plats jag älskar.



Och jag är inte ensam. Många har kommit till New Mexico, förälskat sig handlöst och stannat. En av dem var konstnären Georgia O'Keeffe. Hon kom, blev betagen, åkte tillbaka till New York för att sedan återvända till Abiquiú och Ghost Range 12 år senare. Tyvärr var både hennes hus i Abuqiú och på Ghost Range stängda så här års. Men, jag se området och jag ska ju tillbaka. Jag skulle också kunna flytta hit, köpa mig en förfallen ranch i en dal omgiven av berg.




Nu är det för långt bort från mina älskade barn, min familj och kära vänner. Men man vet ju aldrig. Våra nya kompisar Jane & Pete från Albuquerque (vem kan komma ihåg hur det stavas?) berättade när vi åt middag igår om Janes mamma. Hon har nyligen köpt sig en ranch i New Mexico för att föda upp hästar. Och hon är precis 80 år fyllda!

Vägen genom den här delen av New Mexico kallas Red rock road och landskapet är overkligt vackert i mina ögon. Vilka berg!
"Dead people can't speak, but rocks can". Stod det någonstans. An old indian saying. Till mig talar bergen.








När man reser i USA ska man ta bakvägarna. Det är som att åka tillbaka i tiden och se resterna av det som en gång var. Och hitta pärlor även om de inte är så välputsade på utsidan:





Green Chili - en flerårig vinnare i N M's stora årliga chilitävling. De små friterade bröden heter Sopapilas. Goda. Mysigt hål i väggen med sju bord.



I El Rito finns många hus jag skulle vilja rädda. Ge nytt liv. Hoppas det kommer andra som gör det.



Fast indianerna tror att gamla hus ska dö. När det är dags, precis som människor.

Taos Ski Valley har inte tillräckligt med snö, tycker skidåkaren. Därför far vi till Telluride i Colorado på tisdag i nästa vecka. Mig spelar det ingen roll. Jag hänger gärna med. Nya spännande platser att upptäcka. Skriva går överallt och jag kommer ändå att åka tillbaka till Taos med omnejd snart. Därför åkte vi till Santa Fe en sväng idag. Bara att följa Rio Grande söderut. Frågan var när vi skulle tanka: Vilken pump?



Tyvärr var museet stängt idag. Annars hade det ju varit något för Lasse. För övrigt vann GranTurismo Resumés Entusiastpris igår! Hurra! Beviset på att kreativitet är inte något som minskar med åldern. Tvärtom. Heja gubbar! För er som inte vet så är Gran Turismo Lasses och Gunnar Dackevalls nya tidning. Superfin. Mycket läsning. Välgjord!



Santa Fe är som Taos betydligt rikare storasyster. Rent, elegant, exklusivt och mycket, mycket vackert. God lunch på ekologiska Cafe Pasquals. Fräscht, gott och mycket, mycket trevligt. När kommer något liknande till Stockholm? Jag längtar. Blir lite ledsen när jag läser på facebook att en känd stockholmskrögare, som jag annars tycker mycket om, gör hamburgare av black angus från Argentina. Känns väldigt omodernt. Det finns svenskt kött som är precis lika gott. Dyrare? Ja. Konstigt nog. Det borde vara tvärtom, med tanke på transporten. Men jag äter hellre en dyr svensk köttbit i Sverige och en dyr köttbit från New Mexico i New Mexico en gång i halvåret än billigt importerat kött. Ja, nu blev det en avstickare. Tillbaka till Santa Fe.

Het salsa, svarta bönor, grillade grönsaker, guacamole och grillat gräsuppfött kött från NM.

Nu är vi hemma igen och fullmånen lyser som en lampa på himlen. Den sista fullmånen i Vattumannens tecken och så nära jorden just nu. Och extra nära Taos som ligger på så hög höjd. Samma måne här som hos er. Låt den inspirera er. Mig gör den lycklig.

Sov hela natten - underbart! Att sova gott är en gåva. Upp i gryningen för meditation. Sedan skriva, frukost och utflykt.

Vi åkte till The Gorge - en underbar ravin mitt ute på platån en kvart från Taos. Vi visste att bron skulle komma, men det gjorde den så oväntat att det svajade lite lätt i huvudet några sekunder. Helt plötsligt befann vi oss på bron. Och cirka 300 meter ner flöt Rio Grande, USA:s tredje längsta flod. Svindlande. Det är ett ord som återkommer här, har jag märkt. Vi ställde bilen och gick över bron. En vithövdad örn cirklade en bit bort och på kanten till stupet gick tre bergsgetter och betade från torra buskar.







Och så lunch på Guadalajara Grill - mexikansk grön chili med refried beans och guacamole. Godast var den här lilla söta chilin, när jag väl kommit på att man skulle rensa bort kärnorna först. Först tog jag en hel tugga och det skulle jag inte gjort. Sedan såg jag en kille komma med en hel hög och eftersom han satt bakom mig fick Lasse spana och tala om för mig vad han gjorde med dem. Han rensade och rensade.



Handlade nyskördade rädisor på en Farmers Market. Stor skyltar längs vägen och sedan den minsta marknaden jag sett. Men ikväll ska vi äta färsk spenat och rädisor med salt. Och så varsin biff från trakten men den köpte vi på Cid's. Denna grocery store är som en dröm. Här är det precis om jag önskar att det vore överallt. Nästan allt är ekologiskt. Det som inte är det är i minoritet, inte tvärtom. Och ni skulle se hyllorna med ekologiskt schampo, hälsokost...

