Pass två avverkat i regn. Bildbevis:

Behövde inte ens tvinga mig. Kändes bra att ge mig i väg. 1 minut springa, 2 minuter gå, varvat 7 gånger = 21 minuter. Yes!

Har jag nu inlett min löparbana. Inte bara min utan också Daisys. Detta tack vare inspiration från Kajsa på Bjäre bokhandel i Båstad. Hon springer med sin hund. Eftersom Daisy älskar att springa så tänkte jag: Jag gör ett försök. Tack vare denna bokhandlare har jag ju nu också en bok i ämnet. Tack vare Lasse har jag också ett par sprillans nya löparskor. Fick dem i födelsedagspresent! Vilken tur för det var första punkten i boken: Köp ett par bra löpardojor. Jag har själv valt dem på Löplabbet. De är lätta och sitter som mystofflor på fötterna. Sagt och gjort. Igår var det premiär. Med mobilen i handen - och runner inställt gick jag ner till promenaden vid Norr Mälarstrand. 1 minut löpning och 2 minuters gång i 21 minuter. 7 repetitioner. Nu i början får Daisy inte var med för jag måste koncentrera mig, säger Lasse. Det gick alldeles utmärkt. Och så gjorde jag alla stretchingövningarna ur boken. Yes - vad jag är duktig. Skön känsla när svetten rinner. Jag tycker om att svettas.

Tack Catherine, förresten, för nu bloggar jag igen. I alla fall idag.

Vad gör man när en vill bo i stan och den andra på landet? När den ena vill bo i Stockholm och den andra i Skåne? Vad gör man när man älskar varandra, men vill bo på så olika ställen? Man kompromissar.

Vi köpte gården i Skåne i tron att här skulle vi bo tills döddagar. Sambon sålde en del av sitt företag och skulle få tid till att pyssla. Nu blev det inte så. Han hittade på nya projekt istället för att trappa ner, vilket är jättekul. Men en gammal gård med lada, grishus, bagarstuga, örtagård och hage kräver närvaro och skötsel. Den vill ha kärlek. Den vill att det ryker ut storstenen och att det lyser i fönstren om vinterkvällarna. Jag gör så gott jag kan för att hålla efter trädgård och grusad garageuppfart, men det räcker inte. Jag vill skriva också och promenera med Daisy och …

Under hösten stod vi i en dyster dragkamp, Skåne-Stockholm, Skåne-Stockholm. En period såg vi inga lösningar. Vi visste inte hur vi skulle göra. Så en dag dök en idé upp om en kompromiss och den landade mjukt i bådas hjärtan.

Nu har vi köpt en tomt i Stockholms yttersta skärgård, så långt ut man kan komma med bil, men ändå tillräckligt nära staden så att sambon kan pendla. Där ska vi bygga ett litet passivhus med fina spröjsade fönster ut mot havet, Österhavet.

”Men du älskar ju Västkusten, här skulle du ju alltid bo”, sa en vän. Det gör jag, men jag värderar mitt förhållande mer. Vissa dagar tvekar jag, framför allt på grund av familj och vänner här nere och när solen sänker sig i havet. Andra dagar längtar jag till denna nya plats på jorden att upptäcka.

Mitt hem är där mitt sinne får ro. Det tror jag att det kommer få där ute i skogen invid mjukslitna klippor. Om inte, så ligger ju Skåne kvar.

 

Än vandrar gudar över denna jord, som Hjalmar Gullberg skrev i Förklädd Gud. Och de finns inom åldringsvården.

Min far är gammal och har varit mycket sjuk de senaste åren. Han bor ensam i en mellansvensk stad. Från den dagen han inte längre klarade sig själv har vården klivit in på ett fantastiskt sätt. Han har en egen sköterska han kan ringa när oron sätter in. Hon kommer farande från vårdcentralen när han behöver. När han har varit riktigt illa däran har han ringt upp till sjukhuset och strax blivit hämtad av trygg ambulanspersonal. När han i somras var så svag att vi trodde att vi såg honom för sista gången fick han komma till ett korttidsboende där han blev omhuldad som en prins tills han var stark nog att åka hem.

