milenabergquist

Kan man gå på även om man inte åker skidor. Jag snabbpromenerade och mötte upp med skidgänget som var helt lyriska över dagens åkning. Vid middagen, pasta med krämig champinjosås, pratade de om vad som var bäst med Aspen. Och det var: Tomma backar, inga liftköer, härligt väder och mycket vänliga människor.


Ville - vi saknar dig!

Vi kan alla rekommendera denna plats på jorden oavsett om man gillar skidåkning eller ej. Och så spanar vi efter kändisar. Tom och jag såg en vars namn vi inte kan komma på på Market place, men han har spelat maffiagubbe i många amerikanska maffiafilmer, så det så.

Halvsoligt och blåsigt så vi åkte alla till Basalt - en får sitta i bagageutrymmet, kidsen turas om. Trivsam promenad längs de gamla husen och riktigt god lunch på Basalt Brasserie, knökfullt med folk. Jag valde en utmärkt caesarsallad och en bloody mary (virgin), ungdomarna åt hamburgare och Lasse någon slangs långkokt jättemör grisdel med pommes.



Tom i svart, Sofie i blått.







Malin i rosa och Charlotte i gult.

Man lär sig verkligen nya saker varje dag. För tre dagar sen gjorde jag en jättegod pesto, basilikan är härlig här, stora blad och kraftig! Lasse och jag lät oss väl smaka till lite linguini. Dagen efter klagade Lasse på en konstig metallsmak i munnen, men det trodde han berodde på en dålig kinaräka han ätit dagen innan. Och så igår kväll kände jag en mycket underlig bitter smak i munnen. Och i morse i min ensamhet började jag verkligen fundera på om jag höll på att bli sjuk. Jag googlade lite snabbt på "bitter smak i munnen" och döm om min förvåning när jag direkt fick upp en massa om pinjenötsförgiftning! Det hade jag aldrig hört talas om. Det handlar alltså om skämda pinjenötter, tror forskarna. Man kan inte känna det på smaken, inte heller på doft eller utseende, utan det märkar man just på den bittra smaken som lär sitta i 2-5 dagar, ibland längre. Tack och lov är det inte farligt, bara obehagligt.
En del forskare tror också att det kan bero på olika arter av pinjenötter. Läbbigt i alla fall. Det är som att ha en malörtskvist långt bak i munnen. I och för sig gillar jag beska - men inte i den här formen. Intressant va?

I alla fall hade Lasse och ungdomarna härligt i backen. Nu sitter de där upp i långkalsonger med sina datorer och uppdaterar sig på Facebook. Trötta, glada och med skidbränna i ansiktena.





Lasses favoritbacke:



Adam's Avenue alltså.

Nu handla. Tidigare räckte ett paket bröd en vecka, en flaska juice likaså och osten fick Lasse och jag påminna oss att äta upp innan den blev för gammal. Efter två frukostar är allt i princip slut, så nu är det bara att bunkra igen. Jag har alltid älskat känslan av barn som äter - det får mig att känna mig rik på något sätt.

Efter 29 timmars resa är de äntligen här. Det tog lite längre tid på grund av ett missat flyg från Denver till Aspen och 4 timmars bussresa istället. Tur att vägen hade öppnat igen efter de nedfallande bumlingarna. Annars hade vi väl suttit och väntat på dem ännu.

Idag kom dessutom våren till Aspen och de fick strålande sol och knallblå himmel i backarna.



Tom, Sofie, Malin och Charlotte. Ville - varför är du inte här? Vi saknar dig!

Efter skidåkningen var vi i Carbondale och hälsade på två glaskonstnärer - varmt och trevligt.

Efter chilin är vi alla proppmätta och sömniga. Men den var mums filibaba. Adjö.

Det har snöat hela natten och en glad Lasse kom precis hem från dagens skidäventyr i lössnö. Här är nästan lika tomt i backarna som det var i Whistler innan OS (Ingrid E - om du läser, hur var det nu med före och innan? kan aldrig lära mig). Lasse har nu kört igenom Aspens fyra skidområden, Aspen, Aspen Highlands, Snowmass och Buttermilk. Buttermilk, låter inte det ljuvligt, där skulle till och med jag kunna tänka mig att åka.

