milenabergquist

Mina systrar ska gå och se Madonna i Göteborg på lördag. Eftersom jag inte är så förtjust i konserter med massor av människor i publiken, är jag inte så avundsjuk - bara lite. Men vad är en konsert mot min berättelse. Hör här vad jag var med om för ungefär 10 år sedan:

Under en weekend i London besökte och jag och min exman Pradas skobutik på Sloane Street och jag stod och provade skor, rejäla saker med rågummisulor, väl anpassade till svenskt ruskväder. Butiken var tom förutom en tunn, liten kvinna i min ålder som också provade skor. Hon hade en stor svart man med sig. Exmaken som annars satt och vilade på en soffa en bit bort gick diskret förbi mig och viskade med huvudet lite nedböjt: ”Ser du vem det är?” Jag tittade. Det var Madonna. Jag fortsatte och prova svarta, grova och hon provade rosa flip-flops med klackar. Vi såg ungefär likadana ut, lätt sminkade, slitna jeans, varsin stickad tröja, vi tittade på varandra och log lite grann.  Det var ju bara hon och jag och våra följeslagare i butiken så tidigt på förmiddagen. Ingen av oss var mer glamourös än den andra. En världskändis och en helt okänd svensk kvinna som inte vågade välja det hon verkligen ville ha. Jag gick därifrån med de svarta skorna med sulor tjocka som traktordäck. Madonna med ett par sexiga partyskor med tofs, glitter och höga klackar. Jag hade mina skor på mig en enda gång. Sedan stod de där i garderoben i flera år tills jag gav bort dem till Stadsmissionen. Tänk den som fick fynda ett par nästan oanvända Pradadojor ovetande om att dessa inhandlades tillsammans med Madonna. Länge tänkte jag på de svarta skorna och önskade att jag hade köpt flip-flops i stället, som Madonna. Utanför den exklusiva butiken stod en vinröd jaguar, felparkerad. Klart att det var hennes.

Det var ett tecken från universum till mig: "Lyssna på Madonna - det är en kvinna som vågar gå sin egen väg. Det borde du också göra."
Idag skulle jag absolut köpt flip-flopsen.

Inte mycket om mat de senaste dagarna. Det beror på att jag tömmer kylskåpet nu i min ensamhet och det finns helt enkelt inte så mycket att skriva om. När kylskåpet väl är tomt, tar jag frysen. Det finns alltid massor av saker att laga något av. Nyss har jag ätit sillrester från Boarps fisk och Kajs med den där röda potatisen jag är så förtjust i - sillapärer. Och finncrisp med Västerbottensost. Och det stavas precis så - Västerbottensost. Den som inte tror mig kan kolla med min stavningsguru Ingrid Eriksson på Svenska Dagbladet. Jag vet inte hur många gånger vi, när jag jobbade på SvD, stod framför sidorna av morgondagens tidning, som alltid hängs upp på väggen, och diskuterade om det skulle vara Västerbottensost eller Västerbottenost. Om de andra inte trodde mig var det bara att ropa på Ingrid. Ingen opponerade sig mot henne. Nu håller Ingrid på att jobba med en kokbok och den ser jag fram emot.

För övrigt tömmer jag inte kylskåp och frys av snålhet. Jag ser det som en utmaning att slippa handla och faktiskt försöka slänga så lite mat som möjligt.

Visst är det märkligt. Här nere på landet i Skåne trodde jag att jag skulle sitta ensam och skriva på min nästa bok. Kanske göra ett och annat jobb, men annars vara ett med tystnaden och stillheten. Det blev precis tvärtom. Här nere händer det mer än det gjort i Stockholm på många år. Jag har träffat en drös med nya, mycket intressanta och spännande människor. Jag får inbjudningar till allt möjligt och oväntade saker inträffar hela tiden om jag så bara åker till ICA i Västra Karup. Det var inte vad jag hade tänkt mig, men det är härligt. Jag tänker flyta med och se vad allt det nya leder mig. Förr kunde jag dras med i projekt och skeenden för att jag var rädd att hamna utanför, för att jag var rädd att missa något, för att jag ville vara med i "rätt" sammanhang. Så är det inte längre. Nu kan jag välja med omsorg och göra saker jag verkligen vill och känner glädje över. Och skriva på boken, det hinner jag ändå.

