Sista dagen i Whistler
Nu börjar åter lugnet lägga sig i byn. Det märks att folk har börjat att åka hem eller åtminstone är på väg. Folk shoppar souvenirer som galna i OS-butiken, en blöt man stod i ösregnet och väntade på bussen med en resväska och framför backen där folk kryllade i solen förra veckan var det snudd på tomt. Kanske lite beroende på regnet också, förstås. Men det vilade en lite melankolisk stämning i Whistler idag.
Marketplace klockan 15.00.
Volontären fick en ledig dag eftersom det inte behövdes så många slippare i slalombacken och tur var det för vädret var uselt. Han har jobbat fler dagar än de flesta och behöver verkligen vila. Så nu är hans uppdrag slutfört.
Vi besökte Lil'vat och Squamish cultural center igen. Åt en god chili och ett fluffigt indianskt bröd och fick en guidad tur runt museet. Roligt att se att deras kultur börjar värderas högre än under de gångna 300 åren.
Inför byggandet av denna mötesplats skulle de bygga några traditionella kanoter. Då visade det sig att det inte längre fanns några indianska båtbyggare kvar. I Squamish hade det inte funnits någon på 100 år och det var 20 år senast någon byggde en kanot i Mount Currie. Som tur var fanns den några gamla män kvar som visste hur man gjorde. Nu har flera stycken unga män utbildats. De gör sina kanoter av ett enda träd. Vilket arbete!
Likaså var det med det traditionella vävandet av plädar i Squamish. De har i alla tider vävt vackra filtar att klä sig i och mattor, medan indianerna i Mount Currie klädde sig i de klassiska skinnkläderna. För bara tio år sedan var hantverket att väva av de vita bergsgetternas ull på väg att försvinna, men nu vävs det igen.
De båda stammarna har alltid levt i fred med varandra, men de har helt olika språk och hade mycket svårt att förstå varandra förr i tiden. Språket liknar inget jag hört eller sett förut. Kanske påminner det en aning om baskiskan med sina x och z. Då och då dyker det upp en 7:a också - märkligt. Nu får barnen också lära sig sitt språk i skolan parallellt med engelskan. Problemet är, enligt guiden, att flera generationer är redan förlorade. Barnen har inga att prata med hemma för föräldrarna kan inte. Bara de riktigt gamla kommer ihåg. Men det känns ändå som det finns hopp för dessa människor som bott här uppe i tusentals år och blivit så förtryckta.
Jag önskar jag hade tid att lära mig mer om deras kultur och andlighet, men det kommer nog.
I kväll ska vill tillbaka till Gordon Ramseys favoritkrog Araxi och äta middag med Lasses trevlige kompis Larry och hans fru Lenette. De bor i Seattle och äger ett företag som gör torkat kött, beef jerkey, som de tuggar på här.
YES!!! CURLINGTJEJERNA TOG GULD. Härligt. Det var den första curlingmatch jag sett, åtminstone sett lite av, medan jag skriver bloggen. Nu kan jag också rapportera var kungen och Silvia är - där! Har spanat efter dem men inte sett röken av dem här i Whistler.
Speciellt härligt att de vann mot Kanada, för de är så himla kaxiga på TV, reportrarna alltså. Heja Sverige! Nu får de sina medaljer och OS-volontären i soffan gråter. Så sött när en av svenskorna pussade medaljutdelaren av misstag rakt på munnen.
Marketplace klockan 15.00.
Volontären fick en ledig dag eftersom det inte behövdes så många slippare i slalombacken och tur var det för vädret var uselt. Han har jobbat fler dagar än de flesta och behöver verkligen vila. Så nu är hans uppdrag slutfört.
Vi besökte Lil'vat och Squamish cultural center igen. Åt en god chili och ett fluffigt indianskt bröd och fick en guidad tur runt museet. Roligt att se att deras kultur börjar värderas högre än under de gångna 300 åren.
Inför byggandet av denna mötesplats skulle de bygga några traditionella kanoter. Då visade det sig att det inte längre fanns några indianska båtbyggare kvar. I Squamish hade det inte funnits någon på 100 år och det var 20 år senast någon byggde en kanot i Mount Currie. Som tur var fanns den några gamla män kvar som visste hur man gjorde. Nu har flera stycken unga män utbildats. De gör sina kanoter av ett enda träd. Vilket arbete!
Likaså var det med det traditionella vävandet av plädar i Squamish. De har i alla tider vävt vackra filtar att klä sig i och mattor, medan indianerna i Mount Currie klädde sig i de klassiska skinnkläderna. För bara tio år sedan var hantverket att väva av de vita bergsgetternas ull på väg att försvinna, men nu vävs det igen.
De båda stammarna har alltid levt i fred med varandra, men de har helt olika språk och hade mycket svårt att förstå varandra förr i tiden. Språket liknar inget jag hört eller sett förut. Kanske påminner det en aning om baskiskan med sina x och z. Då och då dyker det upp en 7:a också - märkligt. Nu får barnen också lära sig sitt språk i skolan parallellt med engelskan. Problemet är, enligt guiden, att flera generationer är redan förlorade. Barnen har inga att prata med hemma för föräldrarna kan inte. Bara de riktigt gamla kommer ihåg. Men det känns ändå som det finns hopp för dessa människor som bott här uppe i tusentals år och blivit så förtryckta.
Jag önskar jag hade tid att lära mig mer om deras kultur och andlighet, men det kommer nog.
I kväll ska vill tillbaka till Gordon Ramseys favoritkrog Araxi och äta middag med Lasses trevlige kompis Larry och hans fru Lenette. De bor i Seattle och äger ett företag som gör torkat kött, beef jerkey, som de tuggar på här.
YES!!! CURLINGTJEJERNA TOG GULD. Härligt. Det var den första curlingmatch jag sett, åtminstone sett lite av, medan jag skriver bloggen. Nu kan jag också rapportera var kungen och Silvia är - där! Har spanat efter dem men inte sett röken av dem här i Whistler.
Speciellt härligt att de vann mot Kanada, för de är så himla kaxiga på TV, reportrarna alltså. Heja Sverige! Nu får de sina medaljer och OS-volontären i soffan gråter. Så sött när en av svenskorna pussade medaljutdelaren av misstag rakt på munnen.
Kommentarer
Trackback