Utsikt över Maron Valley:



Utsikt från Buttermilk mot Aspen och Aspen Highlands.



Buttermilk och här åkte han:



Och här åt han en hot dog:



Själv började jag dagen som vanligt med att läsa och svara på mejl - I love it! Sedan gjorde jag en chili som nu fyller hela huset med kryddiga härliga dofter. Den har nu puttrat i snart 6 timmar, högreven faller i bitar.



Till det ska serveras majsbröd, som jag snart ska baka, sour creme, färsk koriander och sådan där gul amerikansk cheddarost. När barnen kommer!!!
Och så har jag skrivit förstås ett par timmar. Det går lätt här, jag tror det är för att Aspen är så nära himlen. Kanske börjar jag se slutet på mitt skrivprojekt. Vi får se. Det har en tendens att ta nya vägar när jag minst anar det.
Att få sitta i det här vackra huset och skriva, omgiven av vit snö, vita aspen trees och bara höra vindens sus och takdropp - det är en nåd.

Marcys hus är som ett mycket personligt och trivsamt konstmuseum. Överallt finns det vackra saker att vila blicken på. Det är en underbar blandning av Herbs, så hette Marcys man, träkonst, affischer, oljemålningar, familjefoton, vita djurskelett och blåst glas. Men man behöver inte tassa runt och vara försiktig, det är konst att titta på, ta på och glädjas av. Det känns som om det inte finns en pryl som inte betyder något, som inte varit en dyrbar gåva eller ett reseminne.

Likaså är det i trädgården. Lasse som redan börjat att smycka Bjäreträdgården med loppisfynd får massor av inspiration, säger han. Det ska bli spännande att se vad det resulterarar i.

Se här och njut av en bråkdel av Balderson's samling:

Min favorit:













Lasses favorit:

Lasse skottar fram ett trädäck i trädgården. Jag sitter i solen på balkongen och skriver till er. Det droppar från taket. Några barn skrattar en bit bort. I övrigt har skidåkaren varit uppe och testat Aspen Highlands och hikat på bergskammar och annat spännande. Branta backar så det förslår.



Men lite vila har han också hunnit med:



Medan jag powerwalkade ner till byn och tillbaka. Härligt vackra stigar längs med forsande bäckar.



Nu blir det snart bubbel i hot tuben och sedan vild lax med sparris från Kalifornien. Och kanske en film. Det finns en filmkanal här, tack och lov, för amerikansk tv går inte att titta på, reklamen är bara för mycket.
På torsdag kommer nästan alla våra bara - jag längtar! Synd bara att Ville inte är med. Han är så upptagen som prokurator på Göteborgs nation i Lund.

PS. Vägen till Denver är stängd sedan två dagar på grund av rock slides. Stora bumlingar hade rasat ner på vägen.  Ännu vet man inte när den öppnas. Några andra vägar finns inte så här års, så är det här. Intressant.

Bra dag. Upp 6.30, yogade, drack te, skrev i 3 timmar. Skidåkaren Lasse, som nu bara njuter av att ha roligt i backen och inte arbeta, tog skidledigt på grund av det myckna snöandet och därmed noll sikt. Vi åkte till lilla närbelägna staden Carbondale för att titta och äta lunch. Roligt med dessa städers namn. Det fascinerar mig. De berättar ju så mycket. I Carbondale hittade man karbon, vad nu det är för slags mineral, och grannstaden heter Basalt, också det någon mineral.
I alla fall så var Carbondale jättegulligt och en kontrast till det lite finare Aspen (som fått sitt namn av alla vita och vackra apen trees som växer här).

Vi åt god lunch i gamla bysmedjan:



Promenerade längs Main street



och tittade i trevlig bokhandel med sovande kattsystrar i soffa och Lasse fyndade på en second handbutik. En skjorta för 1 dollar och en gräshoppa "Grüner" för 2 - den ska till Bäckatorp.



Jag blev lycklig över en lite ekologisk butik och köpte härliga mörkt röda tomater, avokados, nötter och frön.

När vi vaknar ser vi bergen i Aspen genom stora fönster, så underbart.