Min kära vän C sa härom dagen att det är viktigt att paddla medströms och inte kämpa mot strömmarna, det blir så tungt då. Och känns det motigt där i kajaken, eller vad man nu sitter i, släpp bara paddeln. Kajaken hittar sin väg ändå.



Bara en vacker lilja.

Träffade dukningskonstnären Catharina Lindeberg-Bernhardsson idag och återigen slog det mig hur underbart det är med människor som följer sin längtan och vågar sadla om mitt i livet. Hon var barnklädesdesignern som för cirka 10 år sedan gick en floristutbildning men istället för att bara binda vackra buketter valde hon att jobba med det dukade bordet. Och det har gått som tåget, även om det var lite motigt i början. Hennes första bok var det inget förlag som ville ge ut så hon och maken startade ett eget förlag och gav själva ut den nu flerfaldigt prisbelönta boken. ICA-förlaget sa sedan direkt ja till hennes andra manusidé och boken som kom i våras ser ut så här:
 
Just nu håller hon på att fota för sin tredje bok. Nu ska jag inte avslöja vad den ska handla om, men jag kan säga att jag såg några av hennes nyplåtade alster på hennes för övrigt helt makalöst vackra bord (ritat av maken). Och jag kan bara säga att hon har en alldeles unik känsla den kvinnan.

Efter att ha haft huset fullt av barn, vänner och släktingar nästan hela sommaren är det nu tyst här på min lilla gård bland kullarna. Till och med L har åkt till Stockholm för att jobba. Det enda som hörs är vindens sus i lönnen utanför mitt fönster och tjattret från en sorts fåglar som i tusentals plötstligt mellanlandat i trädgården på väg någonstans. Nu är det bara Molly och jag. Det känns skönt och samtidigt melankoliskt. Sådana kontraster. Nu ska jag skriva, promenera och yoga. Och rensa lite i trädgården, om andan faller på. Och morgonbada förstås. Att ta ett dopp före frukost är livet för mig. Molly och jag tar bilen ner till Kattvik. Det är bara tre kilometer dit men det är nerförsbacke hela vägen och skulle jag cykla skulle jag inte vara tillbaka här förrän till lunch. Och Molly skulle aldrig orka heller och hon tycker också om att doppa tassarna.
Jag tror verkligen att man lever längre av att bada på morgonen. Det salta vattnet som väcker en. Pröva! Ni som inte gör det går miste om något fantastiskt Aldrig smakar frukost så gott som efteråt.
Huvudet ni ser på bilden är mitt.

Läste för övrigt i tidningen att det "rasar" någon slags kamp eller diskussion eller vad man ska kalla det mellan företrädarna för ekologiskt och traditionellt odlad mat. Nya rön kommer ständigt om att det ena eller andra är nyttigare. Det kan väl vem som helst begripa att mat som är odlad utan konstgödning och som inte besprutas med allehanda gifter är bättre för våra kroppar. Och för vår natur. Vetenskapen har fortfarande ingen aning om hur kemikalier som hamnar i naturen påverkar oss och naturen i långa loppet. Däremot vet vi att naturen är så otroligt sinnrikt sammansatt som den är och hur fantastiskt allt samverkar i ekosystemen. Precis samma sak är det med människokroppen. Den ska vi laborera med så lite som möjligt. Och eftersom kroppen är vår själs boning och kropp och själ hänger ihop ska vi akta den och förse den med det bästa bränsle vi bara kan, tycker jag.

