milenabergquist

Hej alla kära vänner och läsare. Nu är jag tillbaka i bloggosfären, eller vad det heter. Jag vill börja med att presentera L, min älskade man, som heter Lasse. Och så backar jag tillbaka ett par veckor för att berätta lite mer om min fantastiska månad på den nordamerikanska kontinenten.
Här är då alltså Lasse, högst upp på Independent pass som ligger några mil söder om Aspen. Vägen som ringlar sig uppåt och uppåt och uppåt är bara öppen sommartid. Vidunderligt vacker väg med spökstad, bäckar, dalar och berg med snöiga toppar. Som ni ser på skylten står Lasse på platsen där kontinenten delar sig (förstår inte riktigt, men ändå) och bäcken bakom åt höger rinner ut i Atlanten och åt vänster i Stilla vattnet. Häftigt va?

Som jag skrivit tidigare är Aspen ett måste för alla älskare av friluftsliv, cowboys, fräsch mat, skidor och musik. Här finns både en opera och på sommaren hålls en gigantisk festival dit dirigenter och musiker från hela världen styr kosan.
Lasse och jag har bestämt att återvända nästa år när vi har varit i OS i Vancouver. Han tänker åka skidor och jag ämnar njuta av livet som vanligt.

Underbart liv här på Salt Spring Island. Vi bor på Hastings House i Ganges. Denna ö är så underbar att hälften kunde vara nog. Läs om den på http://www.saltspringisland.org
Ligger ensam i min dubbelsäng och det är absolut tyst ute, bara en fågel. Solen håller på att gå upp över havet, som tyvärr är typ 8 grader varmt. Vi bor i en renoverad cottage från sekelskiftet med blommor på soffor och gardiner, öppen spis. Nyss levererades en nybakt muffins till dörren och snart blir det bacon och äggröra i huvudhuset. Skriver mer snart.

Här kommer ett underbart exempel på en ung man som njuter av det han gör och som släpper fram sin själ.

http://www.youtube.com/watch?v=mzj9z8QDTfU&feature=PlayList&p=iPSWjN5P6Vs

Morgonhälsningar från Mille i Vancouver

Utanför hotellfönstret borras det, vilket det faktiskt gör över mer eller mindre hela Vancouver som förbereder sig för OS 2010. Och gissa vem som ska dit? Det ska jag. Min L ska nämligen vara volontär och jag ska följa med. Han ska göra något i damernas skidbackar, jämna ut snön på något sätt. Ni kommer kunna se honom på TV. Mig kommer man dock inte se så mycket av. Jag ämnar åka längdskidor i min ensamhet, skriva på något kul och laga mat åt L och vår vän A som också ska vara volontär. 

För övrigt är detta också ett bevis på att allt är möjligt! Att vara OS-volontär är något L länge drömt om. Han slängde iväg en ansökan och 1,5 år senare är det verklighet. Han fick uppdraget bland hundratusentals sökande.

Allt som oftast hindrar vi oss själva att få det vi drömmer om genom att avfärda till och med tanken på att något sådant skulle vara möjligt. "Jag är för gammal", "Jag har inte råd", "Det är alldeles för många som vill samma sak", kan det låta.
Jag är helt övertygad om att bara man försöker finns hur stora möjligheter som helst att nå dit man vill.

De nästkommande 11 dagarna kommer ni förmodligen inte höra så mycket av mig. Jag ska jobba här i British Colombia för Svenska Dagbladet. Just nu sitter jag och väntar på min kära fotograf Ann L som är på väg från Sverige. Och när vi jobbar, så jobbar vi. Från morgon till kväll. Jag kan ju avslöja att vi bland annat ska göra resereportage och dessa kommer att handla mycket om mat. Och här finns det ljuvlig sådan. Skaldjuren från Stilla havet är så färska att de spritter på tallriken.
Jag har redan hunnit med en ensam, men mycket trevlig lunch på The Water Café. Fritata med små räkor, zuccini, rödlök, cheddarost. Till det en blandad grön sallad på babyblad och decimeterlånga, mycket tunna och mycket frasiga pommes. Gott, gott.

