milenabergquist

Här är vi nu:



Hana, Maui, Hawaii. Denna resa är fantastisk, en verklig gåva. Tänk att få vara med när den man delar sitt liv med förverkligar sina drömmar. Och att ha tid att låta allt bara komma och vara flexibel. Att låta livet fösa en vidare och inte säga nej för att man redan bestämt en färdväg.

När vi var i Whistler kom Lasse på att han hade en gammal racekompis i Seattle som också hade ett hus i Creekside. Lasse mejlade, fick svar direkt. Larry var på väg upp till Whistler. När vi träffades sa han: "You must come to our house on Maui". Och vi tackade jag och passade på när vi ändå var på den här delen av jordklotet. Vi hoppade på ett flyg från Denver till Los Angeles och vidare. Kom igår kväll.

Det tog tre timmar på slingrade vidunderligt vackra vägar att komma hit till Hana, genom frodig, varm, fuktig och knallgrön djungel med gigantiska träd och växter jag bara sett i miniformat i blomsterhandeln: fikusar, hibiskusar, kokospalmer, bananträd... Och vattenfall med små dammar överallt.





Vackert så man nästan smäller av. Och på en grind satt fyra enorma och färgsprakande papegojor på rad. Tyvärr kunde vi inte stanna och fota. Men stannade gjorde vi och åt coconut shrimp till lunch. Tillagade i det här köket:






I natt ska vi bo på hotell för dessa vägar där det stupar ner mot havet vill man inte fara i mörkret. Krogar finns det inte så många av här därför har vi handlat lite gott i en milt sagt primitiv livsmedelsbutik med plåttak och typ jordgolv, (korv och chips), och på bondens marknad där vi köpte macadamianötter, färska gröna bönor, papaja, pyttebananer, tomater och bananbröd. Vilken fest!

Dessa kast. Från Denver och The flat iron - som plåtån där kallas, nedanför The Rockies till denna paradisö i Stilla havet. Ursäkta om jag är tjatig, men tänk så vidunderligt vacker denna vår jord är. Och vad tacksamma vi ska vara som får vara en del av den.

Lite yoga vid havet får avsluta för idag. Regn på väg in, men vad gör det när det är minst 27 grader varmt.

Vi åt middag på Frasca Food & Wine, en italiensk krog här i Boulder. Den har vid ett flertal tillfällen befunnit sig på amerikanska top 40-listan. Fullbokat, men vi chansade och efter lite smörprat fick vi vänta 10 minuter på bord och blev bjudna på varsitt glas vitt. Mycket gott på menyn med inspiration från Friuli. Rå, tunt skivad och marinerad Colorado-forell, gnocci med hummer och sedan ett fantastiskt Coloradolamm med späda grönsaker - på min tallrik. Lasse som gärna provar nya saker bestämde sig för att äta sitt livs första pärlhöna. Han tvekade dock lite att sätta besticken i denna lilla stekta birdie. Kändes barbariskt, på något sätt, sa han.



Mycket delikat, men inte särskilt mättande. Tur att han beställde små fluffiga munkar med krämfyllning, glass och lemon curd till efterrätt.

Gör de inget annat än äter, kanske du tänker nu. Jo det kan du lita på. På eftermiddagen besteg vi ett av bergen intill Boulder och fick den här utsikten.

Denver är en jättestad, men har ett ganska trevligt city. När Lasse var där för 30 år sedan var hela den inre delen totalt nedgånget som i många amerikanska städer. Nu är många av de gamla tegelhusen renoverade och spårvagnar och gratis schuttles tar folk hit och dit. Många gånger tror man att allt kostar i detta land, men så är inte fallet. Gratis kommunaltrafik i Stockholm har jag alltid önskat.


Fast Boulder är så mycket charmigare, bara en halvtimmes resa norrut. Här ligger University of Colorado och här finns också den där hippiekänslan som jag gillar så mycket i Aspen, Tuffino, Victoria, Vancouver...
Hög medvetenhet, mycket ekologiskt och närodlat överallt. Vänligt.





Soppa i solskenet.

