Vi vänder blickarna mot en annan världsdel och i morgon börjar det för volontären

Någon lärd människa sa: Om man inte vet vad man ska göra i livet, om det inte är någonting som pirrar i magen, då kan man alltid hjälpa andra. Tids nog känner man pirret. Och vågar man följa det, kan helt nya världar öppnas.

En ung kvinna jag känner är så lyckligt unnad att hon både följer sitt pirr, sin längtan och hjälper andra samtidigt. Hon heter Naomi Potipa och jobbar som volontär i Indien. Det är en ung kvinna med skinn på näsan och massor av drivkraft. Innan hon slutar på skolan för fattiga pojkar som hon jobbar på vill hon verkligen göra skillnad. Läs här:

Hej! Jag heter Naomi Potipa och jobbar som volontär för en hjälporganisation som heter Youth League Recreation Centre i Buldana, Indien. Denna organisation har som övertygelse att utbildning lägger grunden till vägen ut ur kastsystem och fattigdom. Skolan där jag jobbar driver ett ”hostel” och tar har hand om 145 pojkar mellan 10-18 år. De kommer alla från familjer som lever ute på landsbygden, långt under existensminimum. Pojkarna bor på skolan, får undervisning, mat, extremt näringsfattig och ensidig kost men de slipper gå hungriga, och får möjlighet till utflykter och andra aktiviteter. Min uppgift är att vara ungdomsledare, lärare och ”mamma”. Jag har nu varit här i drygt fyra månader och känner mig otillräcklig eftersom behoven är enorma. Det saknas allt från vårdmöjligheter, skolmaterial till fritidsaktiviteter. När jag kom så fanns en fotboll, som gick sönder och jag har ersatt den med flera nya samt andra sportutrustningar och spel som pojkarna använder varje dag. Det är vinter nu och alla är mer eller mindre sjuka eftersom de saknar varma kläder, ordentlig sjukvård, och på grund av att de sover på filtar eller madrasser på golvet i ouppvärmda salar. Ingen av pojkarna har någonsin varit hos en tandläkare. Jag har gjort en överenskommelse med en tandläkare som har gått med på att undersöka alla pojkar gratis och åtgärda eventuella hål för halva priset. Att laga ett hål kostar cirka 80 svenska kronor. Jag startar nu en insamling för dessa pojkar. Min målsättning och dröm är att innan mitt kontrakt går ut, april 2010, ge en uppsättning kläder, en tröja, skjorta och byxor till alla 145 pojkar. En uppsättning kostar cirka 75 svenska kronor. Jag garanterar att alla pengar går oavkortat till kläder och tandvård. För detta avseende har jag öppnat ett konto i Skandiabanken med konto nummer 91591687499. Alla bidrag, litet som stort tas tacksamt emot. Om det blir pengar över kommer jag att köpa vad jag känner behövs för att nära pojkarnas utveckling som studenter och individer. Jag tackar er på förhand. Vill ni veta mera så kontakta mig gärna via e-mail på [email protected] Jag önskar er en fortsatt bra 2010 fylld med glädje, hälsa och kärlek! Slut på Naomis brev. Häftigt va? Tänk vad en människa kan göra. Hon har redan fått in en hel del pengar. Stöd om ni kan. Ni kan läsa mer om henne på Facebook och se på bilder från skolan, ni som är med.

Det är jag nu. 7 dagar kvar nu till OS. Idag passerar facklan Whistler och ikväll lär det vara fest nere i byn. OS-volontären vilar sin hälsena men är mycket bättre. Han förbereder sig med allehanda sysslor. Märker skidorna...





Just nu är han ute och kollar vägen till Creekside, 5 kilometer bort, där han ska infinna sig i morgon. Det är nämligen trafikkaos i byn som nu är i princip avstängd. Whistlerborna är helt förvirrade och det är busschaufförerna som ska se till att folk kommer dit de ska likaså. Lasses sjukgymnast berättade att när hon stod och väntade på bussen i morse, hon bor en bit bort från centrum, så åkte bussen bara förbi. Hon vinkade och han fick göra en U-turn på highway 99 för att plocka upp henne.
Lasse ska se om jag kan skjutsa honom eller om han måste ta bussen. I morgon ska han och hans slip crew team provåka alla tävlingsbackar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0