Vi har nyss kommit hem efter ett besök på Swenson's krog i Torekov. På hemsidan låter det så bra. De lagar "i stort sett" allt från grunden ( i och för sig lite misstänkt för vad är det de inte gör själva?) och de skriver att de satsar stort på närproducerade och ekologiska råvaror vilket ju är toppen. Men, tyvärr, vad hjälper det när räkröran mest innehåller sladdriga kräftstjärtar från burk och köttbullarna mer påminner om Scans än hemlagade. Brunsåsen fick godkänt, men potatisarna var beska, vilket är obegripligt med tanke på att vi är på Bjäre. Om det är någon stans i Sverige man kan hitta fantastisk och nyplockad potatis så är det här. Igår åt vi små röda, nötiga rosenpotatisar och kvällen innan vit sparrispotatis.
Caesarsallad är alltid en bra test på om en krog är bra eller ej, tycker jag. En bra kock ska kunna göra den klassiska dressingen med sitt välbekanta sting av sardell. Här smakade den bara blaskigt. Bjärekycklingen var saftig, men helt okryddad och parmesanen lite seg och smaklös. Trist.
Det enda som egentligen var bra på Swenson's var ölen - denna gång en färsköl från Herslovs bryggeri, vår nya danska favorit.
Nej, den som vill äta gott i Torekov bör hålla sig en bra bit från Swenson's. Gå hellre till Hamnkrogen och ät nykokta, mycket fräscha skaldjur. Välj den högra delen av uteserveringen om det är vackert väder. Att sitta där i solnedgången och se båtarna guppa i hamnen är svårslagbart. Ganska underbart, helt enkelt.

Jag fick ett mejl från en god vän som jag inte träffat på många år. Hon skrev bland annat:

"Det märks att du mår bra och att du njuter av livet....har du inga motgångar
alls eller är livet bara som bäst?!
En arbetskamrat till mig...hon har bara motgångar...hur kommer det sig att
livet är så olika.???"

Det är sant, jag njuter verkligen av livet och visst har jag motgångar, eller utmaningar som jag hellre väljer att kalla dem.

Jag har lärt mig att tro på lagen om lika - the law of attraction" som den heter på engelska. Allt handlar om energier och genom att njuta och glädjas kopplar jag liksom upp mig på dessa energifrekvenser. Ju mer tacksam och lycklig jag är för allt som sker runtomkring mig, dessto mer glädje och njutning kommer i min väg. Alltså: det jag lägger energi på får jag mer av.  Om jag kan glädjas av allt smått, som nyplockade, smörstekta kantareller, svalorna som bygger bo på vårt hus, paddan som hoppar på min grusgång, så är det som om livet förser mig med ännu mer saker att glädjas åt.

Och lagen om lika gör ju förstås att det också kan bli precis tvärtom, den som fokuserar på problem, motgångar, sjukdomar - får mer av detta.

 "Så enkelt kan det väl inte vara", kanske någon invänder, men tänk om? Att vända sina tankar, att välja att se utmaningar i "motgångar" kan låta enkelt, men det är ett arbete som kräver övning. Det kan ta tid, men jag väljer att öva dagligen för jag har märkt att det ger tydliga resultat.

Jag tror att det handlar hur vi väljer att se saker. Om vi ser glaset som halvtomt eller halvfullt. Om vi ser möjligheter eller problem. Nästan allt i livet går att se något gott och ljust i, även om det ter sig dystert. Motgången kan ju också vara det som gör att vi utvecklas som människor. Jag frågar mig alltid när en "motgång" dyker upp - vad kan jag lära mig av det här? Alltid finns det något.

Jag tror att vi människor själva skapar våra liv genom våra val. Jag tror att vi själva är ansvariga för hur vi har det. Och det fina i kråksången är att vi alltid kan göra nya val, varje sekund, varje minut, varje dag.

På bilden: Piren i Norrebro. Så vackert, så rofyllt. En bild att glädjas av när det stormar ute, som det gör just nu. Vilket ju i och för sig är rätt skönt för då slipper jag gå upp ur sängen fast klockan är halv två på eftermiddagen.