Lasse och jag var ju i Aspen i somras och fell in love. Därför är vi nu tillbaka. Detta ljuvliga, energifyllda och personliga hus som vi bor i kom till oss på det där härliga sättet som saker gör när det är meningen. Lasse höll på att leta ställen att hyra på nätet. Jag tyckte de såg trista och fula ut och bad honom fortsätta. Jag berättade för honom om min dröm om att bo i ett hus som låg lite utanför staden, omgivet av skog och med utsikt över bergen. Jag drömde om en amerikansk cabin med mycket trä och sten, där det är så där vackert amerikanskt , inte så där lyxigt och plastigt, utan genuint på något sätt. Tiden gick och på nätet fanns det inget. Så blev jag bjuden på en tjejmiddag på Bjäre hos min nya vän Bissa. Där var också nya vännen Barbara, som kommer från Denver. När jag berättade för henne att vi letade ställe i Aspen utbrast hon: "Oh, you have to stay in my best friend Marcy's house". Ja, och här är vi nu.





Jag har inte träffat Marcy, men hon måste vara en underbar person, det känns i huset. Hon och hennes man köpte denna cabin på 60-talet. Och har byggt till i olika omgångar. Han finns inte bland oss längre, men han var snickare och byggde själv. Dessutom var han träsnidare och huset är fullt av hans svarvade alster. Marcy fick en present han själv gjort varje gång hon fyllde år. Dessa saker är hennes mest värdefulla. Se hyllan bakom matbordet.



På en affisch i vårt sovrum står följande:

If you bring forth what is within you, what you bring forth will save you. If you do not bring forth what is within you, what you do not bring forth will destroy you. Jesus

Marcys make lät kreativiteten flöda och resultatet glädjer mig och Lasse nu.

Vilken fantastisk resa på cirka 225 mil. Vi lämnade det ljuvliga Campbell house i ett vårigt Eugene, 13 grader varmt och med blommande magnolior, påskliljor och björkar med musöron.



Sedan for vi längs den slingrande McKenzie-floden och smala gröna dalar med betande hästar för att 1,5 timme senare nå passet vid Mount Bachelor där marken och bergen var täckta av snö. När vi rundat passet förändrades landskapet totalt. Då kom vi över till en platå vid supersöta cowboystaden Sisters och där var det snöfritt, prärie och 13 grader igen. Där fick det bli en capuccino i solen vid det söta lilla kaffeståndet. Snacka om att USA fått en ny kaffekultur!





I bakgrunden syns bergen de tre systrarna. Breathtaking. Återigen blev jag så fylld av ödmjukhet över vår vackra jord och all denna vidunderliga natur får vi gratis. Det är bara att fylla lungorna och njuta. När man reser genom USA ska man ha tid och inte åka motorvägarna vilket är deprimerande, men så fort man bara väljer en lite mindre väg så uppenbarar sig de mest fantastiskt vackra och spännande landskap. Små städer med kaféer (med kaffe tunt som vatten) som för en tillbaka till 50-talet. Härliga och ytterst vänliga människor!

Jag blev också så ödmjuk över att tänka på de första pionjärerna som tog sig över dessa vidder. Resan Eugene, Bent, Burns, Bosie, Salt Lake City följer den första vägen, The Oregon Trail, som de första vita tog med sina hästar, mulor och vagnar. Ofattbart hur de klarade det. Vilket mod!



Tanka!, stod det på en skylt när man lämnade Bend. Tack och lov vände vi och gjorde så för sedan var det 16 mil utan en mack. Två nedlagda sådana och någon ranch här och där. Annars inget, och inget, och inget. Bara några svarta biffkor och en liten chipmunk (Piff och Puff) som ilade över vägen. Och storslagen natur, ibland nästan månliknande, och vägar som aldrig tycktes ta slut.









Och nu är vi i Aspen. Men mer om det får ni i morgon. Kram.

Kommentera, kommentera, kommentera. Då blir jag jätteglad. Jag ser ju på statistiken att ni är där...