I en liten butik nära The Pueblo köpte jag en underbart vacker turkos av en 95-åring indian. Han var lika vacker som turkosen. När vi pratat en stund tog han fram sina gömda gobitar. "I seldom show them these days, but I can see you appreciate this", sa han och med darrande händer packade upp de vackraste och mest delikata arbeten jag någonsin sett. Några tusen dollar...Lasse blev helt svettig och gick ut för att få luft när han såg mig. När jag blivit rik på mina böcker ska jag åka tillbaka hit och köpa ett av dem. Se vilken man! Jag ska gå dit igen innan jag åker hem. Bara för att prata.



Det börjar nu dofta från köket och jag hör pepparkvarnen gå på högvarv. Jag har det bra jag. Ute är det stjärnklart och fullmåne.

Taos ligger på en platå omgiven av berg och är en urgammal stad. Trakten har varit bebodd i mer än 1000 år av Anastazi-indianerna. Sedan kom spanjorerna på 15-1600-talet och kulturerna blandades. På slutet av 1800-talet blev det amerikanskt. Nu är det en salig blandning och ibland är det verkligen svårt att tro att man är i USA. Nästan alla husen är av brun, beige och rosa lera.

I Taos Pueblo, som ligger strax utanför Taos finns 1000-åriga hus och där bor fortfarande Taos indianer. Det är den enda levande indianbyn i USA som både är på UNESCOs världarvslista och klassad som en nationell historiskt värdefull plats. Indianerna, The first Nation, fick tillbaka sin plats och marken så sent som förra året av den amerikanska regeringen. Tyvärr är det stängt för besökare just nu, men jag hoppas att få komma tid som reporter på torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas.

Taos ligger högt på cirka 2600 meters höjd och luften är klar och så enormt syrerik, känns det som. Här finns inga industrier, inga motorvägar. Många idrottare har höghöjdsträning här. Jag kommer att vara kvick som en bergsget när jag kommer hem. För att inte tala om Lasse som åker skidor i Taos Ski Valley på cirka 4000 meters höjd.

Naturen är storslagen och en spännande blandning mellan öken, prärie, skog, hagmark och berg. I dag har vi varit på utflykt i bergen och i den absoluta vildmarken. Det är så svindlande vackert och naturen skiftar så ofta. Röda berg och sedan runt hörnan en dal med fruktodling. Och sedan runt nästa bergstopp total öken täckt av låga salviabuskar.



Strax söder om Taos på väg till Penasco. Det var så brant att Lasse fick för sig att jag skulle ha hjälm. Han tyckte det var lite roligt. Hm.



Mycket litet och charmigt skidområde. Det ligger på vägen mot:



Hela världen finns i New Mexico. En bit bort ligger Cordova och Los Angeles.

Vi åkte förbi små byar som Vadito och Penasco. Intill den sistnämnda besökte vi Picuri's Pueblo, en också mycket gammal pueblo. Vacker, spännande och sorglig på en och samma gång. Fattigt. Så gudomligt vackert åt ena hållet och så skräpigt och förfallet om du tittar åt det andra. Kyrkan var från början av 1700-talet och nyligen renoverad. Ljuvliga naiva altarbilder. Religion för länge sedan påtvingad av spanjorerna.


Kyrkan var tom och ödslig. En kille som jobbade på The register office öppnade för oss. Däremot pågick det saker upp i pueblon. Det rök ur ett hål i marken. En steg gick ner i hålet. Vi frågade byggkillar från en närbelägen pueblo som satt i en bil och åt lunch vad det var och det var en kiva. Ett heligt rum för ceremonier, danser och annat. Förbjudet för turister. Åh, den som fick klättra ner i dessa underjordiska rum, utan dörrar, utan fönster.



På 1700-talet bodde det 300 personer här, sedan dess har antalet gått upp och ner på grund av stamkrig och smittkoppor med mera. Idag bor här fortfarande lika många. Alla bor inte i den gamla delen utan i nyare delar en bit bort.


Aldrig sett så många olika kors på en gång, i snidat trä, metall, pinnar och av sten. Den här mannen stred för sitt land under andra världskriget och kom aldrig hem levande. Men knappast kan man vila på en vackrare plats.

Dessa kyrkor - de är helt bedårande. Här är en i Los Trampas.



Och så till sist den allra vackraste i Chimayó - en sanctuary, helgedom för mängder av pilgrimmer. Nu var det Lasse och jag och typ fem till. Underbart stilla. En väldigt andlig plats som sägs hela människor genom sitt heliga vatten. I kyrkan finns också ett rum med en grop i jordgolvet fylld av helande jord. Lite vatten och lite jord finns nu i min ryggsäck. I den lilla butiken som hörde till kunde man köpa flaskor och burkar att fylla. Det gjorde jag och dessutom köpte jag ett litet kors av plåt och med två turkoser. Tillverkad av kyrkans gamla plåttak.
Tänk er när rosen blommar som klänger vid porten.



Fota inuti fick man inte, men det var så vackert. Dessa naiva färggranna helgon är så glada i alla sin helighet. Det tycker jag mycket om.

New Mexico är fattigt. På grund av det har det aldrig exploaterats på samma sätt som många andra delar av USA. Därav kanske det orörda och det enkla. Och så ligger staten nära himlen. Engergin är hög och lätt. "Jag kom hit från New York när jag var 20 och blev kvar", sa arkitekten som jobbade i smyckesboden intill Rancho de Chimayo där vi åt rancheros huevos och chilistark faitas. Hon blev kvar, som så många andra. Jag skulle lätt kunna stanna är i bergen, vore det inte för barn och familj. Det är en magisk plats på jorden.