Min kompis Sinclair Philip på Sook Harbour House är en guldgruva när det gäller restaurangtips. Ni måste gå på six89 i Carbondale, skrev han i ett mejl. En av Colorados bästa krogar - i lilla Carbondale. Vi hade åkt förbi flera gånger och sagt: "Där ser det trevligt ut!". Och det var det - ljuvligt. Så gott, vällagat, kul och billigt! Jag åt en dagens special-förrätt som var musselsoppa med vita bönor, mums. Och sedan åt jag forever braised lamb med en massa gott - se menyn nedan. Avslutade med en liten brödpuddig med kardemummaglass och vispgrädde. Är väldigt svag för just puddingar. Lasse njöt en sallad, så krispig att det kändes som om vi dragit upp den ur eget trädgårdsland, med grönmögelost och tunt skivade nyskördade rädisor, en köttbit från trakten, gräsuppfödd förstås, med maderiasås med mera. Och så avslutade han med en lite sötsalt caramel puddding. Varsitt glas vin från Colorado - en merlot och en cabernet franc och trots att vi beställde glas fick vi provsmaka, det gillar jag, och så fick man en liten karaff. Kvällens höjdare var tunna, handskurna tryffelpommes frites. Det ska friteras i sommar på Bjäre - det kan jag säga.



Milles evighetskokta lamm, som föll samman redan på tallriken, med små kronärtskockor, lök, små ungsstekta potatisar.



Lasses kött, med färsk spenat och superknaprika friterade lökpinnar och kolla in pommesen i bakgrunden.



Och morgonen därpå var det dags att säga hej då till Aspen med tårar i ögonen.



Tidningens högkvarter.



Mitt favoritkafé - Main Street Bakery.



Och hej då alla söta små hus. I det ljusblå ligger Matsuhisa - sushifavoriten.



Och hej då Carbondale igen. Det fick bli en lite fat belly burger till lunch. Sedan tog vi oss över passen till Boulder. Högst upp var det snöstorm och minus 6 grader och när vi kommit över var det 17 grader varmt i Denver.

PS. Efter två dagars snöstorm kom solen den sista dagen i Aspen och Lasse åkte upp i backen. I gondolan mötte han några "locals" som visade honom åk han inte visste fanns. Härligt avslut på en underbar månad. Jag gick min favorithike och sa adjö till The Roaring Fork River.

Snön vräker ner över Aspen och återigen är allt vitt. Skönt och stillsamt. Skärtorsdagskvällen ämnar vi fira med knäckebröd, två burkar Abba-sill (tomat och lök - allt som fanns), gräslök och kokta ägg. Allt inköpt på City Market. Någon snaps blir det dock inte, för det fanns bara vodka och det duger inte åt oss. Men öl blir det, skummande röd ale direkt från bryggeriet. Lasse har varit där och fyllt på.



Så trevligt, så miljövänligt och bra för bryggeriet och Aspen. Jag önskar att våra svenska politiker snart tänker om när det gäller förhållandet för mikrobryggerier i Sverige. Så att de och våra vinodlare får sälja sina produkter direkt. Precis som här och i resten av Europa. Påska på nu alla nära och kära! Kram Mille och Lasse

Tio minuters promenad från vårt hus ligger John Denvers park och också hans minneslund eller vad man ska kalla det. På några stenar har man graverat några av hans sånger. Så enkelt och vackert. Första gången jag gick förbi var de nästa täckta av snö, nu syns marken här och där. Några vissnade rosor ligger vid en av stenarna. Invid monumentet rinner The Roaring Fork vars brus aldrig tystnar.
Hans sånger är på något sätt Colorado för mig.

Vädret här är fantastiskt. För tre dagar sedan var det minus 15 och snöstorm. Idag gled temperaturen upp till +17 grader och det var helt underbart. Till och med vinden var sommarmild. Snön smälter nu snabbt och det är sista veckan som Aspen och Aspen Highlands har öppet. Snowmass har backarna öppna en vecka till. Byn känns betydligt tommare trots att det är påskvecka.

Jag skrev och gick en djur- och konstrunda i Aspens parker. Överallt forsar vatten. Och återigen syns tydliga spår av vilda djur. Förresten såg vi en räv från frukostbordet.



En konstgjord liten damm. Icke, sa Nicke.