Inte långt från Hovs hallar ligger Norrebro hamn. Den är inte stor och här finns inga vräkiga jätteyatchar, bara ett tjugotal småbåtar, en radda färggranna båthus av trä och en lång pir som skyddar hamnen. Längst ut finns en badtrappa. Soliga dagar sitter folk här och solar och fikar. Och många kommer för att ta ett dopp.
L och jag tycker det är underbart att åka ner en stund på seneftermiddagen med varsin stol, varsin bulle, varsin bok och lite kaffe. Sedan sitter vi där och njuter av hela faderuttan. Och tjuvlyssnar på folk. Följande konversation pågick intill oss för ett par dagar sedan. Jag försökte koncentrera mig på min bok, men det gick bara inte. Sällskapet bestod av mamma, pappa, vuxen dotter och hennes pojkvän.
"Vad ska vi äta till middag?", frågar mamman.
"Vi har ju ätit allting", säger dottern.
"Jag tycker vi gör bryta", säger pojkvännen vars dialekt avslöjar att han är uppifrån, medan de andra troligen hör hemma i Göteborgstrakten.
"Vad sjutton är det?", frågar pappan.
"Jo, man tar tunnbröd, krossar det i en tallrik, klickar över hjortronsylt och häller mjölk runt. Och sedan på toppen en skiva stekt falukorv", säger pojkvännen.
Tystnad. Mamman och pappan tittar på varandra ytterst tveksamt.
"Det är jättegott, liksom surt och sött", insisterar pojkvännen.
Inget svar.
"Jag tycker vi lagar köttbullar", säger mamman och fortsätter:
"Vi har ju allt som behövs utom köttfärsen".
"Ja", säger pappan, märkbart lättad över att slippa brytet. "Och så kan vi ju liva upp det hela med....", han tänker, tystnad. Jag väntar med spänning på vad han tänker piffa upp köttbullarna med.
"Med blomkål,", säger han glatt varpå dottern tittar lite irriterat på honom och suckar:
"Vi kan ju grilla hamburgare."
"Nej, då måste vi ju köpa grillkol, tändvätska och bröd och..." invänder mamman.
Tystnad en lång stund.
"Köttbullar blir bra. Det har vi ju faktiskt inte ätit. Vi har ju ätit allt annat", säger mamman igen. Och jag undrar förstås över hur länge de egentligen har firat semester tillsammans när de nu har hunnit äta allt.
"Och blomkål", säger pappan och tittar uppfordrande på dottern.
"Ja, gör köttbullar då. Men har vi ströbröd?", säger hon lite uppgivet.
Tystnad igen. Vågorna slår mot piren.
"Jag vet! Jag vet vad vi inte har ätit", utbrister pojkvännen lyckligt och sätter sig upp. Alla tittar på honom. Jag med, lite diskret över bokkanten.
"Vi kan äta torsk med äggsås".
Då kan L inte hålla sig längre. Han gapskrattar, lägger boken över ansiktet och håller nästan på att tippa fällstolen bakåt. Eftersom han läser Olle Carlssons "Religion för ateister" så jag förstår att han också tjuvlyssnat.
"Är den så rolig boken", frågar jag lite generat liksom för att rädda situationen. I ögonvrån ser jag hur familjen tittar på L.
"Ja, himmel", svarar han och skrattar ännu mer.

Efter ett tag blir det tyst, både på L och familjen som plockar ihop sitt. Jag försöker läsa vidare i Lyckan, kärleken och meningen med livet som jag verkligen tycker om.

"Då så. Då blir det köttbullar", säger pappan medan de går bort mot parkeringen.
"Med blomkål" säger pojkvännen.