Att vara vuxen med råge är så befriande skönt. Jag trivs väldigt bra med mina 51 år. Bland annat så slipper jag jaga runt efter "måsten" när jag är i en storstad. Jag har alltid varit mindre road av monument och olika turistbegivenheter, aldrig känt lusten att se "allt" men ändå känt mig "tvungen" att hänga med. Nu gör jag bara det som faller mig in. Nu reser jag ju förstås med min L och det innebär kompromisser, men vi har aldrig några problem med vad vi vill göra. Vi reser fantastiskt bra tillsammans.
Idag har vi unnat oss en mycket lat dag i denna underbara metropol. Lång promenad längs med Hudson river. Vi bor i Meat Packing district. Sedan en ännu längre frukost på Pastis, vårt favvisställe mitt emot Hotel Gansevoort där vi bor. Se bilden. Och till detta en café au lait - ljuvligt efter allt amerikanskt kaffeblask.

Så en promenad på de charmiga gatorna i West Village med lång paus på en bänk i livliga, folkliga parken, Washington square Park. Full av jazzmusiker, hundägare och studenter som precis återvänt till storstan och det närliggande universitetet.

Lunchen blev lika lång den på Little Owl, rekommenderad av Martin Gehlin som skriver åt SvD. Vi delade på en sallad med gula betor, spröda gröna blad, rostade solrosfrön och riven parmesan. Efter det åt jag en pasta med en mjukskalig krabba (soft shell crab). Till det drack vi utmärkt vitt vin. Eftersom L råkade bita på en bit ståltråd som råkat slita sig loss från restaurangens spis fick vi en billig lunch. Tack och lov ingen skada skedd.
Efter det lullade vi hem och latade oss vid hotellets pool på taket. Bättre dag i N Y kan jag inte tänka mig.

Igår hann vi dessutom träffa mycket goda vännerna L och C, New Yorkbor, och åt Southern food med modern touch i East Village. Efter det gick vi till ett efterrättsställe och åt coconut cupcakes. Mums filibaba. Jag älskar New York!!!

När jag var 17 år kom jag som utbytesstudent till Herman, Nebraska, en liten stad ute på prärien med 320 invånare. Det var ett fantastiskt år med dates, thanksgiving, rodeos, tornados och så mycket mer. Och bäst av allt var att familjen jag kom till, The Fryes, på ett så självklart sätt tog emot mig med öppna armar. Från första dagen räknade de mig som en medlem av  familjen.

Idag fyllde min amerikanska mamma Lil 90 år och vi firade henne tillsammans med hela hennes nu mycket stora familj. Hon och Bud, min "pappa" bor på ålderdomshemmet Shalimar Gardens i Fremont Nebraska. Det bjöds på knallröd punch, salta nötter och kaka med vitblå frosting. Och sedan grillades stora biffar ute i trädgården för den närmaste familjen. Till det bjöds det vitkladdiga lite söta amerikanska sallader och ice tea. Biffarna var förstås utmärkta. Nebraska är känt för sitt kött och överallt där det inte växer majs och sojabönor går det svarta "Black angus".
Till efterrätt var det creme puffs - små krämfyllda petit choux (hur nu det stavas). Supersöta, supergoda men med en ingredienslista på baksidan av kartongen som skulle få Mats-Eric Nilsson att svimma. Well, well. I Aspen fanns knappt en krog, ett kafé som inte hade närodlat eller ekologiskt på menyn, men här ute har de en del kvar att lära.

Det var ett viktigt år, det där året bland majsfält, kyrkor (det fanns 3 i Herman) och hamburgare, det förstår jag nu. Jag fick nya infallsvinklar på livet och jag fick massor av kärlek, från människor jag aldrig tidigare träffat och inte ens var släkt med.

Melanie hade rätt, Nobu Matsuhisha kan verkligen göra sushi och andra japanska smårätter som var bland det godaste i den vägen jag någonsin inmundigat. Så här skriver han själv på sin hemsida: Han vill kommunicera sin Kokoro i varje rätt han lagar och bjuda gästerna på nya smaköverraskningar. Kokoro betyder att hjärta på japanska. Läs mer på http://www.nobumatsuhisa.com/ och drägla lite.

Jag äter rätt ofta ute på restaurang och det är inte så vanligt, tyvärr, att hjärtat är med i köken. Allt som ofta är det precis tvärtom, dyrt och halvdant. Man känner så väl när hjärtat är med. Och det gäller ju för övrigt allt. Det blir så bra om bara hjärtat och själen är med.