Bävrarna har varit framme. Och de är smartare än parkvakterna:



Hi, hi. Jag gillar när djuren vinner.

Och så lite konst:



Lasse har filmat några av alla nerfarter i alla fyra systemen. Han hyrde en kamera och fäste på hjälmen. Idag var det dock inte helt lätt för snön var för mjuk och det blåste för mycket på toppen. Men han var glad ändå.

Mig höll han på att skrämma slag på när han kom hem och klev in med hjälp och googles! I denna värme. Men han skulle filma inomhus också.



Nu ska det lagas löksoppa!

Lasse och Maggan delade lift med en professor från Illinois härom dagen. Han berättade för dem att han var 93 år och fortfarande ansvarig för ett projekt på universitetet, trots att han nu valt att bosätta sig i Aspen. Så fort vädret var vackert åkte han skidor, vilket han älskade. Han hade haft ont i knäet för 40 år sedan, men det hade gått över. Hans älskade fru dog för 14 år sedan och han hade sörjt henne djupt under sex år. Sedan hade han bestämt sig för att gå vidare i livet och nu hade han träffat en ny kvinna och de var mycket lyckliga tillsammans! Vilken härlig förebild.




Rosorna jag fick av Lasse på min födelsedag. När de efter en veckas prunkande och doftande böjde sina huvuden, knipsade jag av dem och lade dem i en skål, på Maggans inrådan. Så vackert det blev och ett sätt att förlänga deras liv och min glädje. Tack Maggan!

Ensamma igen, Lasse och jag, efter en synnerligen trevlig vecka med Maggan och Leif. Tänk att Maggan och jag träffades när vi jobbade som projektledarassistenter på Brindfors annonsbyrå, 1983. Vi var tre stycken som alltid hängde ihop, Maggan, jag och en Maggan till (vi saknade er här, Maggan H!). Sedan fick vi våra första barn med tre veckors mellanrum, slutet 86, början 87 (min Ville).

Vi gjorde en utflykt till Aschcroft, en spökstad en mil västerut. 1880 bodde här 2000 personer och staden hade fängelse, skola, kyrka, hotell och inte mindre än 20 barer! Fem år senare tog silvret slut och kvar var bara ett gäng ogifta gubbar varav den sista dog i slutet av 30-talet. I dag syns bara resterna av några hus på en förunderligt vacker plats. Här finns fina längdåkningsspår.














På vägen dit såg jag en liten gård att drömma om. I en dal, omgiven av berg och med en liten sjö framför.



Och så såg vi först en varg:



Och en liten bit längre ner, en räv:



Båda låg och spanade ner på vattnet i bäcken. Kanske efter fiskar eller fåglar eller vad det nu kunde vara. Härligt i alla fall med det vilda, så närvarande. Jag älskar Aspen med omnejd! Åk hit! Ni kommer inte att ångra er och det är lika underbart vinter, vår, sommar som höst.

Lunch intogs på Main Street Bakery. Tuna melt för Lasse och chicken noodle soup för mig. Eftermiddagen har vi tillbringat i solen på terrassen. Nu styrkepromenad för mig. Lasse vilar knäet. Kram...

Om ni tycker det blir tunt med bloggandet nu beror det på att jag skriver som en toka. Nu ska mitt långa bokprojekt avslutas - hoppas jag. All energi går till detta just nu. Men, jag har idag också pulsat långt upp på berget bakom huset, längs en stig. Underbart. Hela tiden följd av bruset från bäcken. Sedan hoppade jag nerför som en bergsget och blev så övermodig att jag slant och höll på att glida ner i bäcken. I sista sekund fick jag tag i ett träd. När jag halvsatt i snön, hörde jag ljud bakom mig. Det var några andra vandrare, men innan jag såg dem, gick jag igenom i huvudet vad Lasse hade lärt sig i Whistler om vad man skulle göra om det kom en björn. När vaknar de och kommer ur sina idén?

Maggan tror att jag kommer att ha dunderkondis när jag kommer hem efter en månads promenerade i Aspen. Mitt blod kommer vara proppfullt av röda blodkroppar.


Ikväll avskedsmiddag med Maggan och Leif. Kött från The roaring fork valley, sallad och ostar från trakten. Och så fuskpommes som Tom har lärt mig. Den där man kokar, skakar och sedan steker i olja i ugn.