I kväll är vi i Eugene där jag pluggade ett år för 30 år sedan. Märkligt nog kände jag knappt igen mig, känner mig lite förvirrad över det faktiskt. Var jag verkligen här i ett helt år och vad gjorde jag? Jag pluggade enormt mycket, det minns jag. I Uppsala kunde man gömma sig bland många, här ställde de personliga krav på mig, vilket gjorde mig helt chockad, men mer då. Jag kände igen ett vitt viktorianskt hus, där det låg en fransk restaurang då, nu en pub. Typiskt mig, jag minns inte var jag själv bodde, men jag minns krogen där jag typ två gånger njöt av europeisk mat.

Vi bor hos Myra på Campbell house bed & breakfast och har ätit på Adam's Place - helekologisk krog! Jag åt en helt ljuvlig sheep heards pie (Tom och Sofie - ni skulle älskat den) och Lasse en klassisk pot roast där köttet kunde skäras med sked, gräsuppfött förstås. Det var här i Eugene som jag fick upp ögonen för det här med miljön, det minns jag i alla fall. De var tidiga här. Pratade om eko innan vi ens visste att ordet fanns.



Någonstans här bakom bodde jag i ett studenthus.



The Cambell house. Myra bjöd oss på fantastiskt gott syrah från Oregon där vinproduktionen har exploderat sedan jag var här senast.

Vårt rum - supermysigt. Små stegar av trä upp till sängen. I love it!

Som jag skrev i min krönika i SvD i lördags finns det vissa platser som får ens hjärta att klappa lite hårdare. Efter 5 timmars resa varav 4 genom total ödemark nådde vi igår vårt mål Tofino. Trots att det öste ner under hela vår vistelse blev jag helt förälskad och Lasse likaså. Det är en gammal hamnstad som ända fram till slutet av 50-talet inte kunde nås annat än via vattnet. First nations har ju bott där i tusentals år och de första vita kom i slutet av 1700-talet. På slutet av 60-talet hittade hippiesarna dit och människor som sökte ett alternativt sätt att leva, bortom det mesta. Fram till 2000 var det ett öde ställe om vintern men nu har ett par resorts gjort att människor åker hit året runt. Hippiesarna har blivit äldre, men finns kvar och nu kommer också surfare från hela världen för att utmana vågorna som kan bli många meter höga vid storm. Ett litet hippiehus med grånad hippie inuti.



Hur som helst är det så ruffigt och charmigt, helt befriat från McDonalds och alla andra snabbmatkedjor, bara det en njutning. Däremot kan man köpa nyfångad Dungeress crabs i hamnen. I vattnen utanför passerar tusentals valar på väg från Mexico till Alaska. Och när våren kommer och björnarna vaknar söker de sig ner till vattnet för att fånga krabbor och annat mumsigt.





Tofino ligger på en liten smal halvö vid kanten av Stilla havet. Naturen består av fantastisk regnskog och mängder av vilda djur. Tack vara miljökämpar och first nationsbefolkningen har mycket av denna alldeles unika natur bevarats.

Nu bodde vi på Wickaninnish Inn, mycket vackert ställe öppnat av Tofinos doktor och drivs nu av hans son Charlie. Inte lika personligt som Sooke Harbour House, men så vackert. Byggt i trä och sten med utsmyckningar av first nations och lokala hantverkare. Stora fönster ut mot träden och stranden.



Vi tog en långpromis längs med havet och tittade på surfarna och vågorna. När man ser trädbumlingarna på stranden förstår man vilken kraft som finns i vågorna. Det hade varit tsunamivarning dagen innan vi kom, men nu var det relativt lugnt.





Nätt liten stock, eller hur?

I alla fall blev vi så förtjusta och insåg att det finns så mycket att göra och att se att vi bara måste tillbaka. Kanske nästa sommar och då stanna länge. Paddla med first nationsfolket, äta krabba, vandra längs havet, besöka varma källor, grottor och åka sjöflygplan till de orörda öarna utanför, varndra i regnskog och njuta av tystnaden.

För mig är just tystnaden och orörd natur höjden av lyx.