Annars har vi tillbringat ännu en underbar dag här i Aspen med omnejd. Vi har åkt över Independence pass som är stängt om vintern och det var en överjordiskt vacker resa över bergen. Vi har besökt en gammal spökstad som övergavs i slutet på 1800-talet när guldet i berget tog slut efter bara några års brytning. Och vi har stått på punkten där vattnet i bäcken västerut rinner ut i Stilla havet och österut hamnar i Atlanten - häftigt.

Vi har åkt upp till Maroon Bells och vandrat längs en kristallklar sjö och forsande floder och sett små "chipmunks", ni vet Piff och Puff, springa över vägen.




 

Och vi har druckit varsin öl på Aspen Brewery bland annat ett rött öl som var supergott. Se nedan.

Ett vackrare ställe kan man knappast tänka sig än Aspen, Colorado. Förmodligen har jag bott här i ett tidigare liv för jag känner mig så hemma. Utan tvekan skulle jag kunna köpa mig en liten ranch här, rida i timmar, fösa några kossor och baka pajer i mitt bonnkök. Och skriva en och annan rad.

Idag fick det bli en två timmar lång tur i Snowmass valley, men den var helt fantastisk. Det vara bara jag, L och en cowboy vid namn Jeff. Jag red mycket när jag var ung, men L har inte suttit på hästryggen många gånger. Men det gick så bra, så bra och naturen tog andan ur oss. Det är så orört, så vilt och vidsträckt. Precis som i filmerna. Berg, berg och berg med bördiga dalgångar i mellan. Bäckar som porlar och forsar överallt.

Att naturen är ytterst närvarande här märkte vid tydligt vid dagens lunch. Vi åt chili på Little Ann's när servitrisen berättade att det satt en svartbjörn i granen runt hörnet. Och mycket riktigt. Efter lunchen gick vi dit och där satt han och sov,  en riktig bjässe vaktad av en ung polis. Hon berättade att de kommer ner från bergen för att palla äpplen om kvällarna.

Jag kan verkligen varmt rekommendera alla som inte varit i Colorado att bege sig hit, snarast. Så här i slutet av augusti har lågsäsongen precis börjat vilket innebär att det finns bra priser att få på hotellen, man behöver inte boka bord på restaurangerna. Och persikorna, de närodlade persikorna är stora, ljuvligt söta och saftiga.

I Aspen kan man dessutom verkligen äta gott. I kväll ska vi gå på Melanie Griffiths favoritställe Nobu Matsuhisha restaurang & lounge. Ja, hon och Antonio (Banderas alltså) går alltid dit när de är i sitt hus i Aspen, läste jag i en lokal blaska. I kväll ska jag hålla ögonen öppna.

I love this place!!!

Klockan är sex på morgonen och natten har varit förvånandsvärt god med tanke på tidsomställningen. Boulder är en stad alldeles invid The Rockies, cirka en timme från Denver. Här ligger University of Colorado och ett av USA's få buddistiska universitet, Naropa University.
Vi bor på Boulderado, ett gammal vackert vildavästernhotell från 1909. Kolla på http://www.boulderado.com

Trötta och hungriga, men lyckliga över att vara här, gick vi nyduschade ner till hotelbaren för en öl och ett glas vitt. I baren sitter två män som frågar: "How are you folks doing tonight?" och så var samtalet igång. Det visade sig att de var två piloter som var här på jobb. Så idag om några timma ska L, den nybakade piloten, upp och segelflyga med en ny amerikansk vän. Livet är fantastiskt! Själv ska jag ta en kamera och gå ut på stan.

Vi åt underbart gott på The Kitchen efter mötet i baren. Kolla http://www.thekitchencafe.com/
Skriver mer om det sedan.

Där är jag nu. Har precis kommit till Hotel Boulderado. Nu dusch och sedan till The Kitchen för middag. Utförligare rapport kommer inom kort.

Att det verkligen kan löna sig att fråga om något kan ni läsa idag på www.svd.se, klicka på Bostad. Där hittar ni en rykande färsk krönika som jag har skrivit. Återigen med inspiration från min morbror T. Lite rolig, faktiskt.

Apropå rolig så tror jag att meningen med livet är att vi ska vara så lyckliga som möjligt. För den som vill läsa mer om detta kan jag varmt rekommendera boken "Låt känslorna visa vägen", av Ester & Jerry Hicks. Lite luddig de första kapitlen, men sedan ger den mycket handfast vägledning till att hitta glädje i livet.