Inte långt från Grevie ligger Kvinnaböske krog och hotell. Ett charmigt halmtaksklätt hus med restaurang och sex rum, http://www.kvinnaboske.se.
Sedan 1 maj i år drivs stället av en nyazeeländare och vid grytorna basar en kocka, också från samma land, dock inte fru, ifall någon undrar.
Själva matsalen påminner om en fransk bykrog och vid vackert väder kan man sitta ute och äta. Perfekt miljö för den som vill ha barn med sig och inte tvingar dem att sitta still under hela middagen.
Menyn är till synes mycket svensk med allt möjligt gott från Bjäre och Härjedalen (kanske för att nyazeeländaren också driver en skilodge i Vemdalen som ju inte alls ligger i Härjedalen, men...) som färsk fisk, bjärepotatis, hjortron och rencarpaccio.När vi var där härom kvällen var ju sjäva renen slut och istället erbjöds man känguru. Här hoppar råvarorna kors och tvärs över jordklotet. Det känns förlåtet den här gången med tanke på ägarens ursprung. Ja, inte för att de har kängurus på Nya Zeeland... I alla fall var det inte vi som beställde carpaccion utan det gjorde gänget från Dalarna vid grannbordet och de sa att köttet var jättegott och smakade som oxfilé. Jag som är en envis typ och gillar det närodlade kommer inte att smaka, men å andra sidan tycker jag ju om att vara nyfiken. Vi får se.

Jag åt den godaste vegetariska rätt jag ätit på länge. Längst ner på tallriken låg en bädd av färsk bladspenat. På den en härligt timjansmakande polenabit med stekta champinjoner. Ovanpå tronade ett mycket vackert torn (vackrare i verkligheten än på bild) bestående av grillade grönsaker och grillad halloumi. Fräscht och gott. Det hemlagade kumminknäckebrödet till förrätten gick inte heller av för hackor.

L tyckte att kvällens höjdare var det danska ölet - Maj Bock från Herslevs bryggeri. Vackert kastanjefärgat bryggt på vetemalt, humle och gaer - vad nu det är?
Apropå danskt öl så har det ploppat upp över 100 småbryggerier över hela Danmark under de senaste åren. Många restauranger, Noma är bara ett exempel, satsar stort på att kombinera mat och öl. Och bryggerierna frodas, kanske beroende på att man i Danmark får köpa öl direkt på bryggeriet, vilket vi ju inte kan här i Sverige som fortfarande lider av överförmynderifasoner och vi tvingas gå till systemet för att handla våra starkare varor. Därför har småbryggerier också mycket svårare att hävda sig här och ta plats på Systemets hyllor. Hoppas att detta snart ändras och att vi snart kan köpa både öl och vin direkt hos de som producerar (ja, det finns vinodlare i Sverige). Visst är Systemet duktiga på vin, men jag vill kunna handla dessa varor på samma sätt som tyskar och fransmän, något annat känns kränkande. Så det så.

I övrigt gläds jag åt undersökningen från Kanada, kolla SvD.se, som visar att de som äter kolhydrater är smalast. Det har jag väl alltid trott. Hur många feta svenskar såg vi på 50-talet? Då åt vi ju knappt något annat än potatis. Resultaten från undersökningen bekräftar bara min tes om att bantningsmetoder inte fungerar så bra. Det är så himla tråkigt i längden att banta att nästan alla slutar och blir ännu tjockare. Det finns bara ett sätt: Äta mindre portioner och röra sig mer. Och göra som min mormor - lita till det sunda förnuftet, lyssna till sin kropp och äta lite av varje. Själv skulle jag avlida så här års om jag inte fick äta nötig, fast, nyupptagen färskpotatis med smör, eller rödbetor med smör, eller spagetti (vanlig - utan tillsatta fibrer) med färska gula ekologiska skånska tomater från Tant Grön. Mer om Tant Grön en annan dag.