Varje morgon kommer hemtjänsten och ser till att ”han lever”, som pappa själv uttrycker det. Och så är det ju Fredrik. ”En trevlig ung man”. Fredrik fixar pappas dator så han kan arbeta. Han klipper honom fint och handlar hans mat. Och de har ”så intressanta samtal.”

Kanske ingår inte allt som Fredrik gör i hemtjänstens egentliga uppdrag, men Fredrik verkar förstå vad min pappa behöver för att hans liv ska vara meningsfullt och värdigt, trots sjukdomen. Fredrik följer sitt eget huvud och hjärta.

”Något gott måste jag ha gjort för att förtjäna alla dessa goda människor”, säger pappa när han pratar om Fredrik och om Inga. Hon som kom från Städfirman och nu har blivit hans vän. Hon som hälsar på nästan varje dag med en nyplockad bukett eller en portion hemlagade kåldolmar. Och så har vi ju faster Gunvor som kommer med sockerkakor och pratstund…

Ibland kan det vara bra att tänka på, lyfta fram och uppskatta allt det goda som sker i tysthet runt omkring oss. Och inte ta det för givet.

…är Gud på jorden, vandrar han förklädd, fortsätter Gullberg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var drömmer du om att bo? Hur vill du leva? September är en perfekt tid att fundera över det. Denna månad ger nämligen, enligt numerologin, en inblick i hur nästa år kommer att se ut. Det du fyller september med, får du mer av 2012.

Jag älskar september. Då ligger stränderna tomma, men vattnet är fortfarande ljuvligt badbart. Än värmer solen, skogarna är fulla av svamp och det finns hårda saftiga gravensteiners att sätta tänderna i.

Just nu är jag i Stockholm efter en lång Skånesommar. I flera år har jag åkt fram och tillbaka och det har varit perfekt, men nu är det förändring på gång. Bara efter några dagar i storstaden bland alla människor, bilar och hus känner jag att Stockholm är underbart, men här ska jag inte vara. Då och då ska jag åka upp och njuta storstadsliv tillsammans med mannen i mitt liv, men inte stanna länge. Jag hör hemma på Västkusten, det är där mitt hjärta bankar som hårdast och det är där jag kan andas fritt. Länge har jag anat att det är så det förhåller sig, men först nu står det klart. Först nu vågar jag vara sann mot mig själv. Jag vet inte varför det känns så viktigt just nu, men jag vet att jag måste ta klivet oavsett vad det för med sig. Därför åker jag ner igen, trots risk för styv kuling och ännu mera regn. Men jag är inte rädd för oväder eller för ensamhet. Jag har valpen Daisy, min dator och jag vet att jag har min man, min familj och många av mina vänner är bara några timmar bort.

I snart 30 år har jag haft Stockholm som bas och landet som vila. Nu vänder jag på steken och fyller resten av september med bokskrivande och närheten till havet. Vad fyller du din månad med? Kan du inte ta steg rent praktiskt, finns det andra sätt. Låtsas. Affirmera och visualisera. Fyll dig av känslan. Det är en fantasiskt bra början.

 