Ett av dem är definitivt Sooke Harbour House på Vancouver Island, 30 minuter nordväst om Victoria. Det är ett ganska litet och mycket personligt hotell alldeles vid kanten av Stilla havet. Huset köptes av Sinclair och Frederique Philip för över 30 år sedan och var då ett bed & breakfastställe. Nu har de skapat ett av Nordamerikas ljuvligaste get aways och driver en  fantastiskt bra restaurang. Sinclair är ordförande i Kanadas slow food rörelse och vurmar för säsongerna och det närproducerade.
Det är lyxigt, men inte tråklyxigt, det är mycket mer personligt än de flesta hotell jag bott på i mitt liv. Sinclairs passion för trädgården, allt går att äta som växer där, och för mat i kombination med Frederiques näsa för inredning och konst är en sagolikt lyckad blandning. Väggarna i huset från början av förra seklet är fyllda med lokal konst, mycket från ursprungsbefolkningen. Rummen har fantastisk utsikt över havet och i morse stod en häger på en av stenarna invid stranden och fem havsuttrar sprang omkring bland stenarna. Sälar simmade med tusentals sjöfåglar.

Att kunna sova med balkongdörren öppen och höra vågorna - det är för mig den vackraste musik och höjden av frid och lyx.

Igår kväll hade vi middag med ägarna och åt det bästa av vad Sooke med omnejd kan erbjuda just nu: pilgrimsmusslor med bland annat nässlor, lammfilé med jordärtskocka, rockfisk med rödbetssås och ostar från lilla mejeriet Moonstruck - världsklassig get!
Och underbara viner från BC, vilka är svåra att få tag i. Skörden är så liten och de bästa snor krogarna direkt förstås.


Ostronen, små och superfräscha.
Pilgrimsmusslorna med nässelsoppesåsen.

Victoria låg helt öde, som en spökstad, igår under hockeyfinalen. Lasse och jag gick i solen och njöt av den lilla staden. Här några bilder från Fishermans Warf där vi promenerade, pratade med ett trevligt polskt par och mumsade chilidogs. Lasse fick gå in i korvståndet och se på tv:n som satt bakom disken i taket och var på för hockeyns skull. Här ser ni den flytande korvkiosken:



Sådana här sötingar simmade nedanför.



Vad sägs om det lilla gröna, till salu för knappt två millar. I det gula huset bredvid bor en svenska som bott där i 30 år och stormtrivdes. Hon hjälpte till i korvståndet.



Nej då, vi ska inte flytta till Kanada även om det är mycket lockande ibland, för det är så vidunderligt vackert och så urbota trevligt. Svenskan trivdes enormt bra och längtade inte tillbaka ett dugg. Polackerna drömde om att flytta tillbaka, men hade vuxna barn i Victoria så de tvekade.

God mat behöver inte kosta mycket.



Sedan bilade vi vidare till Sooke Harbour House - ljuvligare ställe får man leta efter. På kanten av Stilla havet. Men det ska jag skriva mer om i kväll.
Så här såg det ut på stranden igår när vi kom. Jag kunde sitta en stund och meditera i solen. Om man behöver energi, ska man leta upp det där glittret som blir när solen lyser på havet och låta sig fyllas. Ljuvligt. Och lyssna på vågorna som rullar in.

Vilken festmåltid! Den unge kyparen på Araxi lyckades charma oss in att välja dagens "special", färsk Alaskan king crab. Och det gjorde han rätt i. Den var sprillans nykokt och mjällare än den godaste hummer. Doppelidopp dopp i lite smält smör och så in i munnen. Serverades med citronrisotto och grönsaker. Det enkla är ofta det allra ljuvligaste, om råvarorna är bra. Så gott till en bc sauvignon blanc, lite nötig, lite russin och vackert nästan bärnstensgul.

Nu är vi i Victoria på 6:e våningen på Magnolia hotel med utsikt över hamninloppet där sjöflygplanen startar och landar. Och ja, de vita magnolierna håller precis på att slut ut. Japanska körsbärsträd och forsytsia i full blom. Jag önskar mig så en magnolia till Skåne. Jag har en vän som har en som pratar - det är sant!
Men mer avslöjar jag inte nu.