Leif fyllde år igår! Hipp, hipp, hurra! Vi firade med bubbel och japanska läckerheter på Matsuhisa, Per Gessles favvisställe kan jag meddela i alla hemlighet. Kan också viska att han inte alls är snål, som Robert Gustavsson hävdar.

Matsuhisa är super. Hans filosofi: I wish good food brings more happiness into the world. Jag kan inte annat än att hålla med.

Idag gjorde vi en liten utflykt till klostret i Old Snowmass. Ett riktigt ranchkloster i en dal omgiven av berg och total ödemark - ljuvligt. Skulle kunna tänka mig att bli munk, om jag fick bo där. Ett par månader i alla fall. Det måste vara ett av världens vackraste ställe, hem för 8 benediktinermunkar. Köpte honung som de tillverkat. Glömde fota, men här kommer en bild på motsatsen:



Lunch i Carbondale på en riktig cowboysaloon där stammisarna hängde i baren, drack skummiga öl och där jukeboxen spelade rock. Burgare tillagade på gräsuppfödda Carbondalekor - mums, serverade av rediga servitriser i min ålder - trevligt.



Kolla golvet! Trampat av många cowboys sedan slutet av 1800-talet. Då fick de lämna revolvrarna till bartendern!

"Livet på en pinne", sa Leif. Våra vänner Maggan och Leif är två människor som verkligen njuter av livet. Härligt!

Precis när jag kommit ut ur skogen efter att ha gått upp The Rio Grande Trail kanske en kilometer så kom en örn svävande ovanför mig. Mäktigt. Den cirklade en bra stund över mitt huvud mot den knallblå himlen. Jag säger som John Denver: "Jag tror jag skulle vara en fattigare man (kvinna då i mitt fall) om jag aldrig sett en örn flyga. Rocky Mountain High, säger jag bara. Lyssna och ta er till Aspen en stund.

Lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=OwARpaKHx_w&feature=related

Så här skönt hade Maggan och jag det före middagen.



Det snöade och där satt vi - ljuvligt. Sedan blev det vitlökskyckling (gå in på Tasteline så får ni receptet), ungspotatis och sallad med tunn, färsk sparris från Kalifornien.

Under middagen pratade vi om att förlåta. Det är svårt, men så förlösande att förlåta dem som vi tycker har sårat oss mest. Pröva!

I går var det min födelsedag och jag älskar att fylla år! 52 år och det känns som en mycket bra ålder. Jag blev först uppvaktad, svensk tid, med rosor och i morse, amerikansk tid, med en dukad skärbräda, ett konstgjort amerikanskt ljus, ros i glas, en kopp café au lait och väldigt vackra örhängen. Underbart!

Våra vänner Maggan och Leif är nu här och hälsar på, hjälper till att fylla tomrummet efter barnen. De och Lasse var uppe i backarna och jag firade min dag med skrivande och skogspromenad. Vädret kunde inte vara bättre. Solen strålade från en klarblå himmel, takdropp och fortfarande kritvit snö på marken.

I eftermiddagssolen bjöd sen Maggan och Leif på champagne på terrassen - gotti gotti.

Jag känner mig så fylld av tacksamhet för allt jag får vara med om, den här dagen och alla andra.



Och stort tack för alla mejl, sms och facebook-hälsningar från när och fjärran.

I går var huset fullt av barnen, idag har de åkt. I skrivande stund sitter de på Chicagos flygplats och väntar på flyget till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Jag saknar dem så att det hugger till lite i hjärtat då och då.
Kul hade de i går kväll i alla fall, kanske lite väl kul för vissa. Det var gatufest nere i Aspen med öltält och på scen spelade Vampire Weekend. Ölen kostade 3 dollar styck! I say no more.

De var alla överens om att återvända till Aspen - det är en besjälad plats på denna gjord, för alla. Inte bara för kändisarna. Tom sa också: "USA är ett undervärderat land att resa till." Det har han verkligen rätt i. Det finns så mycket vackert att se och så mycket roligt att göra. Och jänkarna är så trevliga.


