milenabergquist

Det är härligt att vara ensam, men just i detta nu, denna lite gråmörka augustiförmiddag, saknar jag Lasse så jag nästan vill gråta. Eller äsch, jag gråter en skvätt. Över att inte få hans morgonkram, över att sommaren lider mot sitt slut, över att det är så fuktigt så att parketten rest sig i vardagsrummet. När jag ändå håller på kan jag gråta över att mina söner är så långt härifrån, Tom i Stockholm och Ville i Lund. Och över Tom som flyttar hemifrån i nästa vecka. Och över Sotis, den svarta katten som dog. Och över att pappa är sjuk. Och att rosorna blommat över.

Nu när jag bölat färdigt unnar jag mig en glad bild från kvällen på Stora hotellet i Fjällbacka. Det var en fin sommarkväll.