Nu ska det badas bubbelbad och sedan äta kinesiskt på J & J Wonton Noodle House. Victoria har världens gulligaste lilla chinatown. Bordet är bokat av ordföranden i Kanadas slow food-förening, Sinclair Philip. Han tyckte att där skulle vi äta i Victoria och då lyder vi. Ska bli spännande. Jag säger som Julia Child när någon frågar mig vad som är min passion i livet - food. "I love to eat and I'm good at it. Look, I'm growing in front of you." Alla ni som ännu inte sett denna pärla till film - se den.

Nu börjar åter lugnet lägga sig i byn. Det märks att folk har börjat att åka hem eller åtminstone är på väg. Folk shoppar souvenirer som galna i OS-butiken, en blöt man stod i ösregnet och väntade på bussen med en resväska och framför backen där folk kryllade i solen förra veckan var det snudd på tomt. Kanske lite beroende på regnet också, förstås. Men det vilade en lite melankolisk stämning i Whistler idag.



Marketplace klockan 15.00.

Volontären fick en ledig dag eftersom det inte behövdes så många slippare i slalombacken och tur var det för vädret var uselt. Han har jobbat fler dagar än de flesta och behöver verkligen vila. Så nu är hans uppdrag slutfört.

Vi besökte Lil'vat och Squamish cultural center igen. Åt en god chili och ett fluffigt indianskt bröd och fick en guidad tur runt museet. Roligt att se att deras kultur börjar värderas högre än under de gångna 300 åren.
Inför byggandet av denna mötesplats skulle de bygga några traditionella kanoter. Då visade det sig att det inte längre fanns några indianska båtbyggare kvar. I Squamish hade det inte funnits någon på 100 år och det var 20 år senast någon byggde en kanot i Mount Currie. Som tur var fanns den några gamla män kvar som visste hur man gjorde. Nu har flera stycken unga män utbildats. De gör sina kanoter av ett enda träd. Vilket arbete!
Likaså var det med det traditionella vävandet av plädar i Squamish. De har i alla tider vävt vackra filtar att klä sig i och mattor, medan indianerna i Mount Currie klädde sig i de klassiska skinnkläderna. För bara tio år sedan var hantverket att väva av de vita bergsgetternas ull på väg att försvinna, men nu vävs det igen.





De båda stammarna har alltid levt i fred med varandra, men de har helt olika språk och hade mycket svårt att förstå varandra förr i tiden. Språket liknar inget jag hört eller sett förut. Kanske påminner det en aning om baskiskan med sina x och z. Då och då dyker det upp en 7:a också - märkligt. Nu får barnen också lära sig sitt språk i skolan parallellt med engelskan. Problemet är, enligt guiden, att flera generationer är redan förlorade. Barnen har inga att prata med hemma för föräldrarna kan inte. Bara de riktigt gamla kommer ihåg. Men det känns ändå som det finns hopp för dessa människor som bott här uppe i tusentals år och blivit så förtryckta.

Jag önskar jag hade tid att lära mig mer om deras kultur och andlighet, men det kommer nog.

I kväll ska vill tillbaka till Gordon Ramseys favoritkrog Araxi och äta middag med Lasses trevlige kompis Larry och hans fru Lenette. De bor i Seattle och äger ett företag som gör torkat kött, beef jerkey, som de tuggar på här.

YES!!! CURLINGTJEJERNA TOG GULD. Härligt. Det var den första curlingmatch jag sett, åtminstone sett lite av, medan jag skriver bloggen. Nu kan jag också rapportera var kungen och Silvia är - där! Har spanat efter dem men inte sett röken av dem här i Whistler. 
Speciellt härligt att de vann mot Kanada, för de är så himla kaxiga på TV, reportrarna alltså. Heja Sverige! Nu får de sina medaljer och OS-volontären i soffan gråter. Så sött när en av svenskorna pussade medaljutdelaren av misstag rakt på munnen.

Och tidigt på lördag morgon åker vi ner mot Victoria, huvudstaden i BC. En ljuvlig liten gräddbakelseliknande storstad vid kanten av Stilla havet och mer brittisk än moderlandet självt. Det var här den första engelsmannen landsteg i slutet av 1700-talet. Då var det en riktigt vild håla fylld av indianer, kineser, business- och sjömän, lycksökare och guldgrävare. Ingen annan stad i Kanada lär vara så hemsökt av spöken. När jag och min vän och fotograf Ann Lindberg var där i höstas såg vi inte röken av någon endaste liten ande. Men nu ska jag spana.