Igår kväll grillade vi helt fantastiska t-bone steaks från Heberleins i Förslöv. Bara lite flingsalt och peppar, mer behövs inte, tycker jag, när köttet är av riktigt fin kvalitet. Denna gång var det från biffkor av rasen Limousin uppväxta på Bjärehalvöns gröna kullar. Jag äter inte så mycket kött och gör jag det så vill jag att djuren ska ha ett gott liv så länge de lever. Enkelt. Annars får det vara.
Heberleins är en charkuteributik som verkligen är värd en omväg. De tillverkar allt själva av svenskt kött. Ljuvliga korvar, skinkor och läckrast av allt är det honungsgriljerade och plommonspäckade fläsket. "To die for", som min vän A brukar uttrycka det. Jag skulle kunna leva på det. Och alltid har de något gott på extrapris som senast lite grov och krämig leverpastej för 9 kr/hg.
Till biffarna stekte jag tunna skivor potatis i olivolja tills de fick fin färg och lät dem sedan eftersteka en stund i ugnen. Och så vitlökssmör och massor av nyplockade, kokta vaxbönor. Både vaxbönor och haricotes verts ska kokas mjuka, tycker jag. Det är så himla trist när de serveras nästan råa då smaken blir besk och konsistensen är lite hårig. Passa på förresten att frossa nu när svenska finns. Alltså, koka till de är mjuka, klicka på lite smör och så flingsalt eller varför inte det nya svenska saltet Storm. Så gott och lite kul med innehållsförteckningen där det står "Hållbarhet: minst 5 miljoner år."

Åter till gårdagens middag. Pricken över i:et var ett vin vi fått av A och G. En australiensisk shiraz vid namn Black Dog från 2004. Kraftigt, kyddigt och ändå lent och vänligt. Färgen var som det står på flaskans baksida "as black as the inside of a dog". G hade inhandlat denna flaska i Köpenhamn då den inte finns på systemet här hemma. Summa sumarum: En av sommarens bästa middagar.

Tips just nu: Köp svarta vinbär, eller tigg från någon med buske. Ha i filen - så gott. Och så nyttigt. Går lika bra med blåbär och hallon, förstås. Det gäller att passa på nu och ladda kroppen med alla dessa härliga delikatesser.

Tips nummer två: Den som ändå är i närheten av Förslöv bör ta vägen ner mot Båstad och fika eller äta lunch på Lycklig. Jättegott, personligt och charmigt. Där finns fågelbad gjorda av stora blomkrukefat. I mitten har ägarinnan Lena Mölder satt porslinsfigurer i form av fåglar, ekorrar och grodor. L blev så inspirerad att han köpte tre porslinsfåglar och en svan på loppisen som var i Hov idag. När jag i skrivande stund tittar ut genom fönstret ser jag honom sätta upp ett vitt duvpar i lönnen. Kitschigt, men underbart. Ska bli kul att se vad han tänker göra med svanen.


Bilden ovan är från sydvästra Kanada, men kunde vara från Bjäre.

Våra vänner N och T kom på besök. Med sig hade de den största vetelängd jag någonsin sett, minst en halv meter, nybakad och fortfarande varm från Torekovs bageri. Eftersom de inte hade varit här tidigare gick vi först en guidad tur i trädgården. Längden lade vi på köksbordet. Molly hängde också med, till en början i alla fall.



När vi kom tillbaka in i huset ligger vår stora, snälla bullmastifftik i hallen, lite tryckt mot pannrumsdörren och ser verkligen skum ut. Där brukar hon aldrig ligga. Väl ute i köket säger L: "Vad är det som ligger på golvet?". Och vi ser spridda smulor och en brun papperspåse. Längden är försvunnen och vi fick oss alla ett gott skratt. Aldrig tidigare har hon snott något från bord eller köksbänkar. Men vetelängder kan hon tydligen inte motstå och vem kan det?

Igår fyllde min yngste son Tom 19 år och det var också han som bakade denna ljuvliga körsbärspaj. Receptet publicerades i SvD och finns nu på http://www.tasteline.com/Recept/Agent_Coopers_korsbarspaj
En riktig sommardröm tillagad av skånska söta, rödgula bigarråer. Jag är så stolt över min son att jag pyser som en ugnsomelett.

Till huvudrätt hade han önskat sig en gammaldags slottsstek med sås och grönsaker. Den lagades däremot av mig och exmaken och himmel vad gott det blev. Tom hade valt ut ett recept ur en av mina favoritkokböcker, Mannerströms Husmanskonst. En ekologisk fransyska på 2,3 kilo från Ändebols gård, pudrades med ett par matskedar engelsk pulversenap och kryddades med salt och peppar. Sedan fick den puttra i en gryta på spisen i 1,5 timme omgiven av buljong, lättöl, morötter, lök, lagerblad, vitpeppar och kryddpeppar. Buljongen silades, reducerades till en tredjedel och fick puttra ihop en stund med vispgrädde. En klick svartvinbärsgelé gjorde som vanligt susen.