Ofta tror vi ju till exempel att om bara människor i vår omgivning ändrar sig på ena eller andra sättet kommer vi att må bättre. Jag kan bara säga efter att ha läst: så är inte fallet. Svårt att ta till sig kanske, men nyttigt att tänka på.

Min L har idag tagit sin pilotlicense. En pojkdröm han nu har förverkligat i vuxen ålder. Jag är stolt så jag kan spricka.
Nu ska vi gå och fira på Oljebaren, som för övrigt är ett mycket trevligt ställe med god mat och mysig personal. Och man kan köpa världsgod valnötsolja i lösvikt. Ta med en egen flaska om ni går dit.

Hurra för alla som vågar förverkliga sina drömmar och inte låter ålder eller annat hindra dem. Kram Mille

Hyllorna i livsmedelsbutikerna fullkomligt dignar av olika sorters müsli och de lite "matigare" varianterna är väldigt dyra. För någon vecka sedan köpte jag ett paket av den lite lyxigare ekologiska sorten. Sen kom min 23-årige son, min systers barn, 12 och 16, och så var paketet tomt. På en dag!
Därför gjorde jag igår min egen müsli och det är verkligen lätt som en plätt. Jag gick till Konsum vid Odenplan och inhandlade en massa gott. Egentligen bojkottar jag Konsum efter hur de har behandlat Skånemejerier i Skåne. De valde att fylla hyllorna med Arlaprodukter istället för de närproducerade varorna. Tack och lov var skåningarna så patriotiska att de började bojkotta Konsumbutikerna varpå Konsum fick krypa till korset och bättra sig.

I alla fall blandade jag min müsli direkt i långpannan när jag kom hem: havregryn, hackade mandlar, havrekross, krossade linfrön, solrosfrön, hackade aprikoser, hackade fikon och sultanrussin. Stänkte över lite vatten och in i ugnen i 175 grader i cirka 20 min. Sedan blandade jag i torkade tranbär, torkade blåbär och lite kokos. Så himla gott!



Från det ena till det andra: Läs mejlet jag fick igår från Clara Bulbul:

Hej Milena!
Jag heter Clara Bulbul och är 9 år.
Jag har läst dina Millan-böker och gissa vad jag tyckte....Jo!Jag tyckte dom var jättebra,en av dom bästa bökerna som jag har läst!
Jag har en ide:Det finns två till som också har skrivit jättebra böker.Dom heter Pernilla Gesen och Helena Östlund.
Jag hade tänkt att ni tre skulle komma hem till mig och hitta på en saga till sammans.
Vad tyckte du om den iden?

Hälsningar Clara Bulbul

Så härligt. Det är fantastiskt att få sådan brev. Jag ska banne mig ta och kontakta de två andra författarna. Kanske kan vi besöka Clara och hitta på en saga. Har lovat att undersöka det hela i alla fall.

Idag vill jag slå ett slag för omplaceringshundar. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna knyta an så till en gammal hund. Molly är 7 år och jag har haft henne sedan i februari. (Gå gärna in på min hemsida om ni vill läsa krönikan jag skrev om hur vi fick tag i henne. Det är en ganska fantastisk historia om att livet föser oss i rätt riktning om vi följer vårt hjärta.) Och jag är helt, huvudlöst förälskad i denna stora dam med enorm integritet och stil. I skrivande stund har hon lagt sig i augustisolen som lyser in från balkongen, inte långt från där jag sitter. 

Denna bullmastiff är precis vad jag önskade mig när L och jag letade efter en lämplig hundras. Hon ligger där stilla när jag sitter och skriver. Hon följer gladeligen med mig på vad som helst och hon vaktar huset i Skåne. Inte genom att skälla och jaga folk som går förbi. Nej, hon sitter på terrassen med högt huvud och iakttar på avstånd. Det är som om hon visste att bara hennes utseende ger tillräcklgt med respekt. Inget kan få henne ur balans.

När jag var ensam i förra veckan och satt vid köksbordet och skrev låg hon i sin korg och snarkade högt. Terrassdörren var öppen och det var knäppt tyst ute och ganska mörkt. Plötsligt bröts tystnaden av ett ljudligt brak inte långt från huset. På tudelen av en sekund stod Molly ute på terrassen och spanade ut i mörkret. Där stod hon länge och väl, men eftersom inget mer hände låg hon snart i korgen igen och snarkade. Men nu vet jag att hon hör även när hon sover som tyngst.