Victoria ligger på Vancouver Island så vi tar färja från Tsawassen, någon halvtimmes resa från Vancouver. Resan över tar cirka 1,5 timme.Nog skulle jag kunna stanna här längre, men nu ska det bli skönt att slippa hela OS-köret. Visst har det varit fantastiskt att få vara med om, men det är dags att rulla vidare nu.

OS-volontären är lika trött han och ser fram emot SEMESTER! Nu har det varit 19 dagars stenhårt arbete. "Tur att jag inte visste vad jag gav mig in på", säger han och ler. Mer väderbiten och brunbränd har jag sällan sett honom. Tänk vilken tur att vi inte försöker lista ut vad vi ska få vara med om, då skulle vi aldrig komma någon vart. Att följa pirret i magen, leder alltid rätt ändå även om det inte alltid blir som man tänkt sig.

Mulle, som vi döpt bilen till, har fått ett takbox idag. En svensk sådan. Världen är märklig. I Squamish i Kanada, där Stilla havet möter Coastal Mountains, där hade de bara takboxar från Sweden - Thule. Så vår box blir väl lycklig över att shippas tillbaka till hemlandet igen vår. Det blir en berest box.

Telefonen ringde och väckte oss en halvtimme innan mobilklockan var ställd, 01.30. Ägarna till huset har ett nummer som är förvillande likt Whistlers taxi. I tid och otid ringer någon och vill ha en bil. Inte så kul, alltid.

Upp kom vi i alla fall och till backen kom OS-volontären och fick slippa i tung snö och i mörker. 20 tappra slippers kvar av 70 från början.
Idag var det riktigt "Whistler weather" som folk säger med snö, dimma, slask och regn.
Som ni säkert såg så kunde bara första genomföras. Damerna fick stå och vänta lång tid för att få besked. Frusna och nästan lite uppgivna stod de där i snödimman. Lasse tyckte verkligen synd om dem. Förhållanden var bedrövliga. Håller tummarna för bättre väder i morgon. Kul i att killarna vann sprintstafetten.


Lasse på väg till jobbet:



I gondolan 03.00:



Gissa om det var ljuvligt att få krypa tillbaka i sängen efter att ha skjutsat Lasse.

Här i nordamerikanska kök har de något som vi inte har, nämligen en garbage disposer. Den äter avfall, typ allt som man normalt lägger i en kompost, som potatisskal och äppelskrutt. Sedan trycker man på en knapp och hela zinken börjar brumma och hoppa och man ser att typ en mixerkniv skär ner rubbet på ett par sekunder. Sedan åker det iväg i ett rör och blir till biogas. Fiffigt va! Jag tycker det är kul också att peta ner diverse, fast ibland är jag inte så smart. Påskliljorna som blommat så fint i två veckor började hänga och då körde jag ner dem med stjälkarna neråt. Disposern börja tugga varpå det som var kvar av själva blommorna for runt i världens fart och stänkte frömjöl över hela köket. Så kan det gå. Och så här såg det ut.



Idag regnar det igen, depp dep, och bergen är klädda i dis. Däruppe snöar det. Klockan åtta i kväll ska Lasse ringa slipparnas hot line och få bekräftat om han måste gå upp klockan 02.00. Och jag med eftersom jag är chauffören.

I kväll ska vi gå till Sachi Sushi - så stavas det!!! och äta med några svenskar. En granne ringde igår och frågade om vi ville följa med och det är klart vi ville. Så härligt att bli medbjuden av några vi inte känner - spännande!

Så här såg det ut i byn i eftermiddags:


Regntunga skyar, vartän man ser, någon sol finns ej mera...



Det ser godare ut än vad det är...



Slovenskt resande teatersällskap. Lite kul!

Jag kan inte påstå att jag har haft något större intresse av konståkning eller isdans tidigare. Men att se det kanadensiska paret Virtue och Moir igår ta guld i isdans var en sann glädje. De var överjordiskt samspelta med varandra och utstrålade en sådan vacker energi. Vilken elegans! Vilken kärlek till det de gör! Imponerande. De var som älvor på en äng.