Att unga inte tycker om väl lagad husmanskonst är en myt. Vi njöt alla, från Tom 19 år till farfar 87, av det tunt skivade möra köttet, den mustiga såsen, härligt mjölig Böstepotatis och lätt kokta morötter, sockerärtor och blomkål - också från Böste. Och gelé förstås. Riktig sommarmat!

Jag är verkligen så stolt och glad över att båda mina söner tycker om att laga mat och är lika intresserade av att hitta bra råvaror som jag. Att de också uppskattar allt det underbara som finns att njuta av just nu.
Bredvid körsbärspajen på bilden ser ni Jamie Olivers bok Matrevolution - lär dig laga mat på nolltid. En fantastiskt trevlig kokbok som jag gav Tom i present. Ska köpa den till mig själv också. Sedan fick han Sju sorters kakor - ett måste i alla kokbokshyllor.

"Godaste middagen hittills", sa L. Återigen. Det allra enklaste kan vara det läckraste.  På bordet: Röda "Sillapärer" från Bertils gårdsbutik, "Sommarsill" från Kaj's rökeri nere vid Segeltorp (massor av dill och kryddpeppar), varmrökt lax från Kaj's (man får den nyrökt inslagen i tidningspapper), örtig sås (crème fraiche, dill, persilja, gräslök, majonäs, peppar) och sist men inte minst: Matjessill (den ser inte så rolig ut för jag glömde att ta ägghacket först och sedan gräslöken) men så himla god. Så här gör man:

Öppna en burk god matjessill. Skär sillen i bitar. Lägg på ett fat. Koka ett par ägg i 10 min. Skala och hacka. Lägg över sillen. Toppa med massor av hackad gräslök och häll sedan över brynt smör. Mums!

Långa perioder rullar livet bara på i sina hjulspår men så plötsligt händer något som gör att allt blir annorlunda. Min kompis A skulle bara täcka poolen och satte igång att rullla över tyget då hon tappade greppet, ramlade och armen gick tvärs av. Benpiporna pekade rakt ut genom skinnet. Nu är hon sjukskriven till slutet av augusti och tvingas att sitta där stilla i sin vilstol och läsa. Alla krukor får vara oplanterade, trädgårdslandet orensat och inte en text blir skriven. Och hon njuter, trots att hon är handikappad. Och stillasittandet har fått henne att fundera på framtiden.

Själv har jag yogat i flera veckor varje morgon nere hos Karin Björkegren i Båstad och jag är helt kär i yogan. Aldrig tidigare har jag njutit så av en träningsform. Först morgondopp i Kattvik, sedan yoga klockan 07.30 i en studio med stora fönster ut mot en gammal trädgård med knotiga äppelträd och massor av halvmeterhög lavendel. Träning i en och en halv timme och sedan köpa frallor med vallmofrön på bageriet vid torget. Väl hemma en till synes evighetslång frukost med SvD.
En dag i början av förra veckan började jag känna lite värk i ryggslutet på vänster sida, men det gick bort när jag tränade så jag struntade i värken och tränade på. I fredags gick det dock inte över hur mycket jag än böjde och tänjde. Efter yogan kunde jag knappt gå och i helgen blev jag i princip liggande på golvet eller långsamt vankande av och an med mina tankar.

Nu är jag ju av den övertygelsen att allt i livet har en mening och när vi inte lyssnar på oss själva och bara går på så hjälper universum till. Något händer och vi tvingas att ta en inre titt på hur vi egentligen har det, hur vi egentligen mår. Jag har haft en ledsen person i familjen och i min iver att få honom att må bättre tappade jag bort mig själv. Jag glömde att lita på att det ofta räcker med att finnas som stöd och att lyssna, men jag kan inte fixa livet för andra människor, bara för mig själv. Vi kan bara ta ansvar för vårt eget välmående. När någon i ens närhet är sorgsen är det svårt att inte låta sig dras in i det och glömma allt underbart och fantastiskt runtomkring. Jag glömde att njuta av de svarta körsbären i skogen, av fågeldrillet i kvällningen och av lönnens enorma, täta krona på gården.