På flygplatsen. För övrigt har jag hört att det är den flygplats som har flest privatjetar i världen. Flygplatsens inredning går i tema "aspen trees" (populus alba). På mattan ser ni löven på dessa aspar som inte är några aspar utan en egen sort som liknar våra björkar, men ändå inte.

 

Inte så glada över att fara hem.

Efter snö kom sol - och Aspen är så vintervackert som det någonsin kan bli. Tom och jag tog först en skogshike och sedan en citypromenad. Tur att någon hade trampat stigen före oss. Tar man ett felsteg är det mer än en meter djup snö att hamna i, men vi klarade oss och njöt.





Sedan besökte vi anrika Jerome Hotel, byggt 1889 under Aspens silvergruveboom.





Detta är hotellets ballroom där Paris Hilton hade sin nyårsfest. Bara så att ni vet. Till vardags är det frukostmatsal.





Lovely!

Sedan åt vi lunch i baren och Toms tryffelpommes were "to die for", som min vän Agneta U brukar säga.



Mackan är en Philly steak cheese, god den med, sa Tom. Jag åt en Caesarsallad, jag vet jag upprepar mig, men de vet hur man gör en riktig sådan här i Amerikat, allt som oftast i alla fall. Och då är det så gott.

Det droppade från taken och bilarna hade istappar under sig.




Operan som nu både är scen och bio. Och turistbyrå!



Restaurang Pacifia - trevligt fisk- och skaldjursställe.



Till sist hamnade vi som vanligt på Main Street Bakery - favvisfik. Dock var vi ståndaktiga och tog bara varsitt jätteglas med grönt te och insöp den charmiga miljön och dofterna.



Vårt underbara, härliga, tokiga Aspenhus.

Efter en veckas strålande vårsol vaknade vi till ett decimetertjockt nytt lager snö.

Det är skidledig dag idag för alla och vi ska snart styra kosan till Carbondale för en second hand-shopping-runda och kanske varsin burgare på Fat Belly Burger.
Innan jag gör mig i ordning vill jag bara visa en bild på det absolut godaste chocolate chip-kakan jag ätit i hela mitt liv. Nedförd från Snowmass under Lasses tröja. De bakas av två gubbar på Up 4 pizza, varav en vid namn Lund - i förnamn, som var svenskättling. När man köpte kakan på berget serverades den aningen varm så chokladen rann ut. Dessutom har de pizza som tydligen var i världsklass, familjens pizzaexperter var eniga. Kanske måste jag ändå spänna på mig ett par lagg...

Knallblå himmel, sol och så varmt att man kan skotta i bara långkalsongerna. Det är Lasse som håller på att gräva fram hela däcket framför huset (fotoförbud råder dock). Allt mer kommer fram under snötäcket också bara genom att snön smälter i vårsolen. Nu kan man tydligt se en unicorn sticka fram huvudet lite längre ner i trädgården.

Jag åt lunch nere i stan idag i ekorestaurangen som ligger ovanpå bokhandeln som bara den var helt ljuvligt gammaldags med mörka trähyllor från golv till tak, blommiga heltäckningsmattor på golven och med läderfåtöljer att sjunka ner i med en bok. Sedan drack jag grönt te på det intilliggande trevliga bargerifiket och skrev mejl. Nice.

I kvällssolen blev det hamburgergrillning. Mumsi mumsi.

Kors och tvärs igenom och omkring Aspen löper olika vandringsstigar. Längs med stans olika bäckar och floder springer och promenerar folk med sina hundar. Vid varje så kallad påfart sitter en låda med gratis bajspåsar och koppel. En hel binge med färglada koppel och det är bara att ta ifall man har glömt sitt. För på vandringslederna råder koppeltvång. 2000 dollar i böter ifall polisen kommer på syndaren. Bra, tycker jag. Det vore något att införa i Vasaparken. Tipsa en politiker - ifall ni känner någon.





Kidsen och Lasse har haft ännu en fantastisk soldag i backen. After ski hade vi i kvällsolen utanför huset.
Utsikten från terrassen i motljus:



Ljuvligt va? Jag säger som John Denver. I was born i Colorado when I was 51 years old. (Han var 28) Ikväll ska vi gå

och äta ribs på Aspens klassiska revbensspjällställe: Hickory Ribs

Hickory House Ribs