Livet är fullt av magiska möten och händelser som leder oss framåt. Allt har en mening även om betydelsen av det som sker kan vara svår att se när vi är mitt uppe i det.
Jag var 13 år den sommaren då jag bodde hos Margitta, en mycket excentrisk dam. Hon levde ensam med tre rottweilers och 12 hönor i Skälderviken i en nationalromantisk korsvirkesdröm i fyra våningar med utsikt över havet.   Kring huset låg en förtrollad muromgärdad trädgård full av dignande frukträd och höga tallar. Margitta var konstnär och satt mest vid sitt staffli vid ateljéns höga fönster och målade blommor. Jag fick sköta mig själv i det stora huset med hög mörk bröstpanel, där trapporna knarrade och väggarna knäppte vid västlig vind. Men jag var inte rädd där jag låg om natten i ett smalt rum i ena änden av huset omgiven av gästrum där ingen längre bodde. Kanske var det hundarna som gjorde mig trygg. Kanske var det känslan i huset. Margitta dog några år senare, huset såldes och trädgården styckades i bitar.
Jag hade inte tänkt på Margitta på många år då min vän hundexperten i vintras tyckte att jag skulle ha en rottweilertik. Då mindes jag Margittas hundar med sina stora huvuden och kloka ögon och så kom vår rottisvalp Daisy.
Härom dagen körde jag min bonusdotter till en vän i Skälderviken. När vi närmade oss Margittas hus berättade jag om den där sommaren för så länge sedan. Vi kom närmare och döm om min förvåning när jag insåg att vännen bodde i Margittas hus. Minnena sköljde över mig som en svallvåg. Dofterna av hundmaten som kokade på spisen, ljudet av tassar mot lena trägolv och känslan av ändlös frihet i huset där på höjden. Vindåsen.
Margitta, huset och minnena har på ett påtagligt sätt kommit tillbaka i mitt liv. Det ska bli så spännande att i framtiden förstå varför.

 

 

Här nedan kommer dagens krönika i Svenska dagbladet för er som inte har tidningen. Tyvärr lägger de inte ut Magasinets krönikor på nätet. Men, tjata gärna, kära läsare. Kanske faller de för påtryckningar...
Vad rubriken blev vet jag inte och någon bild att illustrera det hela har jag ej. Så ni får nöja er med en nyutslagen ros i min trädgård. Ha en underbar lördag.

Minnen av barndomens somrar har lätt att etsa sig fast. När jag var liten tillbringade jag mina sommarlov i Ängelholms havsbad. Så snart skolan slutade tog vi tåget, jag, mamma och mina systrar. Genom Sverige dunkade vi fram med byte i Alvesta. Efter Båstad var det inte långt kvar. Då ställde vi oss i den smala korridoren utanför kupén och drog ner fönstret och så höll vi andan, tåget visslade och där bredde hela Skälderviken ut sig. Vi fyllde våra lungor med havsluft. På stationen väntade mormor. Ett högljutt ”iii” ljöd över perrongen. Hon tjöt när hon kramades och hennes kärlek letade sig in i kroppens alla innersta vrår. Kort bilfärd i folkabubbla, uppför grusvägen och där låg den lilla bruna pepparkaksstugan med gröna hjärtprydda fönsterluckor. På förstukvisten stod morfar, snäll och trygg som en åldrad ek. Inomhus den välbekanta doften av badkappor och mormors nötfyllda vetelängder. Ut och uppför träspången som varje sommar lämnade ilskna stickor i mjuka barnafötter. Nedanför de höga klitterna låg havet mäktigt, farligt och underbart. Den breda vita stranden med rosa snäckor och trutar på laxpålar. Så väntade en till synes en ändlös sommar av morgondopp, jordgubbar, läsning av Rikki-tikki-tavi… Några veckors lugn från en annars rätt stökig tillvaro i en stad där ingen trivdes.

Mina minnen låg som bomull kring mitt hjärta och blev en hägring. I hela mitt vuxna liv har jag försökt återskapa denna känsla av allomslutande kärlek och trygghet. Jag har jagat den i hem efter hem i tron att den var förknippad med en viss plats, ett speciellt hus.

Idag bor jag på andra sidan Skälderviken och jag har slutat leta och längta. Jag inser att denna ”plats” hela tiden funnits där – inom mig, vilande, väntade och jag hittar den oavsett var jag befinner mig på jorden.

 

 

Daisy har tre lägen: Sov, gos och röj-röj. Under röj-röjet växer de små hornen ut. De är de där små gula prickarna. Då gäller det att hålla i grejerna och akta tår, fötter, ben... Ibland får jag ta henne i nackskinnet och visa tydligt när det går för långt. Då tittar hon på mig med sina små bruna ögon och jag smälter som vax i solsken. Maddis, uppfödaren, kallade henne Diva och hon är en liten diva. När vi inte ger henne uppmärksamhet sitter hon och piper lite övergivet. "Men jag då, ska ni inte bry er om mig". Då gäller det också att inte ge vika. Jag följer min favvis Cesar Millan och ger inte kärlek för ett beteende jag inte gillar.