Min värk har gett sig, min ledsna familjemedlem har blivit mycket gladare och i dag fyller min yngsta son 19 år. Nu ska jag, Molly och L ner till Kattvik och morgondoppa oss. Och idag skiner solen efter allt regn.

I går var jag hos Helena Rääf som driver Lanthandeln i Hallavara, mitt emellan Båstad och Torekov. Tro inte att hon säljer tomater och ägg, det är inredning i butiken numer. Helena har en sällsynt förmåga att skapa skönhet kring sig och jag kan verkligen rekommendera ett besök i hennes butik för alla som tycker om vackra saker och inredning. Jag vill ha allt, speciellt en handmålad liten byrå som är helt ljuvlig. Helena är speciellt duktig på tyger. Var hon nosar upp dem  är en gåta, men hon har verkligen en gåva. Åk dit! Igår var det vernissage i butiken. Det var Susanna Evers som ställde ut sina smycken i färgstarka stenar och silver. Speciellt ett hallonrött armband kan jag inte glömma. Susanna jobbade tidigare som projektledare i mediavärlden och satsar nu på att göra smycken. Jag blir alltid så glad över människor som vågar följa en längtan.

Äntligen har jag en trädgård i Skåne och det märks verkligen att det är en annan klimatzon än i Stockholmstrakten. Se på min laduvägg - vilken ros! Det är en New Dawn, tror jag. Och det är inte den enda, jag har 9 sorters till. Bland annat en lila klängros vars like jag aldrig tidigare sett. Ska ta en bild. Tills dess får ni nöja er med New Dawnen.Ska förresten fråga min före detta kollega trädgårdsreportern Agneta Ullenius, hon kanske vet. På svd.se hittar ni hennes blogg. Det hon inte kan svara på när det gäller trädgård, kan ingen.

Äntligen en livsmedelskedja som vågar ta ställning och själva gå i spetsen för kvalitet! Nu sänker City Gross priset på ekokött som kostar lika mycket som vanligt svenskt nötkött. Det är jättebra och modigt, tycker jag.
Sverige och svenskarna blir som vi äter. Ju fler som producerar ekokött, desto friare blir naturen från gifter och vi som äter det blir friskare.  För det visar ju forskningen, att ekologiskt kött innehåller mer nyttigt omega-3 än vanligt kött. Och kossorna blir gladare. Som jag skrev efter midsommarhelgen har jag köpt ekologiskt kött från Ändebols gård. Fantastiskt gott och det som verkligen skiljer sig är köttfärsen. Lite grövre och med en helt annan smak än vanlig färs. Soliga hälsningar från Mille som nu ska äta kavring med korv från Heberleins i Förslöv.

Vi är många som älskar gubbröra. Min före detta chef Stina Cederholm på Svenska Dagbladet är en av dem. Hon är galen i gubbröra. Till midsommarafton gjorde jag Fredrik Erikssons variant där kallrökt lax får ersätta ansjovisen - så gott. På toppen skulle det dessutom vara en klick laxrom men den råkade jag slänga på Monika Ahlbergs currysill istället som också var jättegod och var ganska lik gubbröran. Inte så lyckat, men de stora romkornen gick ju att peta bort och lägga över på gubbröran istället. Sedan åt vi grillad entrecôte med vitlökssmör och gröna bönor. Köttet kommer från den ekologiska bonden på Ändelbols gård och det är helt underbart gott. Jag köpte en kvarts ko i vintras och det har banne mig varit det godaste köttet jag ätit på år och dagar. Läs mer om detta fantastiska ställe som är väl värt en omväg på www.andebolsgard.se.