Så om ni funderar på att skaffa en hund kan jag verkligen rekommendera att ta en vuxen vovve som behöver ett hem.

Bilden nedanför kommer alla ni som har Bullmastifftidningen att få se i nästa nummer. Då kommer nämligen Mollys uppfödare Vera Celander skriva om mig och Molly och på så sätt vill hon uppmana folk att öppna sina hem för en hund som inte har något.

Nu förstår jag att ni gått som på nålar sedan gårdagens inlägg. Och här är de äntligen: byxorna och G. Snygga va? Han hälsar att dessa och andra liknande finns att beställa på http://www.bermudastyles.com/
På midsommar hade hans shorts med hajar - det ni.

Dessa små godingar var baske mig de bästa kräftor jag har ätit på år och dar. Lagom salta, massor av dill. Rena, fina och fasta i köttet. Tillagade med kärlek av A & G, våra kära vänner som bor vid en sjö i Roslagen. Från sjön kommer också kräftorna och de är fiskade från en bryggbåt. Det är en helt underbar skapelse som eldriven ljudlöst glider fram över stilla vatten.
Tänk om alla hade bryggbåtar i sjöar och skärgård, inga utsläpp, inga oljud. Fort går de ju inte, men något mer avstressande än A & G:s flytande brygga kan inte jag tänka mig. Hade jag en sjö, skulle jag omedelbart skaffa mig en sådan att tuffa omkring på.
Kvällens höjdare var ändå G:s speciella kräftbyxor. Om jag får hans godkännande kommer snart en bild att läggas in här så ni kan se hur ursnygga de är, G och hans brallor alltså. Håll tummarna!

Min morbror Thomas är en stor inspirationskälla för mig. Han är en människa som verkligen njuter av livet. Han är galen, nyfiken, rolig, snäll och envis som synden. När jag var liten var han den som tog med mig och mina systrar på äventyr. Vi fiskade ål om natten, letade ödetorp på Hallandsåsen och det var tack vare honom och hans fru Ulla som jag och min syster Anna fick upptäcka operans fantastiska värld. Då, när jag var 12, var han en fattig konstnär och vi fick sitta längst upp, längst bort från scenen, men mötet med La Bohème var helt underbart. Iklädd Ullas stora bredbrettade slokhatt som jag fått låna kvällen till ära sög jag i mig ariorna och gick den kvällen ut från Kungliga Operan som en förändrad ung människa.

En av den här sommarens godaste middagar åt jag på morbror Thomas och Ullas balkong i Ängelholm. Till förrätt fick vi nyfriterade, frasiga tångräkor. Han har nämligen en alldeles specialkonstruerad håv som han fiskar med. Inspirationen till håvbygget fick han i Bretagne där fiskarna finkammar stränderna vid ebb på allehanda skaldjur.

När det blåser ostlig vind, frånlandsvind, i Skälderviken är förutsättningarna optimala för tångfiske. Jag och mina systrar har fiskat där vid strandkanten sedan vi kunnat gå, men i våra små barnahåvar fick vi typ fem räkor var. Men nu, med den specialbyggda variant, kan morbror Thomas få så mycket räkor att det räcker till ett helt sällskap. Denna fiskemetod är dock tidskrävande och i timmar går han där med sin gamla stråhatt på huvudet fram och tillbaka med vatten upp till knäna och drar sin håv. För att spara dem till lämpliga tillfällen slänger han in dem i frysen.

Själva tillagningen går till så här: I en plastpåse med lite mjöl stoppar han räkorna och skakar runt ordentligt så att de får ett tunt, tunt vitt täcke. Sedan friterar han dem i olja. Lite salt strös över och så ätes de hela med fingrarna. Ljuvliga tillsammans med lite pressad citron och ett glas kallt vitt vin. Så här såg de ut:

"Det är nu det är som ljuvligast", sa min badkompis i morse. Damen som i vinröd badkappa med en blårandig handuk om halsen nästan hela sommaren har kommit nedsusande på sin cykel till Kattvik ungefär vid samma morgondoppstid som jag. Konstigt nog, eftersom jag är ytterst oregelbunden i mina badvanor. Hon bor i det lilla gula huset som ligger inklämt mellan två lyxkåkar med hela havet utanför. Stranden vid hennes hus är dock full av sten och svårbadad, därför tar hon cykeln ner till badbryggan. Och till brevlådan för att hämta morgontidningen. Ibland när jag kommer ner sitter hon och läser tidningen framför en av de röda båthusen.
Jag kommer att sakna henne, vi har ju liksom blivit vänner. Konstigt det också eftersom vi aldrig pratat om något annat än om förekomsten av brännmaneter, tång, vind och vattenkvalitet. I morse var det ostlig vind och vattnet var ovanligt lent på något sätt. Sommarens näst sista morgondopp.