"Vad du har mycket regler", sa syster på besök. Ja, det har jag. Och det tror jag är mycket viktigt. Den här lilla sötnosen kommer att väga 40 kilo och mer om ett år. Det är precis som med barn. De små olater du struntar i när de är små, får du ta hand om när de är större och då kan det bli betydligt svårare. Och med lite ordning blir de trygga. I kombination med massor av kärlek blir det jättebra. Nu vet Daisy precis när jag tycker bitandet blir för hårt och då ger hon sig. Hon kan sitta när jag säger sitt och hon sitter och väntar på sin mat tills jag säger "Var så god". Dessutom gillar hon att åka bil och har lärt sig att sitta på golvet framför passagerarsätet fram. Hoppar glatt in i bilen.

Gosperioden är ljuvlig...Och sov...


Nu ska jag skriva en artikel om Toftaholms herrgård - fint ställe mellan Ljungby och Värnamo. Värt en omväg. Sist när vi åkte ner, f D, före Daisy, sa jag till Lasse att jag inte stod ut med vare sig McD eller någon vägkrog och så hittade jag denna vackra 1800-tals herrgård i White Guiden. Det blev en ljuvlig lunch i vacker miljö och resultatet av det blev ett reportage i Gran Turismo... Trevliga familjen Colfach äger stället där de förverkligat sin dröm. www.toftaholm.se

Mitt liv har tagit en ny riktning. Jag "bor" nu mer på köksgolvet tillsammans med valpen Daisy, nu 9 veckor. Hon är den ljuvligaste rottweilertik man kan tänka sig. Just nu sover hon som en stock, med rumpan på en kudde och resten av kroppen på golvet. Inte konstigt att hon är trött. Vi har varit uppe sedan 05.00 och mediterat, röjt, väckt Lasse, hälsat på kor, gått i skogen bland daggvåta vitsippor. Livet med en valp gör att allt på något sätt krymper. Vi är i köket, vi går ut i trädgården för att kissa och leka, sedan in i köket igen... Det är det lilla livet och ändå så blir det så stort. Våren är mer intensiv, mer närvarande och det är en stor gåva att ha fått denna lilla valp. Valpar gör att man blir mer närvarande och Daisys närvaro öppnar allas hjärtan. Jag ser fåglarna, hör bina och humlorna som surrar i lönnen...

Några bilder från veckan:

Adjö till Madde, uppfödaren på Kennel Chosen Angels. Inte så konstigt att jag valde henne.



I bilen ner till Skåne. Hon somnade i mitt knä efter fem minuter:



På Bäckatorp. Lasse har golvjouren:



Stor kille, liten hund.



Och i detta nu efter en milt sagt intensiv första majmorgon.

Dagens lunchrapport: Mäster Anders raggmunk går inte av för hackor. Och fläsket är svenskt. Och perfekt knaprigt. Nu tog jag inte det, eftersom jag helst vill ha ekologiskt kött. Så det fick bli en liten brandade istället. Det är ett slags mos med rökt fisk i, typ. Gott i alla fall. Fluffigt. Mäster Anders är verkligen trevligt. Härlig fransk känsla på Kungsholmen.

I den bästa av världar skulle jag kunna hitta massor av ställen på Kungsholmen som serverade lunch tillagad på ekologiska eller närproducerade råvaror. Tyvärr är så icke fallet. Nu tänker jag äta mig igenom lunchhaken och fråga: Var kommer kycklingen ifrån? Varför tar ni den från Brasilien? Som var fallet idag när jag åt på Restaurang Oriental på Bergsgatan. Aldrig i livet skulle jag äta kyckling från Brasilien. Har man hört på P1 hur de besprutar sina åkrar så kan jag lätt räkna ut hur kycklingarna har behandlats och fötts upp när de är så billiga att de kan åka tvärs över hela jordklotet och hamna på ett lunchställe i Stockholm. Jag vet att svensk vanlig kyckling inte är idealiskt framtagen, men jag vet i alla fall vad det är för djurskyddslagar som gäller här.

