En liten och värmande historia om vaccination

Min bästa vän har en son som heter Kalle. Han har Williams syndrom, en slags kromosom-mutation som gör att han inte är som alla andra. Kalle är särdeles underbar ung man, 20 år, och han är precis sådan som vi andra "normalstörda" är innerst inne, som vi var från början innan vi lade på oss våra sociala masker, manér och började döma och mäta oss med vår omvärld. Han är så som vi borde våga vara. Han lever i nuet, är tydlig med vad han vill och inte vill och han visar stor, kravlös empati mot andra. Så här gick det till i förra veckan.

Kalle tyckte själv att han var i riskzonen för svininfluensa och gick till vårdcentralen för en spruta. Han tycker det är mycket intressant med sjukvård och spännande med vaccinationer och tittade noga på när nålen gick in i armen. Bästa vännen Gabriel däremot är livrädd för sprutor, men i rädsla för influensan bestämde han sig ändå för att vaccinera sig. Till vårdcentralen följde då Gabriels pappa, pappans flickvän och Kalle med som stöd. Kalle höll honom i handen medan Gabriel stålsatte sig.

Dagen därpå när Kalle skulle gå till skolan sa han, när han passerade köket, till sin mamma med stor vördnad i rösten: "Tänk vad modig Gabriel var igår."

När jag hörde detta tänkte jag på alla gånger jag sjäv avfärdat andras rädslor med ord som "Det är väl inget att vara rädd för", "Skärp dig".

Vi har så mycket att lära av Kalle.

PS.  Om ni undrar varför jag inte skriver så mycket nu så beror det på mitt nya liv bestående av struktur och fokusering. Det känns fantastisk och jag skriver mer om det en annan dag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0