Det är mitten av augusti nu och päronen har precis börjat mogna i min trädgård. Och jag håller verkligen med min nya vän, det är alldeles underbart härligt trots att det både åskat och regnat idag. Turisterna har stuckit hem, stranden är nästan tom och det går att köra igenom Båstad utan att köa. Och nu när det är som bäst måste jag packa och åka. Därför har jag ägnat dagen åt att vårda melankolin på ett ganska skönt sätt. Jag har låtit den fylla mig. I morgon efter jag har tagit sommarens sista dopp bär det av till Stockholm igen och när jag väl sitter i bilen ämnar jag sätta jag punkt för mitt lite ledsamma tillstånd och glädja mig åt att få komma till huvudstaden igen.

I eftermiddags var jag nere i Bäckadalens handelsträdgård i Hallavara, en alldeles underbar liten ekologisk oas med världens mest fantastiska tomater. Över 50 sorter odlade i oeldade växthus där de fått mogna i lugn och ro. På Bäckadalen finns också ett litet kafé med hembakat. Idag hade jag turen att träffa en annan av mina nya kompisar, E, och vi drack té i solen och delade på en apelsinglacerad sockerkaka med rosmarin - ljuvlig den också. Kolla på http://www.basilika.nu



Bara några av dessa fantastiska tomater vars smak kommer att stanna hos mig länge.

Detta är en äkta yogapudel. Ledsen över att ni måste vända datorn på sniskan eller typ lägga er ner på skrivbordet för att se honom men jag vet inte hur man gör för att få bilden på rätt håll. I alla fall är det min favorityogalärare Karin Björkegrens lilla dvärgpudel. Han väger nog cirka 50 kilo mindre än Molly och är förtjusande. Under det två timmar långa yogapasset ligger han så stilla på sin lilla röda filt, rör sig knappt. Först när vi sjungit avslutningsshantin, som jag har så svårt att lära mig för den är på hindu eller något liknande, ger Karin honom tillåtelse att gå och hälsa. Artigt går han från den ena yogatanten till den andra. Och gurun på bilden är Karins yogalärare vars namn jag glömt. Vilken kropp! Senig och muskulös. Man får sådan av yogan. Ser just nu ingen större förändring på min, men jag väntar ivrigt.

I fyra dagar har jag och fotograf Ann Lindberg åkt kors och tvärs över Bjärehalvön för att göra flera reportage för Svenska Dagbladet. Om jag var förälskad i denna halvö tidigare är jag nu helt såld. Här fullkomligt puttrar det av kreativitet och entreprenörsanda.
"Det ligger nog i våra gener. För att överleva här måste man vara påhittig", säger Anna-Karin, en före detta tandsköterska som nu driver den helt ljuvliga delikatessbutiken Tant Grön i sin morfars och pappas gamla stall.
Ortbornas påhittighet verkar ha smittat även de nyinflyttade och sommarboende. Idag har vi bland annat varit hemma hos Catharina som jag skrev om härom dagen. Hon bor i en ombyggd lada där hon också håller kurser i att duka. Sedan har vi besökt Rikard Persson och Tommy Mårtenson som driver galleri i ett gammalt svinstall. Här visas nu modern konst i en helt underbar miljö. Värt en omväg om så bara för de röda pinnarnas skull. 22 stycken, höga faluröda pelare som bland annat skapar ett osynligt plank. Går inte att beskriva rättvist - åk dit och se själva! http://gallerimartenson-persson.se
Berättar mer om alla de jag har mött i morgon. Nu är jag så trött att jag knappt håller ihop. Slut, men lycklig över att jag har fått förmånen att möta alla dessa härliga människor och ta del av deras kreativitet. Jag älskar mitt jobb!


Ovan: Bukett hemma hos Catharina.



Ann fotar Catharina i hennes matsal.