Vi konsumenter vill veta var maten kommer från. Att detta är viktigt kan vi se tydligt i handeln, kanske inte på ICA-Kungsholmen, men på många andra ställen. När ska restaurangbranschen ta sitt ansvar för att göra världen till en lite bättre plats?

Inte spelar det någon roll om lunchen är 10 kronor dyrare. Jag hade gärna betalt 89 för svensk kycklingcurry istället för 79.

Moder Jord skakar och gråter. Vi måste ta ansvar och göra saker som känns bra för oss, här och nu. För mig känns det bra att så mycket det bara går köpa svenskt och ekologiskt. Vi måste få slut på helt vansinniga transporter av mat kors och tvärs över jorden.

Ta ansvar du med! Ställ frågor, ställ krav, gör din röst hörd! Det tänker jag göra.

Så här såg det ut i Santa Fe på ljuvliga kaféet Pasquals. Enkelt. Tips på bra ställen i Stockholm mottages tacksamt.

Jag ser det som sker i Japan som ännu en väckarklocka och en uppmaning till oss att börja leva med vår jord och inte mot den. Oren Lyons är en amerikansk professor och indianhövding som föreläser om att vi måste tänka i nya banor.  Och ibland i gamla. Hans förfäder prövade alla stora beslut genom att ställa frågan: Är detta hållbart nio generationer fram? Blev svaret nej, lade de ner projektet.

Över hela världen pågår nytänkande kring alternativa sätt att leva och bo. Mitt i öknen i New Mexico ligger de märkligaste hus jag någonsin sett. Först trodde jag mig ha hamnat i ett avsnitt av Starwars. Bland torra salviabuskar stack det upp tinnar, runda bullar, spröt, glasväggar… Helt fantastiska skapelser. Det kallas Earthships – jordskepp. De är ”världsberömda” och började byggas redan på 70-talet, men nya kommer ständigt till. Alla är självförsörjande när det gäller vatten och energi och de boende vill helt klara sig utan kommunala ledningar av något slag. Alla har underjordiska rum, inspirerade av hur traktens indianer alltid byggt sina kivas (lokaler för religiösa fester). Väggarna i jordskeppen är metertjocka, byggda av lera, tillplattade tomburkar och annat återvinningsmaterial. De håller husen varma under den kalla vintern och stänger ute hettan om sommaren.

Även i Sverige finns det många nya spännande sätt för den som vill bygga hus och spara både på miljö och slantar. Ett exempel är ett Passivhus som varken har element eller värmepannor. Husen värms bland annat genom tjocka, välisolerade väggar, stora glasfönster mot söder och små gluggar mot norr, hushållsmaskiner och de boendes kroppsvärme. De kanske kostar lite mer att bygga, men vad sägs om en värmekostnad på 4-5000 kronor? Om året. Ett sådant hus skulle jag vilja bygga mig någon gång i ramtiden.

Från mitt pågående arbete med Hirams kokbok!

Östarps lax 54 Hirams bästa

 

8 portioner

 

mycket dill

alternativt blanda med enkvistar

1 ½ kg lax, hel sida eller en filéad mittbit

1 msk salt

svartpeppar

1 ägg

ströbröd

150-200 g smör

 

Gör en tjock dillbädd, sådär minst 5 cm, på ett ugnssäkert fat eller i en långpanna om laxsidan är stor. När det är ont om dill, eller dillen är dyr, kan man ta enkvistar med bland allt det gröna.

Milena: Hiram låter skinnet vara kvar på ena laxsidan och då måste den fjällas. Och du lägger köttsidan ner i det gröna. Jag tog bort skinnet. För lat för att fjälla.

Lägg laxen på dillbädden och låt den vila där om det dröjer med den slutliga tillagningen i ugnen.

Pensla med ägg. Sikta ströbröd på i ett fint jämnt täcke. Smält ca 150-200 gram smör och skeda över brödskiktet. Ställ in pannan i ugnen, 250 grader. Räkna tiden till 20-30 minuter.

Servera laxen direkt från tillredningspannan. Hollandäs till eller en sås med mycket kryddgrönt och en bas av majonnäs/crème fraiche. Se Löfströms sås. Potatis. Spenat e. dyl.

 

Löfströms sås

Lika delar majonnäs/ crème fraiche (gräddfil också men då får man inte röra om för mycket). Stuffa såsen med mycket finhackad syltlök, dill, kapris, ättiksgurka. Ta som Du tycker.

Förslagsvis: till 2 ½ dl majonnäs – 2 ½ dl crême fraiche, ½ dl av vardera allt annat. Räcker till ca 5 portioner. Smaka av. Smaken ska vara bestämd.

 

Skönt att vara hemma, även om jag nog skulle kunna bo halva året i Sverige och halva i USA. Kanske i New Mexico eller i Colorado. Jag tycker så mycket om känslan av hög och fri energi. Som sagt, båda länderna har sina för- och nackdelar, men energin i Sverige är trögare, segare och tyngre. Eftersom jag tror att det finns en mening med allt så ska jag väl bo här, trots att det känns lättare att andas i USA.

Men, som sagt, kul att vara hemma igen och vårsolen lyste så härligt idag. Och jag har packat upp. Och betalat räkningar.

I morgon och resten av mars är det Hiram som gäller. För er som inte vet vem hon var kan jag berätta att det var en av Sveriges genom tiderna bästa matskribenter. Jag har lagat Hiram-mat i hela mitt liv och nu gör jag en bok om henne tillsammans med min kompis och kollega Anna Lind-Lewin. Det är ett fantastiskt roligt projekt. I detta nu står ansjovisar täckta med ströbröd, konjak, hackat ägg och smör och puttrar i ugnen. Till detta en liten knäckemacka och en kravmärkt, alkoholfri öl. Spännande.

Jag hittade Home Ranch i boken: A thousand places to see before you die, för tre år sedan när vi åkte igenom Colorado om sommaren. Då låg det inte på vår route, inte heller förra våren. Nu när vi skulle åka till Steamboat Springs och jag googlade efter hotell så låg det plötsligt där högst upp på resultatlistan. Fanns det rum? Ja, det gjorde det. Quickdraw, var ledigt. "För dyrt", sa Lasse. Jag sa: "Men om man betänker att jag inte åker skidor och slår ihop alla dessa obetalda liftkort, så har vi råd." "Pengar är bara energi, hur viktigt är det?", som en klok vän brukar säga, dök också upp i mitt huvud. "Viktigt!" sa hjärtat. Okej, Lasse gav sig och mot Home Ranch bar det.



Home Ranch -  det var värt vartenda öre. En dröm, en absolut ljuvlig plats på jorden.

I Colorado finns ett antal sådana typ hotellpåranchenställen. Home Ranche är ett av dem. Ligger mitt ute bland berg och hagar i ödemark nära Clark, en liten pyttestad från slutet av 1800-talet. Cirka en halvtimme från Steamboat Springs. Så fick vi då båda vårt lystmäte. Lasse underbara backar i Steamboat.

Jag längdskidåkning i tystnad och ridning varje dag, ute och inne.



Dessutom fick vi helt fantastisk miljö, otroligt vällagad mat

och så många nya roliga vänner: Tom och Polly från Washington DC, Jonny och hans familj som äger Home Ranch, Mike - skidguide som tog mig med på längdskidåkning i lössnö, Kelly som lärde mig grunderna i westernridning med flera, med flera. Och så Amos - den lilla valpen som for omkring inne som ute.



Livet är underbart! Jag är så tacksam och lycklig.